Beskrivning Politisk och Profetisk Diakoi

1. 2018-04-18
Profetisk diakoni – ett verktyg för inomkyrklig sekularisering
Svenska kyrkan sekulariseras inifrån, och en mäktig aktör i detta arbete är den
profetiska diakonin. Under parollen att man utför det viktigaste kyrkan gör, förflyttas
fokus från kristen teologi till social aktivism med vänsterpolitiska förtecken.
Enligt kyrkoordningen har Svenska kyrkan fyra uppgifter: Gudstjänst, mission, undervisning
och diakoni. Diakoni beskrivs på Svenska kyrkans hemsida som ”kyrkans omsorg om
medmänniskan och skapelsen, ibland kallas det också kyrkans sociala arbete. Det handlar
om att genom delaktighet, med respekt och i ömsesidig solidaritet möta människor i
utsatta livssituationer. Grunden för arbetet är Guds kärlek, som den möter oss i Jesus
Kristus.” (https://www.svenskakyrkan.se/diakoni)
Diakoni är praktiskt arbete, till skillnad från det teologiska. Diakoni är också tänkt att
komplettera kyrkans teologiska arbete. Det handlar om att agera, att vara ”Guds händer”.
När Svenska kyrkan beskriver diakonins uppgifter återkommer ett antal nyckelord: kärlek
till medmänniskan, gemenskap, rättvisa, miljö och solidaritet. Ett annat ord som
återkommer är ”kamp”. Diakoni beskrivs som kamp för rättvisa och mot ondska och
destruktivitet.
Påståendet att ”medlemmarna anser att det diakonala arbetet är det viktigaste kyrkan
gör” återkommer i Svenska kyrkans egna textmaterial och i intervjuer med diakoner. Om vi
förutsätter att uttalandet bottnar i sanning, kan en stor del kan en sådan åsikt hos
medlemmarna förklaras både med att de flesta medlemmar sällan går i gudstjänst och att
SvK vanligtvis saluför sig just med argumentet att man utför viktigt arbete för samhällets
svaga.
I detta ligger dock en fara, nämligen att det diakonala arbetet tappar sitt kristna fokus och
istället övergår till att bli allmän välgörenhet och socialt omhändertagande. En konsekvens
av en sådan förvandling är att Svenska kyrkan bedriver verksamhet som övertar uppgifter
som egentligen åligger kommuner, landsting och stat.
Vem kan bli diakon?
Diakon är en vigningstjänst, vilket innebär att diakoner (liksom präster) vigs av stiftets
biskop och avlägger vigningslöften. Vigningslöftena tar bland annat upp att diakonen skall
”försvara människors rätt” och ”stå på de förtrycktas sida”.
Inom Svenska kyrkan finns omkring 1 100 diakoner. Yrket är starkt kvinnodominerat, nio av
tio diakoner är kvinnor. En diakon har tystnadsplikt kombinerat med anmälningsplikt, till
skillnad från en präst som har total tystnadsplikt.
För att vigas till diakon krävs lägst kandidatexamen, 180 högskolepoäng (hp) med
huvudområde, 90 hp, inom något av områdena psykologi, socialt arbete, vård, medicin
eller folkhälsa, alternativt annan kandidatexamen omfattande 180 hp, med 90 hp inom
något av områdena psykologi, socialt arbete, vård, medicin eller folkhälsa. Alternativt
yrkesexamen omfattande lägst 180 högskolepoäng inom motsvarande områden (till
exempel socionom eller sjuksköterska). Dessa utbildningar kompletteras med ett år på
diakoniutbildning.
1

2. Den som vill bli diakon ansöker till sitt stift och genomgår en antagningsprocess. Om
personen antas som kandidat får personen påbörja diakonutbildningen och (om allt går som
planerat) vigas till diakon. I vigningsgudstjänsten beskrivs uppdraget på följande sätt: ”En
diakon skall leva som Kristi tjänare och hjälpa människor att gestalta Guds kärlek.
Diakonen skall försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och
frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.”
Det råder stor brist på diakoner i landets församlingar, vilket har drivit upp lönerna. En
nyvigd diakon rekommenderas i Stockholms stift att begära en ingångslön på 35 000 kronor
(vilket är mer än de flesta präster har efter många år i yrkeslivet).
Vad är profetisk diakoni?
Begreppet ”profetisk diakoni” lanserades på allvar i Sverige år 2005, under KG Hammars
tid som ärkebiskop. Vid sidan av ”traditionell diakoni” fanns redan ”politisk diakoni”, det
vill säga diakoni med tydlig politisk ansats. Profetisk diakoni har nu kommit att till stor del
ersätta politisk diakoni, eftersom profetisk diakoni även är politisk och i princip
uteslutande agerar utifrån ett vänsterpolitiskt perspektiv.
Genomgående tycks biskopskollegiet driva på utvecklingen av den profetiska diakonin och
tilldela den allt större befogenheter. I biskopsbrevet Kallad till diakoni och präst i Svenska
kyrkan från 2013 återfinns följande beskrivning av diakonens profetiska uppdrag:
”I församlingens uppdrag finns en profetisk dimension som innebär att ge röst och
livsutrymme åt de utsatta. I det ingår att analysera sociala och politiska skeenden samt
själv vara en förändringsaktör och opinionsbildare. Diakonen är den som ofta får ta ett
särskilt ansvar för att denna uppgift fullgörs och blir därmed församlingens
röstbärare” (Kallad till diakoni och präst i Svenska kyrkan, sid 36f).
Det är ett omfattande, extensivt och viktigt uppdrag där en person som saknar formell
teologisk kompetens anförtros att vara församlingens officiella röst.
Profetisk diakoni saluför sig som den modiga profetiska rösten som aldrig tvekar att påpeka
orättvisor. Den profetiska diakonin är till sitt väsen konfliktbenägen, eftersom den ser som
sin uppgift att öppet ta ställning mot orättvisor var dessa orättvisor än återfinns. Det
innebär att man inte heller tvekar inför att gå i konflikt även med organisationen Svenska
kyrkan, och då vanligtvis från en extrem vänsterpolitisk positionering. De frågor som anses
viktiga att driva korrelerar oftast med frågor som drivs inom politisk vänster, det vill säga
frågor som berör tiggare, flyktingar, illegala/papperslösa och så vidare.
Diakonerna har biskopskollegiets välsignelse för att agera utåt: ”Diakonens uppdrag som
röstbärare innebär en skyldighet att protestera när människovärdet kränks och människor
inte behandlas på ett värdigt sätt. Det kan ske genom att delta i offentlig debatt, föra
samtal med samhällsföreträdare eller bistå en medmänniska i kontakt med myndigheter.
Diakonen ska uppmärksamma sådana strukturer i samhället som leder till allvarliga
problem för enskilda eller grupper i samhället” (Kallad till diakoni och präst i Svenska
kyrkan, sid 37).
I samband med 2014 års biskopsmöte belystes på ett särskilt sätt diakoners kallelse och
uppdrag i kyrkan. Biskoparna slog då fast att det i församlingsuppdraget finns en ”profetisk
dimension som innebär att ge röst och livsutrymme åt de utsatta” (Biskopsmötet 2014, sid
36). Biskoparna ansåg vidare att det i det profetiska uppdraget ingår att analysera sociala
och politiska skeenden, samtidigt som diakonen förväntas vara en förändringsaktör och
opinionsbildare.
2

3. Biskoparna betonade att det ligger i diakonens roll att ta ett särskilt ansvar för den
profetiska diakonin och utsåg också diakonen till församlingens röstbärare som omsätter
evangeliet i handling genom att ge röst åt dem som inte hörs, försvara utsatta och stödja
dem som behöver livskraft. Biskoparna slog även fast att diakonens uppdrag som röstbärare
innebär en skyldighet att protestera när människovärdet kränks och när människor inte
behandlas på ett värdigt sätt. I biskoparnas brev betonades även att diakonen ska
uppmärksamma strukturer i samhället som leder till allvarliga problem för enskilda eller
grupper.
År 2000 gav Nämnden för kyrkolivets utveckling ut skriften Svenska kyrkan och uppgiften.
Diakoni. I den hävdas att beslutet att ge diakonens uppdrag status som vigningstjänst inom
Svenska kyrkan är ett sätt att synliggöra diakoni inom kyrkan. Inte enbart det predikade
ordet ska leva i Svenska kyrkan utan också ”ord som leder till handling” (Svenska kyrkan
och uppgiften. Diakoni, sid 21).
Svenska kyrkan betonar även samhällsanalysen som ett redskap i arbetet med att förändra
samhällsstrukturer: ”Diakoni är politik i den meningen att Svenska kyrkan, tvärs över alla
partigränser, vill synliggöra strukturella orättvisor som drabbar människor på grund av kön,
klass, bostadsort eller etnisk tillhörighet” (Svenska kyrkan och uppgiften. Diakoni, sid 8).
Man slår även fast att det är en del av kyrkans ”profetiska kallelse” att ”ge röst åt dem
som inte själva förmår göra sin röst hörd”.
När Svenska kyrkan på sin hemsida presenterar diakoners berättelse om sina arbeten är det
den profetiska diakonins ställningstagande i nutidspolitik som beskrivs:
” – Men diakoni är ju inte bara det som diakonen gör utan som kyrka ska vi finnas mitt
ibland människor, säger Daniel. Kommer folk inte till kyrkan får vi gå till dem! Det kan vara
när min kollega är på Ica och knyter kontakt med rumänskan som tigger eller när
kyrkovaktmästaren möter Kajsa vid graven och det blir ett spontant samtal om sorg, menar
han. [---]
– Kyrkan ska vara ett ljus, ett salt i världen. En stor utmaning är klassamhället, de stora
klyftorna som riskerar att bli ett "vi" och "dem". Den stora nöden bland flyktingarna är vår
andra stora utmaning. Vi måste förbereda oss på hur vi möter nästa våg av flyende
människor. Vilken är vår roll och vad kan vi bidra med i civilsamhället?”
Diakonernas självbild
I avhandlingen Kyrkans visselblåsare av Erik Lundström intervjuas 13 diakoner om sin syn
på profetisk diakoni. Vid en genomläsning framstår tydligt att diakonerna tar sitt uppdrag
på stort allvar och anser sig helt omistliga för att kyrkan ska kunna vara ”riktig” kyrka –
teologin betraktas generellt som underordnad diakonin. Traditionell diakoni beskrivs ofta i
nedlåtande termer, ”att bara ta hand om”, medan profetisk diakoni beskrivs som ”modig,
krävande, visionär, nödvändig”. Diakonerna talar ofta om sig själva som profeter och
modiga visselblåsare, flera av de intervjuade jämför sig med gamla testamentets profeter
som stod upp mot korrumperade makthavare (även religiösa sådana) och fick betala ett
högt pris för sitt ställningstagande. Få reflekterar över att frågorna de driver är
fullständigt oproblematiska inom Svenska kyrkan och att det ”modiga och profetiska
arbetet” snarare innebär att slå in öppna dörrar.
I samtal med diakoner och i läst material tydliggörs att diakoner ofta ser sig som direkta
arvtagare till Jesus, som att man är de som tydligast utför Jesu arbete idag inom Svenska
kyrkan – att ta konflikten med makten. Oavsett sammanhang så återkommer regelbundna
hänvisningar till att den profetiska diakonin ”gör vad Jesus gjorde”.
3

4. En konsekvens av detta, är att den profetiska diakonin blir närmast omöjlig att kritisera.
Genom att kritisera den, kritiserar man Jesus.
Hänvisandet till Jesus sociala kamp är vanlig, men annars tycks teologi inte vara prioriterat
bland diakoner som förespråkar profetisk diakoni. Endast enstaka uppsatser från
diakonutbildningen uppges ha teologiskt fokus på så sätt att diakoni ses som ett verktyg för
människors frälsning. Istället fokuserar utbildningen och uppsatserna på det sociala arbetet
vilket kan leda till att diakonin fjärmar sig från det kyrliga och istället förvandlas till
välgörenhet och filantropi.
Göran Greider beskrev i en ledare i ETC år 2016 ett semniarium där han mötte 50 diakoner:
”Någon räckte då upp handen och menade att kyrkan måste ansluta sig till idén om en
’profetisk diakoni’. Jag ryckte till. Vad är det? Jag hade aldrig hört talas om det. Jag var
tyst en sekund och frågade sedan: Betyder det samma sak som systemkritisk diakoni? Ja,
blev det korta svaret. Den profetiska diakonin urskiljer maktsammanhangen i samhället.
Den har en vision om social jämlikhet.”
Greider klargjorde i sin ledare att han därför kunde stödja den profetiska diakonin, just
eftersom han uppfattade den som socialistisk.
Profetisk diakoni och synen på Svenska kyrkan
Diakoner har generellt sett en ytterst begränsad teologisk utbildning. Ändå ges de stort
inflytande över Svenska kyrkan och betraktas som församlingarnas röster utåt. Dessutom
påtalas att diakonerna ska påverka gudstjänstfirandet: ”Diakonens uppgift är att göra
människors utsatthet tydlig i församlingens gudstjänstfirande och att i utsattheten visa mot
Ordet och sakramenten.
Till diakonens uppgifter hör alltså att föra in den diakonala dimensionen i gudstjänstlivet.
Även om särskilda liturgiska uppgifter inte är avdelade för diakonen, är det nödvändigt att
diakonen i likhet med övriga i församlingen är förankrad i gudstjänsten. Diakonen kan delta
på olika sätt i gudstjänsten och ska medverka till att livsvillkor och sociala utmaningar
kommer till uttryck och att gudstjänsten blir en sändning till tjänst i vardagen” (Kallad till
diakoni och präst i Svenska kyrkan, sid 38).
Hur diakonin betraktar Svenska kyrkan beskrivs tydligt i avhandlingen Kyrkans
visselblåsare. Nedan följer två korta stycken ur avhandlingen:
”Inger Bengtzon (1984) slår i sin artikel fast att diakonin ständigt måste utmana kyrkornas;
’fastlåsta, fastfrusna, statiska och självcentrerade strukturer’ för att förvandla dem till;
’brukbara, levande instrument för kyrkans uppgift av helande, uppbyggande, och delande
med varandra’. Bengtzon menar att diakonin inte kan begränsas till institutionella former;
den måste ’genombryta de redan etablerade strukturerna och gränsdragningarna i den
institutionella kyrkan” och vara handlande, helande och uppbyggande i världen; ”vi har
lärt oss att profetism är ett budskap som måste föras fram, kosta vad det kosta vill”.
Bengtzon menar att profetens budskap är obekvämt eftersom det måste ’avslöja och gå
emot alla de situationer och förhållanden där människor våldförts eller våldför sig på Guds
skapelse’.
Kristina Björklund, Christina Sandahl och Håkan Stenow (2004:51) beskriver Svenska kyrkan
som en ’rädd’ och ’nostalgisk’ kyrka som inte utgår från ’verkligheten’ eller antar
utmaningar från omgivande kontext. Kyrkans trovärdighet hotas av ’otidsenliga’,
’traditionella’ diakonala verksamheter som ger ’fel signaler’ till omvärlden. Trovärdigheten
kan dock ’återerövras’ genom; ett paradigmskifte från den nuvarande kyrkan till
’framtidens’ kyrka som präglas av kreativitet, förväntningar och tjänande, en kyrka som
4

5. till skillnad från dagens kyrka utgår från gatans verklighet och den utsatthet som möter
där.”
Tydligt är att den profetiska diakonins företrädare ser sig som de som ska föra Svenska
kyrkan från ett förlegat och inskränkt tillstånd till ett dagsaktuellt och öppet. Svenska
kyrkan ska äntligen bli en ”riktig” kyrka – tack vare diakonernas arbete och engagemang.
Profetisk diakoni och synen på andra religioner
Profetisk diakoni verkar utöver religionsgränser och är därför en viktig del i det
interreligiösa arbete som bedrivs inom Svenska kyrkans organisation. I många församlingar
pågår ett omfattande diakonalt arbete riktat mot asylsökande och invandrare, som till
majoriteten är muslimer. Malmö pastorat har under många år bedrivit ett omfattande
samarbete med stadens muslimska (även islamistiska) församlingar. I detta arbete får
diakonins kristna dimension stå tillbaka: ”I det diakonala mötet står människan, och
hennes behov och längtan, i centrum oberoende av personliga förutsättningar,
livsåskådning och religion. Diakonen går in i det mötet för medmänniskans skull.
Drivkraften är inte att omvända till kristen tro” (Kallad till diakoni och präst i Svenska
kyrkan, sid 42).
Profetisk diakoni är således till sin natur icke-missionerande och religionsöverskridande.
Att fira gemensamma gudstjänster betraktas som eftersträvansvärt och kristen
gudstjänstordning anpassas för att inte provocera anhängare till andra religioner (läs =
islam).
En ledtråd hur biskoparna vill göra detta ges i Sann mot sig själv – öppen mot andra.
Skriften, som är ett dokument som Svenska kyrkan har uppmuntrat församlingar att
använda sig av, bär underrubriken Samtal om religionsteologi i Svenska kyrkan och
publicerades 2011. Titeln kan tyckas en smula luddig, med tanke på att den är resultatet
av kyrkomötets beslut från år 2005 att utarbeta ”ett religionsteologiskt dokument med
särskild inriktning på islam”. Nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén skrev förordet.
Särskilt professor Kajsa Ahlstrands kapitel ”Att tänka om tro – vår egen och andras” är
intressant. Där tidigare versioner av Kyrkohandboken har utgått från den katolska
liturgireformens tågordning där man först fixerar läran och först därefter drar
konsekvenserna för liturgin som helhet inklusive gudstjänstmusiken, vänder Ahlstrand på
steken när hon lyfter fram kapellet på Arlanda flygplats som ett föredöme:
”Praktiken är redan etablerad; den teologiska reflektionen kan följa efter. Det är en
variant på principen lex orandi, lex credendi, ”bönens lag är trons lag”, det vill säga: det
som kyrkan ber, den gudstjänst som kyrkan firar, är också kyrkans tro. Praktiken i form av
gudstjänstfirande och gudstjänstrum skapar den teologi som kyrkan lär” (Sann mot sig själv
– öppen mot andra, sid 9).
Men det Ahlstrand förespråkar är inte det ”lex orandi, lex credendi” som innebär att
kyrkans gudstjänst är enig med kyrkans tro. Ahlstrands tolkning är att gudstjänstfirandet
skapar tron. Eller kort och gott – det är inte teologin som skapar gudstjänsten, utan
gudstjänsten som skapar teologin.
Uttalandet visar på ett synsätt där teologin är sekundär, en simpel konsekvens av hur man
väljer att fira gudstjänst. Ändra i gudstjänsten – och teologin ändras. En sådan inställning
förutsätter även att det inte längre finns några sanningar att ta hänsyn till, utan att
teologin kan och bör anpassas till andra, högre syften.
Nuvarande ärkebiskopen inledde 2011 sitt förord på följande sätt: ”Hur många vägar bär
till Gud? Ber kristna och muslimer till samma Gud? Vad är skillnaden mellan Jesus som
5

6. frälsare och Jesus som profet?” (Sann mot sig själv – öppen mot andra, sid 6). Det är idag
okontroversiellt för en biskop att hävda att många vägar bär till Gud, att kristna och
muslimer ber till samma gud och att betona den historiske personen Jesus (profeten)
snarare än Guds Son Jesus (Frälsaren). Sådana åsikter öppnar dörren för de förändringar
Ahlstrand förespråkar.
Ahlstrand menar att gudstjänstfirandet i Svenska kyrkan bör bli mer inklusivt i förhållande
till andra religioner, och hon är inte främmande för långtgående förändringar i
gudstjänstfirandet för att uppnå detta. Förutom att hon bland annat föreslår att prästen
”av pastorala skäl” kan avstå från den trinitariska välsignelsen om muslimer närvarar under
en gudstjänst, skriver Ahlstrand: ”Om religionsteologin blir mer inklusiv, kan församlingen
då fortsätta sjunga ’Kristus är världens ljus, han och ingen annan’ (Sv.ps. 37:1)? Kan
dopliturgins ord om att Gud har ’sänt sin Son, Jesus Kristus, för att rädda oss från det
onda’ tolkas annat än på ett exklusivt sätt? Behöver evangelieboken förändras så att
exempelvis andra årgångens evangelietext för fjärde söndagen i påsktiden om Jesus som
vägen, sanningen och livet (Johannes 14:1–14) byts ut? Detta är verkliga frågor som det
finns all anledning att ta på allvar” (Sann mot sig själv – öppen mot andra, sid 19).
En inomkyrklig aktivistgrupp
Där diakoni var menat att vara kyrkans röst i världen har den profetiska diakonin kommit
att bli världens röst i kyrkan.
Diakoner är socialarbetare i kyrklig förklädnad. En socionom som tröttnat på ansträngande
uppgifter, hårda regelverk och dålig lön på kommunen, kan gå ett års vidareutbildning och
bli diakon istället. De får då högre lön, nya (mindre påfrestande) arbetsuppgifter och
större inflytande över sin arbetssituation.
Diakonbristen gör att många som saknar erfarenhet från Svenska kyrkan ändå diakonvigs.
Diakoner som inte är kristna och inte är bekväma med gudstjänstfirande har blivit ett allt
större problem för församlingarna där präster berättar hur yvigda diakoner ofta är ovilliga
att delta i gudsjänster och/eller leda andakter. De kräver högre lön än prästerna vilket
skapar motsättningar mellan yrkesgrupperna. Samtidigt som diakoner i allt högre grad
tenderar att öppet gå i konflikt med teologin, företräder de dock kyrkan och har en stark
ställning.
Samtal och studier visar att diakonerna av många betraktas som Svenska kyrkans aktivister.
I takt med att aktivismen har ökat har den profetiska diakonins betydelse ökat: profetisk
diakoni betraktar det egna uppdraget som ”det riktiga sättet att vara kyrka” och ser ofta
ner på det traditionella diakonala arbetet.
Men vad händer med kyrkan när diakonen blir så aktivistisk att den ser kyrkan som en
fiende? När kyrkan och dess teologer inte anses företräda ”rätt sorts” kristendom?
Vad händer när det traditionella diakonala arbetet bland äldre och sjuka inte anses
tillräckligt stimulerande och grupper därför omdefinieras för att göra de egna
arbetsuppgifterna mer spännande? Vad händer när diakonen ska stå på ”den svagas” sida
och ”den svaga” plötsligt definieras som ”invandrare”, ”ensamkommande” och ”muslim”?
Profetisk diakoni menar att det primära är att värna och försvara den svage. Eftersom
diakonerna har fått stort ansvar att själva definiera sitt profetiska uppdrag, blir en
konsekvens att diakonin stundtals går emot kyrkans uppdrag (något som accepteras och
stöds av biskopskollegiet).
Ett återkommande fenomen är att diakoner gärna kritiserar både samhället och den egna
kyrkan när något anses orättfärdigt, och motiverar kritiken med att deras diakonlöften
6

7. kräver att de agerar och reagerar. Men de tolkar genomgående sina löften utifrån den egna
moraliska hållningen, inte utifrån kyrkans tro och bekännelse. De intervjuade diakonerna
låter inte sitt ställningstagande vila på kyrkans lära – det är den egna känslan som fungerar
som kompass.
Röster höjs nu som hänvdar att diakonerna i allmänhet och den profetiska diakonin i
synnerhet har givits en omotiverat stark roll inom Svenska kyrkan. Traditionell teologi
monteras ned (senaste förslaget till Kyrkohandbok som klubbades igenoom 2017 är det
bästa exemplet på detta) samtidigt som känsla prioriteras. Konsekvensanalys saknas helt.
Man tycks tvärt om vilja locka till sig personer från karitativa yrken genom att locka med
höga löner och låg arbetsbelastning, för att sedan ge dessa stort inflytande inom Svenska
kyrkan trots att personerna saknar teologisk kompetens.
Problem uppstår när diakonen är så bristfälligt förankrad i teologi och kyrklig tradition, att
den uppfattar den egna åsikten som mer värd än kyrkans uppdrag och diakonen därför tar
strid mot den egna organisationen när den inte uppfattas som tillräckligt aktivistisk. Ännu
större blir problemet när detta agerande stöds av biskoparna. Om Svenska kyrkan och Tro
och Solidaritet är Socialdemokraternas vänsterflank, är då diakonerna Svenska kyrkans..?
Genom att stödja ”profetisk diakoni” har Svenska kyrkan i själva verket närt en
inomkyrklig rörelse som går i konflikt med Svenska kyrkans egentliga uppdrag och inte tar
hänsyn till teologin. Det går också att se det som att samma marxistiska vänster som under
KG Hammar tog befälet över SvK, har placerat trogna fotsoldater inom densamma –
fotsoldater som nu gör tyst revolution mot traditionell kristen tro från golvet, samtidigt
som biskopskollegiet angriper traditionell kristen tro från toppen.
7