Pernilla

av
EvaBirgitta
Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6
Kapitel 1
Det som bara inte kunde hända höll nu på att ske. Den nästan 5 kilometer långa stranden låg i
princip helt öde så långt ögat kunde nå och ändå så är det just här, framför mig, som en kvinna
kommer ner på stranden. Jag känner också strax igen henne som den kvinna som bor närmast
stranden och som jag ofta nickat mot de gånger jag passerat hennes hus på väg till/från stranden.
Med stort intresse iakttar jag hennes rörelser från min någorlunda trygga plats en bit ut i vattnet.
Sida 1 av 79Pernilla
2013-07-31http://evabirgitta.se/pernilla.html

Chansen finns ju ändock att hon bara strövar vidare längs stranden, men en pirrande känsla i
maggropen antyder att situationen kommer att bli mer komplicerad än så.
Mina farhågor besannas snart då hon målmedvetet stegar ner mot vattenbrynet och stannar till bara
någon meter från min egen klädhög. Oberört försöker jag simma vidare och låtsas som om jag inte
alls observerat hennes ankomst samtidigt som jag noga följer hennes förehavanden. Lättjefullt
smeker hon av sig sin badrock och sträcker lite grann på sig själv innan hon tar de sista stegen ner
i vattnet och vadar ut. Riktningen är helt tydlig rakt mot mig och den tidigare lite exalterade
känslan övergår mer och mer i ren panik. Möjligheterna att smita undan och obemärkt ta mig ur
situationen är obefintliga så mer och mer börjar min hjärna bearbeta olika alternativa förklaringar
till min lite ovanliga klädedräkt vid detta morgondopp.
Sekunderna senare simmar hon förbi mig på mindre än 5 meters avstånd och nickade kort mot mig
- Oh vad härligt det är med ett morgondopp!
Utan att egentligen vänta på ett svar fortsätter hon några meter längre ut innan hon stannar upp
och börjar trampa vatten. Väluppfostrad som man är så svarar jag automatiskt även om jag helst
skulle vilja försvinna upp på stranden och ge mig av
- Jo, det är skönt!
- Egentligen så är det nu på morgonen som det är som skönast. Lugnt och stilla och inte så
många andra. Hoppas förresten att jag inte kommer och stör dig.
- Nejdå, ingen fara! Tycker också att det är bäst vid den här tiden. Vattnet är så klart och
friskt nu.
Var det verkligen jag som svarade henne? Helst hade jag velat be henne fara ”dit pepparn växte”
men ändå så kom orden bara ramlande ur mun på mig. Men ville jag egentligen be henne fara…..
Ville jag verkligen det eller var det inte så att det faktiskt var just den här situationen som jag
gärna ville skulle hända. Var inte mina ”utmaningar” varje morgon istället ett medvetet försök att
just hamna i den här situationen. Problemet var ju bara att det inte fanns något givet svar på hur
situationen skulle utvecklas eller hur vi gemensamt skulle hantera det som nu oundvikligen höll på
att ske. Medan mina tankar snurrade vilt i hjärnan och mer eller mindre blockerade min fysiska
handlingsförmåga såg jag hur hon nu bara var någon meter från mig. Samtidigt med att hon fick
fast mark under fötterna och reste på sig så att hennes bystparti befann sig i vattenlinjen tilltalade
hon mig än en gång
- Snygg baddräkt du har. Visst är bikini härligt, men hel baddräkt tycker jag själv är
skönast.
Hennes replik överraskar mig och mycket förstummad tittar jag nu rakt emot henne och överger
också min ihopkrupna ställning. Utan att egentligen tänka mig för så sträcker jag ut mina ben och
när de får kontakt med botten så blir det automatiskt att jag reser på mig så att även min överkropp
frigör sig från det omslutande vattnet. Trots den svala morgonen så känner jag hur det riktigt
hettar i ansiktet när jag stammar fram ett illa koordinerat
- Tack!
- Förlåt min rättframhet, men du har ingen anledning att vara ängslig. Det är heller ingen
slump att jag befinner mig här just nu. Jag såg hur du gick ner för en stund sedan och
tänkte att det här skulle vara ett bra tillfälle att ta kontakt. Jag kan direkt säga att jag
förstått att du gärna badar i baddräkt och det har gjort mig lite nyfiken.
Blodet försvann plötsligt från mitt huvud. Hennes ord gjorde mig både glad och fundersam. Hon
hade alltså både förstått och uppenbart också sett min baddräkt tidigare även om jag kunde svära
på att jag vare sig hade varit oförsiktig eller sett henne på stranden i anslutning till mina dopp. Jag
var precis på väg att försöka formulera en fortsättning när hon själv fortsatte
- Se inte så ängslig ut. Jag vill dig absolut inget ont. Du har heller inte, åtminstone inte
avsiktligt, varit oförsiktig, men jag har observerat dig så många gånger nu, och skymtat lite
ibland som gjort mig övertygad om din klädedräkt. Hoppas bara att jag inte klampat in i
din privata sfär alltför mycket.
- Privat eller privat, jag badar ju på en allmän strand, inflikade jag defensivt

- Just det, det har fått mig att fundera än mer. Som jag ser dig nu så är det bara baddräkt du
förändrat dig med och inget annat.
- Jag skulle nog vilja göra mer, svarade jag med ett skevt leende, men peruker, smink och
saltvatten går inte så bra ihop. Däremot så har jag hjälpt mina bröst lite, tillade jag med ett
stolt ansiktsuttryck samtidigt som jag lyfte lätt på mina dolda behag.
- Ja, det ser jag nu och jag förstår din synpunkt. Badmössa skulle ju kunna vara ett
alternativ, men det är ju helt ute nuförtiden, svarade hon med ett brett leende.
- Förresten – Maud heter jag och bor …. Ja, var jag bor vet du ju så väl.
- Hej! Roger heter jag och jag bor lite längre upp i backen…..
- Tror jag vet var även om jag hoppas att du inte tror att jag spionerat på dig. Trevligt att få
ett namn på ansiktet som passerar förbi mitt i stort sett varje morgon.
- Detsamma!
Vi fortsatte att småprata en stund innan vi så sakteliga började känna oss nöjda med dagens
morgondopp. Utan att ett ord utbyttes så började vi båda två dra oss upp mot stranden. Vi log lite
generat mot varandra när vi insåg att båda två först tittat om ”kusten var klar” innan vi definitivt
styrde stegen mot land. Jag hade heller ingen ångest att gå bredvid henne iförd baddräkt utan det
kändes, om inte naturligt så åtminstone OK. Hon å andra sidan var mer öppen gentemot mig, för
väl uppe på stranden så hasade hon ner baddräkten till midjan innan hon tog upp sin badrock och,
vänd mot mig, svepte den om sin kropp. Utan att överdrivet skyla sig så lirkade hon av sig
baddräkten helt innan hon slöt igen badrocken. Jag nöjde mig med att sätta på mig min badrock
men lät den fortfarande vara öppen för att ändå visa mitt förtroende för henne.
Efter ännu en svepande blick längs stranden och närmaste omgivningarna så lämnade vi havet
bakom oss. När vi började närma oss husen så svepte också jag om mig badrocken mer och fick
ett förstående leende i retur. Utanför hennes hus blev vi stående men det dröjde säkert bara någon
sekund innan Maud tog till orda.
- Skulle du ha något emot att komma in på en kopp te och en liten macka?
- Gärna, men jag har bara dessa kläder.
- Helt OK för mig, jag hade ändå tänkt att vi kunde ta den på verandan. Solen värmer så gott
där även så här tidigt på morgonen.
Vi gick in huset och Maud visade vägen till verandan innan hon ursäktade sig och försvann bort i
en korridor. Jag kunde snabbt konstatera att hon haft helt rätt i sitt påstående för solen värmde gott
i den insynsskyddade halvt inbyggda verandan. Lite villrådig vad jag skulle göra slog jag mig ner i
en av stolarna och blev snart ”tvingad” att öppna badrocken och låta solens strålar värma mig och
torka baddräkten. Med ögonen lätt slutna var jag inte helt medveten om att Maud kom anslutit sig
utan med ett lätt ryck vaknade jag till liv när hon ställde ifrån sig en dignande bricka. Hon
skrattade till vid min reaktion
- Du ser själv, det är lätt att dåsa till här.
- Verkligen, svarade jag i en urskuldande ton
Samtidigt med att jag genast började hjälpa Maud med att tömma brickan kunde jag se att hon bytt
om. Genom den halvöppna badrocken kunde jag se att hon numer hade en enkel men väldesignad
bikini på sig. Jag noterade dessutom att ena fickan på badrocken putade ovanligt mycket och
Maud måste ha sett min blick för genast svarade hon
- Just det, jag tog med mig en av mina gamla bikinis om du ville byta om också. Aldrig bra
att sitta i våt baddräkt någon längre stund.
Samtidigt som hon drog upp bikinin ur fickan och sträckte den emot mig var jag på väg att tacka
nej till hennes erbjudande, men hennes argument och välvilliga inställning till mig gjorde att jag
snabbt ändrade mig och tog emot de utsträckta persedlarna med ett enkelt ”Tack”.
- Du hittar badrummet direkt vid korridoren, fortsatte hon samtidigt med att hon återupptog
iordningställandet av frukosten.
Tacksamt följde jag hennes uppmaning och drog mig inåt i huset och hade inga svårigheter att
hitta badrummet. En svagt kvinnlig doft mötte mig och hennes våta baddräkt låg hängd över

badkarskanten. Samtidigt med att jag befriade mig från såväl badrock som baddräkt vecklade jag
ut byltet jag fått i min hand och synade bikinin. Om den var en av hennes gamla avlagda så kan
den inte ha varit särskilt mycket använd, för den såg nästan helt ny ut. Den var också av en ganska
ny design som hade ett lite extra stöd för liten byst. Jag blev lite förvånad när jag konstaterade
detta för Maud var väl inte den mest välutvecklade kvinna jag mött, men samtidigt så kändes det
inte som om hon skulle behöva någon extra hjälp i den regionen heller. Kanske ett vanligt felköp
helt enkelt konstaterade jag samtidigt som jag lät bikiniunderdelen glida upp längs med benen.
Den passade mig som handen i handsken och jag blev än mer nöjd när jag konstaterade att den
också var tillräckligt formstabil för att hålla mitt appendix på plats mellan mina ben och ge mig
möjligheten att visa upp en slät framsida. Jag blev därför inte mindre förvånad när behådelen
också passade perfekt och jag övervägde ett tag att inte fylla på med mina egna inlägg innan
flärden övertog diskussionen och inläggen gled in på plats. Lite återhållsam tyckte jag ändå att jag
borde vara så badrocken fick åter ta plats på kroppen innan jag åter drog mig ut på verandan.
Maud log glatt emot mig och nickade gillande mot mig och min halvöppna badrock innan hon
med en gest bjöd mig till bords. Vi lät oss väl smaka av anrättningen och småpratade en del under
ätandet. Med gemensamma krafter dukade vi sedan av och jag kände i luften att Maud gärna ville
ha mig kvar en stund till så efter att ha stoppat undan matresterna drog vi oss åter ut på verandan
och Maud angav direkt tonen och lade sin badrock åt sidan och sträckte ut sig i en närbelägen
solstol samtidigt som hon visade att jag gärna fick ockupera den bredvid henne. Utan tvekan så
följde jag hennes exempel och sträckte ut mig på den gulrandiga madrassen.
Hitintills så hade Maud hela tiden tagit första steget så det kändes nog inte mer än rätt att jag nu
skulle ”ta täten”. Jag tyckte att Maud klarat sin öppningsreplik på ett beundransvärt och naturligt
sätt och jag ville inte att min skulle hindra en fortsatt intressant och givande diskussion. Samtidigt
så kan det bli konstlat om man funderar för mycket över ordval och formuleringar så jag tog sats
och ställde min fråga
- Maud, jag måste bara få visshet. Du sa att du sett och noterat ett och annat på mig och att
du sedan kommit till den rätta slutsatsen att jag är transvestit. Är det bara dina iakttagelser
som ledde fram till detta eller finns det annat också som hänger ihop med detta?
- Även du har rätt i dina iakttagelser. Det finns orsaker till mina noteringar och det är väl
därför som jag så pass snabbt kom in på rätt bana, så att säga. Jag tycker också att din fråga
är högst berättigad och vill gärna ge dig ett vederhäftigt svar. Jag vill bara varna dig för att
det kan ta tid, så har du någon tid du skall passa eller så så tycker jag att vi lämnar just den
delen till ett annat tillfälle. Svaret skall du få, men den kräver nog sin tid.
- Jag har semester och har inga tider att passa så för min skull så är det OK. Däremot så
kanske jag skulle känna mig mer bekväm om jag fick skynda mig hem och hämta några få
attribut som åtminstone jag värdesätter högt när jag ikläder mig kvinnorollen. Jag har
absolut inget emot att visa mig så här inför dig och bikinin känns verkligen behaglig så det
är inte det, men ändå.
- Du behöver inte ursäkta dig. Tycker tvärt om att ditt förslag känns väl så motiverat.
Skynda dig bara.
Högst 20 minuter senare låg jag där igen efter att ha samlat på mig det nödvändigaste och även
lagt ner en enkel sommarklänning och ett par skor tillsammans med en uppsättning underkläder i
en kasse. Efter ett snabbt besök i hennes badrum satt peruken på plats och ett lager läppstift
prydde läpparna. Jag hade även hunnit sticka in ett par pärlor i mina öronsnibbar. Maud tittade
storögt på mig när jag åter intog min halvsittande ställning i solstolen och vände min
uppmärksamhet mot Maud.
- Jag tycker det var bra att du sa till att du ville komplettera din gestalt lite. Måste verkligen
säga att det blev en väsentlig skillnad. Du känns mer ”riktig” ut nu om jag får säga så.

- Men så är det, svarade jag, håret betyder väldigt mycket. Känns också behagligare nu. Inte
för att det var obehagligt innan, men om någon, trots allt, skulle passera förbi så känner jag
mig mer ”säker”.
- Förstår skillnaden nu. Ledsen att jag inte tänkte på det.
- Men hur skulle du kunna veta….
- Ja, det är väl det som det hela handlar om nu. Hur skulle jag kunna veta….
Kapitel 2
Maud lutade sig tillbaka i sin solstol och jag såg hur hon svalde några gånger innan någon osynlig
kraft inom henne återförde henne till verkligheten och med en lätt suck samlade luft.
- Jag vet inte riktigt var jag skall börja, men det är riktigt att jag borde ha vetat. Jag borde ha
kunnat ”allt” om detta, men tyvärr så spelade jag nog bort alla kort som fanns att spela bort
och sedan så försvann bara chansen när jag sent omsider förstod att jag höll på att gå miste
om en viktig erfarenhet i livet. Kort och enkelt uttryck så var min man också transvestit,
men jag ville aldrig lära känna den kvinna han hade inom sig. I och för sig så var jag nog
en väldigt accepterande och förstående hustru som tillät honom att vara kvinna, i stort sett
efter eget behag, men jag som person deltog aldrig i någon av hans aktiviteter. Några
gånger försökte han få med mig på några träffar, men jag slog bakut direkt. Efter ett tag så
tröttnade han säkert att fråga och de senaste åren så kom saken aldrig ens upp till
diskussion. Jag har också träffat några av hans kamrater och deras fruar i några
sammanhang, men då har vi varit som vilka par som helst.
Du tänker säkert säga att det aldrig är för sent, men i det här fallet så är det oåterkalleligen
för sent. Min man. Karl-Gustav hette han förresten, gick bort i våras efter en kort tids
sjukdom. Det var cancern som tog hans liv och ironiskt nog så var det prostatacancer som
ändade hans liv. Ironiskt i mer än en mening eftersom en av medicinerna han åt innehöll
rätt stora doser av östrogen och som gjorde honom än mer kvinnlig den sista tiden innan
han gick bort. Jag kunde riktigt se på honom hur han noterade förändringarna och tacksamt
tog emot dom samtidigt som han insåg att det bara kunde sluta på ett enda sätt. Det var
under den tiden som jag insåg vad jag själv höll på att gå miste om men sjukdomen fick ett
så snabbt förlopp att varken han eller jag hann ställa om våra så rigida uppfattningar om
varandras vanor att vi inte hade en reell möjlighet att åter nå fram till varandra i det här
avseendet.
- Jag beklagar verkligen. Jag hade absolut ingen aning….
- Du behöver inte ursäkta dig. Vem kunde veta. Däremot så kan din blotta närvaro hjälpa
mig att förstå, och det är i det skenet som du skall se morgonens burdusa påhopp från min
sida på dig när du njöt av friheten och känslan att simma omkring i baddräkt.
- Nu är det du som ber om ursäkt i onödan. Jag tycker snarare att det var modigt, och
framförallt rätt, så som du gjorde. Jag vill gärna höra mer och höra på vilket sätt jag kan
hjälpa dig.
- Tack! Någonstans inom mig så finns en stark känsla att du skulle vara rätt person att möta
på det här sättet och hittills så har den förväntningen infriats vilket gör mig glad. Samtidigt
så är jag lite orolig att jag är för självisk. Helt klart är att jag utgått från mina behov av att
få svar. Egentligen har jag inte alls tänkt på mitt tilltänkta ”offer” och dennes behov eller
önskan att ge mig svar på mina frågor. Kanske kommer jag bara in och ställer till det för
dig i min iver att göra bot för tidigare synder.
- Som ett ”offer” känner jag mig i alla fall inte. Snarare känner jag mig hedrad av ditt
intresse för mig och min läggning. Kan vi båda få utbyte av detta så är det väl bra. Vinst
för båda så att säga. Jag kan väl utan att hymla erkänna att jag saknat en ”mentor” som kan
hjälpa mig att göra min kvinnogestalt mer trovärdig och levande.

- Låter nästan som taget ur en kontaktannons – ”till äktenskap ledig”, skrattade Maud. Nej
skämt åsido, jag är inte ute för att snärja in dig i mitt garn utan du måste säga till om jag
blir för krävande och påstridig.
- Vi har inte ens börjat stava till det stadiet ännu, försäkrade jag henne och fortsatte. Jag
förstår dina synpunkter och lovar att jag också kan komma att ställa frågor och be om svar.
Men jag är uppriktigt intresserad av att höra mer om dig och din mans upplevelser. Hur
fick du tex reda på att din man var transvestit?
De följande timmarna bara rann iväg med Maud som ende talare på programmet. Ingående
beskrev hon hur små små händelser successivt adderades till varandra och hon började förstå att
allt inte var som det brukade vara. Hennes första tanke när vissa kläder började ha en svag
parfymdoft etc var att Karl-Gustavs rätt så flitiga representerande för företaget kanske började ta
vändningar som hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera. Hon började ifrågasätta sig själv och
sin roll i deras samliv och funderade på om hon inte längre var attraktiv i hans ögon. Signalerna
var dock för få för att hon skulle kunna konfrontera honom med sina funderingar, tyckte hon, så
istället började hon halvt omedvetet att lägga pussel och iaktta honom mer.
Vändpunkten kom en afton då han åtagit sig tjänsten som ansvarig för familjens veckotvätt. Som
alltid så vill ibland någon liten djävel vara med och påverka händelsernas gång och den här
gången var det ett samtal från en granne som behövde fysisk hjälp med ett tungt skåp som blev
starten till en händelsekedja som Karl-Gustav inte planerat för. Hjälpsam som han alltid var så
knallade han över till grannen och det som borde bara ha tagit några minuter visade sig mer
komplicerat än så och tiden bara flög iväg samtidigt som de bägge herrarna slog sina kloka
huvuden ihop för att på enklaste och smidigaste sätt lösa skåpsflytten på bästa sätt. Både en och
två ölflaskor hann också slinka ner i struparna innan Karl-Gustav ett antal timmar senare
återvände till det egna hemmet. Stolt över sin prestation som skåpsflyttar klev han in över
källartröskel och blev omedelbart påmind om vilken verksamhet han några timmar titigare inlett
men inte hunnit avsluta. Med skräck i blicken rundade han hörnet och steg in i tvättstugan.
Maskinerna stod tysta i sitt hörn och uppenbarligen också tömda. När han vred på huvudet så
hängde alla kläder i prydliga rader på torkställningarna. Allt såg fullständigt normalt ut men Karl-
Gustav kände ändå hur blodet stelnade i sina ådror.
Stegen uppför trappan hade känts som den dödsdömdes steg fram mot giljotinen, hade senare
Karl-Gustav (eller KG som de allmänt kallat honom) berättat. Med försiktiga steg närmade sig KG
vardagsrummet och mötte blicken från sin hustru som direkt åter riktade sitt intresse mot TV-
programmet som pågick. Utan att ta blicken från TVn skickade hon ut sin fråga:
- Så ni blev klara nu. Gick det bra?
- Jovars, svarade KG lite defensivt.
Mauds fullständigt normala samtalston hade än en gång förbryllat KG och nu var det som om
bilan fallit men fastnat på vägen. Skulle verkligen det vara sant så som ryktet förtäljde från
Frankrike att om bödeln misslyckades med sitt värv så blev man frikänd. KG höll precis på att
betrakta sig som ”frikänd” när bilan åter blev funktionsduglig och med sylvass skärpa nådde hans
huvud
- Vems är kläderna som låg i tvättmaskinen tillsammans med våra?
KG hade inte funnit något annat råd än att lägga alla kort på bordet. Maud hade i sin tur upplevt en
sorts lättnad att det inte handlade om en otrohet i vanlig mening gentemot henne. Hennes
kunskaper om transvestiter var dock starkt begränsad och hon kände sig villrådig vad denna nya
kunskap om KG skulle innebära för deras fortsatta gemensamma framtid. Hon uttryckte själv en
förvåning med vilket lugn hon ändå visat när hon, för att bistå KG, gått ner i källaren och övertagit
hans fallna mantel vid tvättmaskinen. Först hade hon knappt reagerat för de plagg som hon
började hänga liknade hennes egna. Det var först när det sammantaget blev alldeles för många
plagg som hon började syna de närmare i sömmarna och insåg att det rörde sig om helt främmande

plagg för henne. Pusselbitarna från tidigare passade in i mönstret och lämpligt nog så hade Café
Norrköping just haft ett inslag om män som gillade att klä sig som kvinnor så hon drog genast den
förmodade slutsatsen att KG tillhörde denna skara män.
Visst hade hon känt det som en omöjlig och absurd tanke att hennes man ville ”klä ut sig” till
kvinna. Visst hade hon också känt sig kränkt i både sin kvinnoroll och som hustru till KG. Främst
för att han inte vågat eller förmått att berätta det själv, men också så gav det henne återigen
skuldkänslor att hon inte varit tillräcklig. Under timmarna som gick innan KG återvände från sitt
uppdrag hos grannen hann Maud ändock bearbeta sina tankar och funderingar på ett konstruktivt
sätt, så när väl KG steg in över tröskeln så var hon mer redo att möta honom på ett mer rationellt
och konstruktivt sätt än om hennes omedelbara känsloyttringar fått vara mer dominerande.
Den här natten blev det inte många minuters sömn för någon av de båda. Ömsom diskuterade de,
ömsom slöt de sig inom sina skal för att bearbeta allt det nya som kommit fram. När gryningen
nådde det lilla huset så rådde det en fridfull stillhet. En stillhet som delvis kunnat uppnås efter ett
enande om att frågan inte på något sätt var ”avklarad” men som bägge insåg inte kunde lösas här
och nu. Bägge hade ”satt ner sina pålar” på ett sätt som långt senare skulle visa sig vara svåra att
flytta. Maud hade envist och konsekvent avvisat alla förslag att hon skulle få se bilder av KG som
kvinna och KG hade hävdat sin ”rätt” att få leva ut sina begär. I all oenighet så hade man ändå
kommit till ett samförstånd i frågan och att den för all framtid skulle finnas med som en del av
deras liv, oavsett de önskade det eller ej.
Maud märkte dock ett lite mindre intensivt uteliv för KG ett tag. Utan att det förklarades på något
sätt så tolkade hon det som att han ”höll uppe” ett tag tills allt på något sätt hittat sina former.
Några enstaka gånger hade han bett om lov att få träffa sina kompisar och Maud hade välvilligt
gett honom den friheten även om hon kände det svårt att sitta hemma och veta om att han
uppenbarligen träffade dom som kvinna på ett alldeles vanligt ställe för alldeles vanliga
människor. Det enda hon egentligen frågade om efteråt var han varit och lite summariskt om hon
eventuellt kände någon av de övriga. I övrigt så utryckte Maud väldigt tydligt att hon inte ville
veta något om hur han eller någon annan var klädd utan det var något som var deras ensak.
Nyfikenheten kring vilka ställen han ändå gick till blev ibland så stor att hon sökte upp stället
ifråga för att med egna ögon se att det inte var ett tillhåll för speciellt underliga personer eller att
det kändes som någon bakgårdssylta, men inte vid något tillfälle kändes ställena fel i det
avseendet. Tvärtom blev hon ibland lite avundsjuk på KG och skapade sig själv tillfällen att gå ut
med sina kompisar. Ibland hade det lett till korsvist erfarenhetsutbyte av lämpliga restauranger och
även gemensamma besök på något ställe.
Maud iakttog också hur KGs garderob började svälla. Inte så att hon var speciellt nyfiken och
hade absolut inget behov av att rota i ens sin makes garderob och byrålådor, men ändå fanns
känslan där att det kom in fler och fler kvinnoplagg innanför husets fyra väggar. Ibland hade han
frågat om hon ville se på några av plaggen, eller se på några nytagna kort, men svaret hade
ständigt blivit detsamma. Hon accepterade hans läggning och hans behov av att klä sig i
kvinnokläder, men hon ville inte på något sätt beblanda sig med den delen av hans liv. Så
småningom ställdes frågan aldrig mer men hon kunde inte se att det skedde någon märkbar
nedgång i KGs uteliv. De båda hade på något sätt infogat sig i ett liv där båda visste att den andra
visste fast ingen visste.
Åren rullade på och ”skyttegravstaktiken” levde vidare. Ingen av parterna ville eller förmådde att
bryta dödläget utan det blev på något sätt permanentat. Så kom sedan KGs sjukdom sakta
smygande in som en ny och okänd variabel. Diagnosen hade satts rätt tidigt och efter den första
chockartade tiden hade läget stabiliserats och behandlingen, som delvis omfattade medicinsk
behandling med östrogen, skapade ett läge som delvis attraherade KG trots den bakomliggande

illasinnade sjukdomen. Hans underhudsfett började nämligen öka och så gjorde även
fettvävnaderna i bröstkorgen. Sakta men säkert antog hans kropp mer kvinnoliknande former och
Maud kunde notera att han allt oftare använde sina BH-ar till vardags. Än så länge så verkade
heller inte sjukdomen tära på KG i nämnvärd grad så tillfälligt upplevde han förmodligen sin
ljusaste tid som transvestit vilket även Maud noterade.
Snart kom dock illavarslande signaler om att behandlingen inte hade avsedd verkan utan
sjukdomen började lämna spår efter sig. Nedbrytningsprocessen av kroppen började gå allt
snabbare och KGs hälsotillstånd försämrades i samma takt som de båda började inse att spelet nog
var förlorat även om ingen av dom ville ge upp den lilla strimma av hopp som fanns. De tidigare
så cementerade ställningarna i deras självbyggda skyttegravar började vittra sönder och en vilja att
dela med sig av sina erfarenheter och funderingar började sippra fram mellan dom. De började
prata om sina känslor och behov på ett annat sätt och i allt det mörka så fanns det en svagt upplyst
stig framåt. De hade så smått börjat diskutera en gemensam resa där Maud för första gången skulle
få bekanta sig med KGs kvinnliga gestalt.
En vecka senare dog KG. Hastigt hade hans tillstånd försämrats och på sjukhuset fanns ingen
mirakelkur utan den enda hjälp som stod till buds var att hindra smärtorna så långt det var möjligt.
En tidig morgon i mitten av februari drog KG sista sucken och allt blev stilla. En stillhet och
tomhet som blev än mer märkbar när hon återkom hem till lägenheten och till alla minnen. Hon
uttryckte också att hon blev handlingsförlamad under en stor del av våren och orkade inte ta itu
med det ändå helt nödvändiga göromålet att gå igenom KGs tillhörigheter. Det var först när
sommaren började göra sig påmind och hon själv började skifta från vinter till sommargarderob
som hans välfyllda garderober och lådor blev ”synliga” för henne. Hon hade dock ännu inte
kommit så långt att hon hunnit tagit tag i detta utan istället ”flytt” hit ner till sommarstället så snart
det gått. Visserligen fanns också här en del saker, men det hade inte varit många saker så det hade
närmast bara varit skönt att testa sin förmåga att orka ta itu med KGs kända men ändå så okända
sida. Det var förresten där hon hittat den bikini jag nu bar på mig.
Så mycket mer hade inte funnits här på landet. Lite underkläder, några linnen och en kjol men i
övrigt inget annat vad hon hittills hittat.
- Jag måste erkänna att jag både blev glad och besviken över det jag hittills sett, fortsatte
Maud. Glad för jag vet inte hur jag skulle ha klarat en alltför omfattande och innehållsrik
garderob och framförallt inte om jag hittat en massa foton eller så. Jag väntar mig mer
krävande uppgifter när jag väl kommer hem. Vill du förresten se det jag hittade?
- Visst!
Det var skönt att sträcka på sig. Mauds berättelse hade både varit intressant och gripande och
trollbundit mig i flera timmar, men nu kändes det nödvändigt att göra något annat. Solen strålar
hade också blivit allt starkare och varmare och lite fundersam hade jag varit för de effekter som de
senaste timmarnas solande skulle ha på min kropp. Jag var absolut inte rädd för att sola, men jag
försökte vara försiktig med solbestrålning när jag använde baddräkt för att inte lämna synliga spår
på kroppen.
De ”fynd” hon gjort låg alla framme på en säng i det som jag förmodade var hennes sovrum. Det
var väldigt enkla men ändå mycket feminina plagg av god kvalitet som KG försett sig med. Jag
hade fortfarande ingen minnesbild av honom som person, trots att vi borde ha setts ett antal
gånger. Vad jag hittills sett så innehöll heller inte stugan några foton på vare sig Maud eller KG
och jag ville inte gärna fråga, trots att jag var ganska nyfiken på hur han sett ut. Den enda slutsats
jag kunde dra av plaggen jag hade framför mig var att vi borde vara i ungefär samma storlek, för
jag skulle lika gärna ha kunnat införskaffa dessa själv. Det verkade som om Maud också fått
samma känsla, för hon fortsatte
- Vet inte om jag är alldeles fel ute, men om inte du misstycker på något sätt så skulle det
kanske hjälpa mig en del i min bearbetning av KGs andra liv om jag fick se dig klädd i
dom här kläderna. Kanske kan det ge mig en bild av hur han skulle ha sett ut och att jag

därmed är lite mer förberedd när jag kommer tillbaka hem och måste ta itu med allt som
finns där. Begär jag för mycket av dig?
- Absolut inte. Vill du det så kan jag gärna göra det. Är det något speciellt du vill att jag
provar?
- Nej, kjolen förstås, men sedan kan du välja vilket linne du själv vill. Bikinin tycker jag du
kan ha kvar. Det kanske inte är så kul med andras underkläder.
Jag nickade bara till svar och tittade snabbt på de utlagda linnena innan jag tog det vita. Maud
gjorde ansatser till att gå, men jag nickade mot henne att det var helt OK att stanna. Med en enkel
rörelse samlade jag ihop linnet, trädde armarna igenom och drog ner den på plats. Kjolen följde
snabbt samma väg och utan tvekan knäppte jag den i sidan och drog upp blixtlåset innan jag
rättade till linnet. Hela åtgärden hade bara tagit några sekunder och Maud stirrade häpet på mig.
- Det där gjorde du både elegant och rätt. Det var inte första gången.
- Nej, skrattade jag och rodnade lite, det har blivit några gånger.
- Men ursäkta om jag klampar in i ditt privatliv, men om inte jag tar helt fel så är du ändå
ensam. Hur har du då kunnat lära dig hur en kvinna klär på sig.
- Ensam men ändå inte oerfaren, skrattade jag till svar. Svår fråga faktiskt som jag också
funderat på. Undrar om det inte är så enkelt att det faktiskt inte finns så många sätt att göra
det rätt på. Förr eller senare hittar man sin teknik och gör man det utan att tänka sig för så
kanske det ser kvinnligt ut. Sedan så går det ju inte att komma ifrån att man noterar saker,
precis som du gjort med mig, och så småningom så vet man inte varifrån ett beteende
kommit. Är det naturligt eller inlärt.
- Du har säkert rätt där. Jag måste säga att jag tycker du blev fin. Försöker se KG framför
mig, men än så länge så ser jag honom tydligare som man. Har inte fått någon tydligare
bild som kvinna, men din insats nu har ändå gett mig en föreställning om att KG ändå inte
såg alltför anskrämlig och komisk ut som kvinna. Du skall ha stort tack för detta.
- Ingen orsak. Jag kan väl kommentera så mycket också att KG verkar ha haft god smak. De
här plaggen känns bra.
- Dom passar dig utmärkt också. För mig så får du gärna behålla dom. Alltså, om du förstås
vill.
- Jamen…
- Såja, inga men. Du behöver inte känna dig som en ”tiggare” eller så. Jag ser att dom
passar dig och jag har inget intresse av dom så alternativet är Myrorna eller sopan. Du
väljer själv.
- Om du menar det så…
- Visst. Jag är helt säker. Förresten, börjar inte du bli hungrig?
Kapitel 3
Ibland är det svårt att förklara saker och ting. Saker händer bara utan att man inte riktigt förstår
varför. Visst kan det kännas jobbigt vissa dagar när allt strular, men det finns också dagar som
man aldrig vill ta slut och som bara innehåller en massa trevligheter. Den här dan var en sådan!
Vem hade kunnat ana att mitt vanliga morgondopp skulle föra med sig allt detta. Visserligen hade
det känts jobbigt just i det ögonblick då Maud ”avslöjat” mig, men sedan….. Underbarare
människa och trevlig dag fick jag nog leta efter. Allt det som hänt sedan morgonens omvälvande
avslöjande hade enbart varit av positiv natur och jag kunde knappt tro att allt var sant. Här befann
jag mig inne på en av de lummiga sommarstugetomterna och helt ogenerat vistades där iförd
endaste ett enkelt linne, en kjol och en lika enkel som vacker bikini under.
Nu gick vi sakta omkring i hennes enkla trädgård och pratade om allmänna ting. Vi behövde båda
röra lite på oss efter en närande lunch men också efter den stillasittande förmiddagen. Jag försökte

hålla mig från ämnet som avhandlats under förmiddagen, men det var en fråga som ständigt
försökte tränga sig fram och nu kändes den som omöjlig att stoppa
- Maud, jag måste bara få fråga…
Utan att svara så vände sig Maud mot mig och log gillande mot mig
- Jo, du har ju fler gånger påpekat att du inte ville se KG som kvinna. Ändå så har du ju
absolut inga problem att vare sig se eller umgås med mig. Har du själv några funderingar
hur detta kan komma sig.
- Den frågan har sysselsatt mig också. Jag har faktiskt inget bra svar på frågan bara
spekulationer. Enkelt uttryckt så tror jag det handlar om närhet. Trots allt, och missförstå
mig inte nu, stå står du inte lika nära mig som KG gjorde. Det enkla faktum tror jag gör att
jag ser på dig med andra ögon än jag skulle ha gjort med KG. Eller för att vara ännu mer
sanningsenlig så var det det jag var rädd för skulle hända. Hur skulle jag tex kunnat leva
vidare med KG om jag plötsligt ”hatade” honom eller på annat sätt kanske gjorde att han
kände sig förlöjligad av mig? Eller tänk om han skulle ha visat sig så attraktiv som kvinna
att jag skulle ha känt det som om jag fått en konkurrent?
Till viss del så var det väl så det var. Jag kände att jag fått en konkurrent. Visserligen en
helt okänd konkurrent, men det var ju självvalt av mig. Den risk jag tog med det här
synsättet var att jag heller inte visste om jag därigenom gick miste om en god och nära
väninna och det är väl där du kommer in i bilden.
Trots att Maud gjorde en paus så insåg jag att hon inte var färdig med sin utläggning. Jag kände så
väl igen mig i behovet av att ha någon med sig som man kunde resonera sig fram till svar som
egentligen inte fanns. Det kanske inte alltid var nödvändigt men en dialog i dess rätta mening utan
bara att någon lyssnade kunde vara fullt tillräckligt för att själv våga vända på ett antal stenar och
låta gamla synder komma ut i det fria och blåsa bort i den friska sommarvinden. Mycket riktigt så
fortsatte hon sin monolog
- Jag kan inte säga att jag någon gång gjorde ”fel” gentemot KG. Det är väl mer att jag
känner en större osäkerhet nu och en starkare önskan att få svar. Egentligen oavsett vad jag
kommer fram till. Kanske skulle jag ha befunnit mig i samma läge idag även om KG levt,
men det kanske bara är ett önsketänkande eller ett rättfärdigande inför mig själv.
Oavsett vilket det är så känner jag mig nu redo att möta personer som du och du måste tro
mig när jag säger att jag har en ärlig och uppriktig inställning till att jag verkligen vill
försöka både förstå och kanske också acceptera er läggning. Det kan tyvärr inte hjälpa KG,
men det kan säkerligen hjälpa mig och förhoppningsvis även dig.
- Bara det jag hittills varit med om idag har betytt mycket för mig så jag fortsätter gärna
med den här formen av samtal. För mitt vidkommande så är denna möjlighet något jag
verkligen saknar. Mina transvestitvänner är alla trevliga och bra på sitt sätt, men utan att
förringa deras existens så är dom ju ändå inte kvinnor om du förstår vad jag menar. Vi
pratar om allt mellan himmel och jord och försöker verkligen stötta varandra, ändå känner
jag ofta en längtan att få vara en kvinna bland kvinnor. Jag är och kommer säkert att förbli
transvestit, men ändå vill jag vara med i kvinnors gemenskap. Precis som du så kanske jag
målar upp en alltför rosenskimrande verklighet, och det är kanske just avsaknaden av
visshet som gör att vi båda drömmer och tror att ”gräset är grönare hos grannen”.
Samtidigt så ser det ju ut som om två själar, var och men med sin utgångspunkt, faktiskt
mött varandra och kanske också därigenom kan hjälpa både sig själv och sin
medmänniska.
Vi fortsatte att göra som Freud själv, vända ut och in på oss och granska våra motiv och
bevekelsegrunder. Hur vi än dock vred på ”fakta” så kändes det som om det verkligen var ett
korrekt beslut som Maud tog när hon bestämde sig för att följa efter mig ner på stranden denna
vackra sommarmorgon. Att det verkligen bara var så kort tid sedan kunde ingen av oss förstå.
Åtminstone jag kände som om jag strövade omkring i en gammal väninnas trädgård och umgicks

på ett naturligt och okonstlat sätt. Att sedan Maud, säkert också det omedvetet, hade satt oss i
arbete förringade inte saken. En trädgård som stått ensam sedan förra hösten måste få sin
omvårdnad och medan vi pratade så hade jag på något underligt sätt blivit försedd med både
arbetshandskar och diverse redskap. Nu rensade vi rabatter och satte plantor samtidigt som vi
ansade vildvuxna buskar runt om på tomten. Och att vi gjorde allt detta enbart iförda bikini
skakade jag bara huvudet åt. Allt kändes så fullständigt naturligt men ändå så overkligt.
Solen värmde och svetten lackade men vi trivdes i varandras sällskap och det gjorde att
ansträngningen var lätt att bära. Resultatet lät heller inte vänta på sig och när vi så småningom
kunde räta på våra böjda ryggar så var vi märkbart stolta över förvandlingen som tomten gått
igenom. Maud tittade sig nöjt omkring innan hon plötsligt blev alldeles stel och ansiktet fick ett
plågat uttryck
- Men vad har jag gjort. Här har jag tvingat dig att slita i min trädgård. Nu får jag verkligen
dåligt samvete.
- Det behöver du verkligen inte ha, skrattade jag och samtidigt torkade bort svett ur pannan.
Det här var precis vad jag behövde. Det har varit jättekul hela tiden.
- Menar du verkligen det? Jag vet inte vad som flög i mig när vi gick runt. Självklart visste
jag att allt måste göras, men inte att du skulle behöva delta. Men du skall ha stort tack. Det
har både gått fort och blivit bra. Vi kanske skall göra om det här en dag fast i din trädgård.
- Gärna det. Alltid roligare att dela på sådant här jobb.
- Men nu tycker jag att vi avslutar det här och går ner och får oss ett välbehövligt dopp
innan det blir alltför svalt.
Nu var det min tur att snabbt skifta ansiktsuttryck. Först sken jag upp som en sol, sedan var det
som om jag blivit askgrå i ansiktet. Maud observerade det hela men det tog bara några tiondelar av
en sekund innan hon förstod sammanhanget
- Visst ja, du känner det fortfarande lite för utmanande att gå ner på stranden klädd som du
är. Det har känts så naturligt att ha dig omkring mig att jag alldeles glömt bort hur det
egentligen ligger till. Nu måste ju naturligtvis du avgöra själv, jag vill inte tvinga dig till
något, men dels så tycker jag att du verkligen känns som den kvinna du utger dig för, dels
så tror jag att det nog är tomt nere på stranden. Det är här uppe och genom att vi arbetat
som vi känner värmen. Där nere känns det nog lite svalare.
Jag var inte helt övertygad även om hennes logik kändes rätt. Maud såg att jag ändå började
överväga ett dopp i min nuvarande klädedräkt så hon fortsatte.
- Svep om dig badrocken och gå bakom mig. Då kan jag hålla utkik och se hur det ser ut
innan vi kommer ner på själva stranden.
Mer behövde jag inte för att bestämma mig. Vi hämtade våra badrockar och med dessa runt
kroppen stängde vi till huset och valde en mindre stig än den vanliga för den korta promenaden
ner till stranden. Maud hade haft helt rätt i sin förutsägelse. Stranden var inte öde, men ingen låg i
närheten där vi kom ner. Med stärkt självförtroende så stegade vi därför ner till vattenbrynet där vi
befriade oss från badrockarna. Maud höll något i handen och medan vi tog steget ut i vattnet
överräckte hon något till mig.
- Här kan du låna av mig om du inte vill blöta ner håret för mycket. Gör lika som jag.
Jag tog emot saken som visade sig vara ett stort hårspänne. Jag hade tittat på sådana men aldrig
riktigt kommit mig för att skaffa en. Utan att stirra så följde jag intresserat Mauds rörelser och
försökte efterlikna dem. Jag lyckades väl inte lika bra men mitt halvlånga hår fästes i alla fall upp i
nacken och gjorde att jag skulle kunna simma utan att blöta ner mig för mycket. Glatt tackade jag
henne och gemensamt fortsatte vi ut mot djupare vatten och ett behagligt avsvalkande dopp.
Maud gillade att simma så jag följde bara efter henne på en liten simtur. Vi höll oss precis i kanten
där det började bli lite djupare för att inte locka till alltför många benisättningar utan kroppen
verkligen skulle få jobba hela tiden. Havet låg också så vackert, nästa utan krusningar alls, så det

blev en väldigt behaglig simtur. När vi sedan drog oss upp mot stranden så kände jag mig så säker
och bekväm i min roll att jag dristade mig till att föreslå att vi stannade en stund och njöt av solen
som ännu värmde behagligt. Maud hade inga andra planer utan vi bredde ut våra badrockar en bit
upp på stranden och satte oss ner.
Det kändes lite speciellt att sitta där och se på hur olika grupper av människor strosade förbi i
vattenbrynet. En del tittade upp mot oss, en del bara passerade. Några kom också ner för att ta sig
ett kvällsdopp och andra passade på att ta sig en motionstur. Jag kände mig verkligen som en
naturlig del i helheten och blev nog också rörd över hur bra allt kändes. Mina ögon blev lite
glansiga och Maud måste instinktivt ha känt mina känslor för sakta lyfte hon sin ena hand och
placerade den mot min skuldra som hon sedan berörde lätt. Jag vände mig mot henne och log mitt
gillande.
Vi satt säkert kvar, helt under tystnad, i nästan en timme innan vi båda kände oss nöjda. Vi kanske
verbalt var tysta, men gemenskapen och känslan av tillhörighet var så stark att det inte behövdes
några ord. Men när vi väl börjat bryta upp och den magiska förtrollningen brutits så kom också
orden tillbaka.
- Vilken kväll! Inledde Maud
- Ja, sådana här kan man inte få för många av. Jag vill ogärna att den tar slut redan nu och
jag vill lika ogärna vara ensam. Är jag för påstridig om jag frågar dig om vi kan göra något
gemensamt?
- Absolut inte, svarade Maud glatt. Jag har också gått och tänkt på samma sätt men inte
heller vetat hur jag skulle ställa frågan.
- Så lustiga vi ändå är. Vi är så rädda för att ställa till med besvär att vi nästan utplånar oss
själva istället för att vara öppna och ta möjligheterna när de kommer. Naturligtvis skall
man även kunna acceptera ett ”nej” eller så utan att det är hela världen, men många gånger
så tror jag vi överdriver risken att få ett negativt svar.
- Håller med. Jag har också ett förslag på vad vi kan göra.
- Kul, jag är av idel öra.
- Några mil härifrån finns ett litet fiskeläge med en liten krog vid hamnen. Dit skulle jag
kunna tänka mig att åka.
- Låter jättetrevligt, men jag måste då först ge mig hemåt, för så här kan jag då inte åka.
- Samma här! Baddräkt tänkte jag inte åka i, skrattade Maud
- Ja, jag tänkte nog på något annat, svarade jag lätt roat när jag förstod att hon missförstått
mig.
- Jaså, du menade sååå. Men där är jag inte enig med dig. Du kan mycket väl åka precis som
du är. Jag vill inte gå så långt att det är en förutsättning för mig, utan jag kan väl istället
säga att det är en stark önskan från min sida att du kommer som tjej.
- Menar du verkligen det, svarade jag med ett kraftigt förvånat ansiktsuttryck och inte så lite
darr på rösten.
- Ja, det menar jag. svarade Maud med en eftertänksam blick och fortsatte
- Ja det menar jag faktiskt.
Samtidigt med att hon sa det så sken hennes ansikte upp och det kändes som om hon själv passerat
en milstolpe längs hennes egen vandring mot ett bättre självförstående. Samtidigt så satte det
ordentligt press på mig och även om jag inte på något sätt var nybörjare på att vara ute så var jag
heller inte hur van som helst. Jag ville dock ogärna göra Maud besviken så vi kom fram till att jag
nog i alla fall behövde en knapp timme på mig att göra mig i ordning och att Maud skulle komma
förbi och hämta mig vid min stuga.
Glad i sinnet samlade jag ihop mina saker hos Maud och utan en tanke på att försöka förändra min
nuvarande gestalt travade jag iväg mot min stuga. Först när jag kom in och såg mig själv i spegeln
kom jag på hur jag såg ut och blev både nöjd och orolig. Nöjd för att jag verkligen gillade vad jag

såg i spegeln men samtidigt orolig för vad som kunde ha hänt om jag mött någon granne. Kanske
hade några sett mig komma från något fönster. Jag insåg samtidigt att om någon sett något så
kunde detta inte göras ogjort och det var väl ändå upp till mig hur jag ville klä mig. Jag bestämde
mig för att låta grannarna ha sitt för sig och jag med mitt så långt det över huvud taget var rimligt.
Lättad över att ha kommit till denna slutsats klev jag ur bikinin och hoppade raskt in i duschen.
Kapitel 4
Knappt en timme senare stod jag nervöst på verandan och spanade försiktigt ut mot vägen för att
se när Maud kom. Jag slets mellan olika funderingar om jag bara skulle gå ut till henne eller om
jag skulle be henne komma in för att ”avsyna” mig. Båda alternativen hade sina för- och nackdelar
och till slut så bestämde jag mig för att direkt gå ut till henne och lita till att mitt eget omdöme om
hur jag såg ut skulle vara fullt tillräckligt. Visserligen så kanske inte ens Maud skulle vara det
perfekta ”sanningsvittnet” utan avgörandet skulle ändå ske vid mötet med andra vid fiskeläget
men då kunde det också vara för sent att ändra på något. När jag såg Maud svänga in på gatan
låste jag raskt huset och gick henne till mötes. Så fort jag kommit in i bilen vände hon sig mot mig
och sade
- Så fin du är!
Nöjd med att höra det jag så gärna ville höra log jag glatt tillbaka och svarade
- Tack! Din klänning är verkligen fin den också. Gillar färgen mycket.
- Tack själv! Tänkte inte på att vi kanske skulle ha bestämt lite hur vi skulle klä oss. Trodde
dock att du gillade att klä upp dig så jag chansade och tog klänningen. Tyvärr väldigt
sällan som jag klär upp mig så här numer. Känns riktigt kul och spännande. Lite som ett
tonårsäventyr.
Vi fnittrade till lite och fortsatte att prata om kläder och sånt under resan fram till fiskeläget. Vår
klädsmak fann vi nog ganska lika och det som skilde oss mest åt var nog just det faktum att Maud
blivit lite ”lat” när det gällde att klä upp sig och behöll ofta ”samma gamla paltor” på sig i tid och
otid istället för att variera sig. Möjligheterna fanns definitivt i hennes egen garderob, bara hon tog
sig tid. För mig så var det egentligen det omvända. Jag saknade i mångt och mycket
vardagsplaggen då jag istället satsat mer på ”flärden”. Troligen mest ett uttryck för att jag vill
känna mig så kvinnlig som möjligt, trots att det många gånger gör att jag ”sticker ut” från andra
kvinnor mer än om jag kom i jeans och en topp. Men vad gör man inte för att få känna sig
kvinnlig.
Uppenbarligen var stället välkänt och många fler än oss två som tänkt samma tanke, för
hamnplanen utanför restaurangen var helt översållad med bilar. Nu kanske inte alla befolkade
restaurangen utan många hade denna plats som utgångspunkt för en härlig vandring längs vattnet
och den underbara utsikten mot västerhavet och med en förtrollad solnedgång i sikte. Lite
smånervösa blev vi dock att inte vi skulle få plats, men trots att det verkligen såg fullt ut så lovade
hovmästaren att han skulle kunna bereda oss två platser. Snabbt och elegant iordningställdes ett
bord ut mot vattnet, precis i övergången mellan inomhusdelen och altanen utanför.
Medan vi väntade på att få beställa kunde vi i lugn och ro betrakta restaurangen. Den var
dekorerad mer som en gammal fiskebod med allehanda utsmyckningar som hade anknytning till
havet. Det doftade också svagt av tjära och blandade sig pietetsfullt med dofterna från det
närbelägna köket. Gästerna utgjorde också de en brokig skara och vi kunde se allt från
barnfamiljer till troliga firmafester. Om vi tolkade sorlet rätt så fanns det även ett betydande inslag
av utländska gäster runt borden. Jag märkte också att Maud gärna iakttog mig också och med en
liten förlägen blick noterade hon min upptäckt och kommenterade
- Ursäkta att jag stirrade, men jag blev bara så förundrad hur väl du smälter in. Du verkar
väldigt harmonisk och trygg i ditt agerande.

- Tack! Jag suger åt mig dina ord som en svamp, svarade jag lite förläget. Enda förklaringen
jag har är väl att jag också känner mig tillfreds med situationen och att jag därmed heller
inte har någon anledning att känna mig osäker och tveksam att vara här. Du skall också
veta att det här är en drömsituation för mig. Att få vara ute bland andra, klädd som kvinna,
och dessutom i en annan kvinnas sällskap. Det slår det mesta av både upplevelse och
känsla.
- Menar du verkligen det? Svarade Maud med både en glad men samtidigt också bekymrad
min.
- Ja, det menar jag. Att vara ihop med mina kamrater är jättehärligt och bra, men att, som
nu, vara ute i verkligheten med en ”FF” eller ”GG” som ni kallas på utrikiska går utanpå
allt annat. Du kanske kan ana vad förkortningarna står för, ”FF” betyder ”Född Flicka” och
”GG” är engelska för ”Genetic Girl” vilket alltså i all enkelhet betyder att ni alltid varit det
ni är och inte som vi som vill vara det vi försöker visa upp.
- Jaha, skrattade Maud. Så nu är också jag ett ”bokstavsbarn” med andra ord.
- Visst, och ett med ett så allvarligt syndrom att du inte ens visste om det själv. Det här
måste vi gå till botten med. Hur känner du det. Hur var din uppväxt egentligen? Fick du
verkligen leva ut dina begär eller blev du hindrad av föräldrar och skola? Fortsatte jag
småleende men med ett försök att se djupt allvarlig och analyserande ut.
Vår munterhet fick våra bordsgrannar att titta till oss lite extra och vi besvarade deras intresse med
våra varmaste leenden. Vi fick dessutom annat att tänka på då hovmästaren kom och gärna ville ta
upp vår beställning som vi nästan glömt bort att fundera över. I all hast svepte vi över menyn och
lade vår beställning innan vi fortsatte vårt samtal. Dock undvek vi ämnet som tidigare varit på
dagordningen utan försökte hålla oss till mer neutrala ämnen då vi märkte att våra grannar hade en
ökad uppmärksamhet gentemot oss.
Maten kom strax på bordet och efter en väl avnjuten middag betalade vi vår nota och drog oss ut
på hamnplanen som nu var än mer överfylld av bilar. Dock märktes förhållandevis få människor,
ända tills vi vred på huvudet och blickade upp mot bergsknallen bakom och bortom hamnplanen.
Bergssidan var fullständigt överbefolkad och man kunde bara skymta det nakna berget här och
där. Alla hade sina blickar riktade ut mot västerhavet och den stora gulröda skivan som sakta
närmade sig horisonten. Vi ville också gärna se det förestående skådespelet så vi började vår
klättring uppför knallen längs en slingrande stig. Snart märkte vi båda att de skodon vi valt för vår
utflykt inte var speciellt lämpade för bergsklättring så lite smått förlägna tittade vi på varandra
innan vi skrattande drog av oss skorna och på nakna fötter trippade vi vidare fram till den första
lediga platsen vi kunde hitta. Det var en fin liten skreva vi hittade och med lagom plats för oss
båda samt bergsväggen starkt lutande bakom oss så att vi tom kunde luta oss tillbaka och låta våra
ryggar få lite vila. Benen sträckte vi ut framför oss och de nådde nästan ända fram till ett tätt
omslingrat par framför oss, men närheten av våra fötter verkade inte störa dessa två turturduvor
och heller inte det natursceneri som låg milsvitt öppet framför oss. Måsarnas stilla flykt i den
milda sommarbrisen gjorde bilden än mer vacker och vi följde under tystnad hur solen allt mer
närmades sig horisonten och så småningom även försvann. Den magiska känslan fanns dock kvar
och det var ytterst få som rörde på sig. Alla satt kvar och njöt av sommaren och det var först när
det drog in några kyliga brisar från havet som vi fann det vara dags att bryta upp och göra något
annat.
När vi kom ner till hamnplanen strömmade musik ut från restaurangen och vi lockades så av
tonerna att vi åter drog oss in i lokalen. Den här gången nöjde vi oss dock med att slå oss ner i
bardelen efter att ha beställt in två körvänliga drycker. Även om bara en av oss behövde hålla i
ratten så kändes det mer solidariskt att stå på jämbördig fot så att säga.
Det var en lokal ensemble som spelade och de var både riktigt bra och spelade välkända låtar som
gjorde att publiken verkligen följde med och ömsom sjöng med, klappade takten eller på annat sätt

hängde med i svängarna. De fick också rikligt med applåder mellan låtarna och gjorde att de
ansträngde sig än mer för att underhålla oss. Med stor förvåning annonserade plötsligt deras ledare
att kvällen nu var slut och att såväl restaurang som bar skulle stänga. Vi tittade undrande på
varandra, men när vi såg på klockan så visade även den att timman var mer än stängningsdags.
Sakta efterföljde vi uppmaningen och under stillsam avfärd avfolkades hamnen med omnejd på
sina tillfälliga besökare.
En stund senare blev jag avsläppt utanför min stuga men inte utan att jag avgett ett löfte att
återfinnas på stranden vid samma tid i morgon. Vi hade också bestämt att vi skulle fortsätta dagen
tillsammans även om vi inte bestämt några detaljer än. Det kändes både skönt och spännande att
tacka för allt som hänt under gårdagen och veta att vi skulle fortsätta vårt utforskande ännu en dag.
Kapitel 5
Nu blev inte dagen riktigt så som jag trott. Visst, vi möttes utanför hennes stuga och gick
gemensamt ner för ett härligt morgondopp. Den här gången var jag också mer förberedd, så jag
var kvinna från topp till tå. Inget hade lämnats åt slumpen och jag hade tom en badmössa för att
kunna drapera om min peruk. Efter doppet så trodde jag att gårdagens schema skulle upprepas
men Maud hade andra planer. Hon ville att vi skulle åka iväg så att vi kunde vara oss själva och
inte behöva bekymra sig om grannar eller sånt. Hon ville också hinna med ett besök i Köpenhamn
så hon föreslog att vi skulle ta bilen till Helsingör, färja oss över och sedan lokaltåget direkt till
centrum av Köpenhamn. Jag hade inget att invända så efter en snabb frukost och ombyte så stod
jag redo att bli upphämtad av henne.
Ombord på färjan tog vi oss möjligheten att ytterligare förstärka vårt intag av föda så vi var
verkligen mätta och belåtna när vi satte oss på tåget och gled iväg längs den vackra sträckan ner
mot Köpenhamn. Man hamnar ju så bekvämt mitt i byn och bara efter några steg så var vi inne på
Ströget och strosade fram längs gatan. Vi gjorde flitiga besök i alla butiker längs gatan och även
om turisttätheten var stor så hade vi gott om plats och kände att vi kunde styra stegen dit vi ville
och inte bara sveptes med i malströmmen. Såg vi något vackert, eller för den delen bara skojigt
eller fräckt, så var vi inte sena att ta varsitt plagg och hoppa in i hytterna bredvid varandra för en
provning. Alltid möttes vi sedan i gången och beundrade/kommenterade flitigt våra provade plagg.
Ville det sig väl så kunde också en utväxling ske mellan oss och butiken vilket ganska tydligt
syntes på de kassar vi strax var försedda med. När vi stannade upp vid ett av torgen och unnade
oss varsin glass kommenterade Maud
- Egentligen så borde jag ha förstått långt tidigare vad KG höll på med. Ta tex våra besök
här i Köpenhamn. Han var alltid så hjälpsam och tålig när det gällde att följa med mig i
butiker och verkligen uppmanade mig att prova både det ena och det andra. Flera gånger så
upptäckte jag, utan att reagera, att han försvann iväg på egna turer i butiken medan jag
provade och några gånger så kunde jag se hur han stod och fingrade på något klädesplagg.
Nu är jag ganska säker på att han drömde sig iväg och ville nog väldigt gärna stå i hytten
bredvid och prova. Han skulle nog väldigt gärna ha haft det så som du och jag har det idag
och det smärtar mig oerhört att jag inte förstått det tidigare.
- Du har säkert rätt, men samtidigt som jag säger det så tycker jag inte att du skall plåga dig
själv med vad du gjort ”rätt” eller ”fel”. Det är alltid så lätt att vara efterklok och då
glömmer man bort hur man resonerade då och hur allt annat som fanns mellan er två
påverkade ditt ställningstagande då. Jag är inte KG och du kommer aldrig att se på mig på
samma sätt som du såg på KG trots vårt gemensamma intresse. Jag kan säkert ge dig vissa
inblickar i hur KG resonerade, men jag kan aldrig bli KG i den meningen för jag har inte
hans bakgrund till dig med mig.
- Rent logiskt så har du naturligtvis rätt, fortsatte Maud med en djup och fundersam min.
Tyvärr så går inte alltid logik och sunt förnuft hand i hand med ens egna reaktioner.

Hoppas jag inte gör dig vare sig ledsen eller besviken, men just idag så är det inte dig jag
går med här på Ströget. Det är KG som tillfälligt, hoppas jag, lånat din gestalt och är med
mig. Hans närvaro känns så stark att det nästan är skrämmande.
- Jag har anat att det var något sådant. Även om jag inte känt dig länge så har du inte
uppträtt lika som igår. Jag har inte kunnat sätta fingret på det, men nu förstår jag. Om KG
på något sätt kan hjälpa dig genom att finnas inom mig så är det helt OK. Självisk som jag
är så kan jag ändock konstatera att det som händer just nu är bland det härligaste jag
upplevt, även om du mest ser KG och inte mig.
- Oh- du är för underbar. Jag tror dessutom att KG skulle sagt och gjort precis samma så ni
är nog rätt lika till sinnet.
Utan förvarning kramade Maud om mig med en varm och hjärtlig kram och jag blev så överraskad
att jag ryckte till så att min ännu ej uppätna glass fullständigt flög ur handen på mig och med en
graciös båge landade på gatan någon meter ifrån mig och omedelbart blev till ett intressant byte
för två hundar som just passerade. Först tittade vi häpet på varandra, mötte de ilskna blickarna från
respektive hundägare, sedan utbrast vi alla fyra i ett brett leende när hjärnkontoret strax hunnit
sortera och kört sekvensen i några repriser inom oss och gett oss möjlighet att ta till oss det
dråpliga. När vi rättat till våra anletsdrag så var också glassen fullständigt utplånad från jordens
yta och två nöjda hundar tittade längtansfullt mot Mauds ännu existerande glass. Någon ytterligare
utdelning blev det dock inte utan hundarna med respektive husse och matte drog vidare samtidigt
som vi fick varsitt härligt ögonkast från hundarnas matte. En smått skamsen Maud tittade på sin
glass och likt Lady och Lufsen delade vi sedan systerligt på de återstående resterna innan vi
travade vidare för att exploatera fler affärer längs gatan.
Lite längre ner längs Ströget hittade vi en affär som skyltade med en vacker aftonklänning i blått
sidenliknande tyg. Livet var figursytt och avslutades med en boleroliknande skärning över
bystpartiet. Man kunde ”öppna” boleron eller ”stänga” den beroende på hur mycket av decoltaget
man ville visa. Nedanför livet böljade sig kjolen ut i en härligt skimrande blå färg som växlade
intryck beroende på hur kjolen rörde sig. Den måste jag bara prova!
Maud assisterade mig gladeligen och även butikens personal blev inkluderade i att leta fram rätt
storlek. Jag blev inte på det minsta sätt besviken utan kände mig som en prinsessa när jag svepte
ut ur provhytten och stod i gången utanför och beundrade mig i de gigantiska speglar som fanns
runt om mig. Mina ögon kunde inte se sig mätta på synen och det var bara vetskapen om
prislappen som dinglade i dragkedjan på ryggen som fick mig att försöka se nyktert på det hela.
Med en djup och besviken suck bestämde jag mig sedan för att avstå från klänningen och med lite
urskuldande blickar återställde jag klänningen till sin ställning och vi lämnade butiken.
Vi fortsatte vårt strövtåg och hamnade även på Magasin de Nord men några inköp gjordes aldrig
där. Istället gjorde sig hungern påmind och eftersom Nyhavn låg strax intill med alla sina caféer så
letade vi oss fram för att se om vi kunde hitta något att inmundiga. Ett café med tillhörande
uteservering alldeles intill vattnet föll oss i smaken och efter att ha beställt in en lämplig mängd
mat att förtära satte vi oss och kopplade av en stund i solen. I väntan på matens ankomst kände vi
oss lätt syndiga när vi knäppte upp varsin knapp i våra blusar och drog upp våra sommarlätta
kjolar så att både lite barm och lite ben blev synliga. Vi hoppades dock att vi inte skulle bli
betraktade som alltför vågade och kanske bli tagna för några övervintrade individer från en annan
tid i Nyhavns lite mer mörka historia. Kyparen verkade dock inte ta det minsta anstöt när han en
stund senare kom med vår beställda mat utan önskade oss god aptit vilket vi inte var sena att
efterkomma.
Under måltiden kände nog Maud att ämnet som stod på dagordningen när glassen for iväg ännu
inte var helt och hållet utredd, för hon fortsatte som om inget hänt eller diskuterats efter den
händelsen

- Jag är i alla fall fundersam varför jag inte kunde acceptera KG som kvinna och ge honom
möjlighet att visa sig för mig. Jag ser ju själv, här och nu, att jag inte har det minsta besvär
med att umgås med dig och skall jag vara lite rå och hänsynslös gentemot mig själv så är ju
skillnaden mellan dig och KG obefintlig. Ni är båda män som gillar att klä sig i
kvinnokläder. Jag borde därför vara lika arrogant och avvisande gentemot dig som jag var
mot KG, men så är jag ju uppenbarligen inte. Jag frågar mig bara – varför?
- Jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Ingen av oss vet ju heller hur du skulle ha
agerat idag, men på något sätt så tror jag inte att det egentligen är i dig själv svaret står att
finna. Jag tror det istället handlar om massor av medärvda egenskaper eller snarare
konventioner. Konventioner som talar om för oss hur vi bör vara och hur vi inte bör vara.
Dessa konventioner är, tror jag, som ringar på vattnet och den starkaste rörelsen är det allra
närmast oss. Inträffar då något i vår närhet så upplever vi den som mer omskakande,
overklig, främmande än om samma sak händer långt ute i periferin. Jag tror att en del av
dina funderingar har sitt svar i detta fenomen.
- Jo, så långt håller jag med. Närheten till KG, han var ju ändå min make och mitt barns far,
och just det faktumet i sig gör ju tanken så svår att tänka att han, manligheten själv, i
hemlighet klädde om till kvinna. På sitt sätt är det en absurd tanke.
- Du ser! Dina känslor och din inställning till KG gör dig både blind och oförmögen att se
objektivt på saker och ting. Du har sett det du ville se och när den bilden raserades så blev
det till ett försvar att förneka att den ”sanna” bilden av KG verkligen fanns där. Ditt inre
ville hellre ha kvar bilden av den manlige KG och av den anledningen så satte du
omedvetet spärrar på dig själv. Gentemot mig är det annorlunda. Jag befinner mig ute i
periferin för dig och då kan du vara friare, tycka att jag är ”spännande” etc. Du behöver så
att säga vare sig ta ansvar för mig eller mitt transande. Du kan ”leka med” så länge som det
passar och har inga förpliktelser som hämmar dig.
- Du är säkert inne på rätt spår, och det är kanske just därför som jag har så svårt att
acceptera att svaret egentligen är så ”enkelt” som du beskriver. Vore det så så borde jag
och alla andra med sitt förnuft i behåll lätt kunna bryta sig ur denna hämning och uppträda
friare och mer rakt mot varandra. Istället så bygger vi murarna än högre. Varför?
Vi lät båda frågan hänga där obesvarad. Det kändes dock väldigt skönt att få vädra våra
synpunkter på ett ganska fritt sätt och inte alltid behöva ”försvara” sina åsikter utan bara låta dom
flöda fram. Vi var båda också väl medvetna om att detta inte heller innebar att frågan på något sätt
nu var slutdiskuterad. Tvärtom kände vi båda ett behov att återkomma till ämnet, men inte just nu.
Fortfarande fanns mycket att uppleva i nuet och våra strövtåg in i vårt inre fick absolut inte ta
överhand och hämma oss i vår samvaro.
Vi njöt av solen ytterligare en stund innan vi betalade och samlade ihop våra kassar. I sakta mak
gick vi samma väg tillbaka och när vi närmade oss butiken på Ströget där jag provat
långklänningen så tittade Maud allvarsamt på mig och konstaterade
- Du vill väldigt gärna ha den där klänningen, eller hur?
Förvånat tittade jag på henne och fortsatte
- Hur visste du det? Jag har ju inte sagt något
- Nej, det behövdes inte. Jag bara kände det nu när vi kom hit. Valet är givetvis ditt, men jag
tyckte att klänningen klädde dig alldeles förträffligt. Så om du frågar mig som din väninna
så skulle jag helt klart tycka att du borde slå till.
Jag sken upp som en sol och gav Maud en kram.
- Kom så går vi i alla fall in och ger den en chans till!
Fem minuter senare stod vi åter på gatan, nu med mig som lycklig ägare till en tjusig klänning.
Personalen i butiken hade inte blivit överraskad att se mig igen. Klänningen fanns inte ens tillbaka
ute i butiken utan hängde fortfarande på ställningen för provade kläder. Kände de på sig att jag

skulle komma tillbaka? Jag blev också väldigt glad för deras uppmuntrande ord att jag passade i
klänningen och att de tyckte att jag gjort ett bra val, även om det kunde vara en del i deras
säljsnack. Med deras ”Tack och välkommen tillbaka” ljuvt klingande i öronen steg vi med lätta
steg bort mot Rådhusplatsen och det hägrande Tivolit.
Med lite finurligheter och en smula kvinnlig list lyckades vi hitta en restauranggarderob som
kunde härbärgera våra inköp under den tid vi strövade runt i parken. Nöjesattraktionerna var vi
bara flyktigt intresserade av, däremot var det kul att se på alla nöjeslystna som ivrigt skyndade
mellan attraktionerna. Vi såg också människor som stillsamt satt på en bänk och bara njöt av
blomsterprakten eller bara satt där och såg djupt in i varandras ögon. På andra håll så hördes
musik från olika scener eller slamret av disk från otaliga restauranger. I mitten av Tivoli finns en
scen och när vi kände behov av att sitta ner en stund så sökte vi oss dit för strax skulle det bli ett
scenuppträdande.
I gammal hederlig varietéstil presenterades än det ena än det andra numret. Skickliga jonglörer,
duktiga gymnaster och fingerfärdiga trollkarlar avlöste varandra innan en danstrupp gjorde entré.
Genast blev jag omedvetet medveten om att det här borde vara extra intressant. En av de manliga
dansarna såg ovanligt liten och spenslig ut, för att inte rent ut kalla honom för kvinnlig. Jag stötte
försiktigt till Maud och hon nickade instämmande. Hon hade iakttagit samma sak. I högt tempo
virvlade de runt på golvet och jag hade nästan svårt att följa ”vår” dansare hela tiden. Plötsligt
försvann ”han” och en av de kvinnliga dansarna in under ett skynke och sekunden senare kom de
ut som två identiskt klädda kvinnor. De gjorde sedan fler liknande snabba klädbyten, nu helt och
hållet som kvinnor, men det var det första bytet som satte sig i vårt minne och som vi gärna
pratade om under resten av kvällen. Det hade gått så snabbt och skett så överraskande, trots att vi
nästan anat något, att man inte riktigt förstått vad som hänt. Verkligen skickligt gjort och
åtminstone jag kände lite längtan att kunna skifta från man till kvinna så snabbt och dessutom bli
så tjusig som ”hon” blev.
Det traditionella fyrverkeriet vid midnatt avslutade vårt besök i Köpenhamn och vi kände oss rätt
så möra när vi först slog oss ner på lokaltåget och sedan färjan tillbaka till Sverige. Ett antal
koppar starkt kaffe gjorde dock att vi klarade av resan hem till våra stugor utan problem och även
om vi inte lovade varandra något så skulle vi nog försöka hålla traditionen vid liv med ett
morgondopp även om det nu inte alls var många timmar bort.
Kapitel 6
Med ett ryck vaknade jag av att telefonen bredvid mig ringde ilsket. Lycklig som jag var så hade
jag skaffat mig en bärbar telefon även till stugan så jag kunde ha den i min närhet och behövde
bara sträcka ut handen. Jag hann inte ens svara innan en pigg röst förkunnade
- Jaså du sov över du med!
Med en blick på klockan så klarnade påståendet tydligt. Det var fortfarande morgon, men inte så
mycket ”morgon” längre att det var möjligt att ta mitt sedvanliga morgondopp i havet. Vid den här
tidpunkten gick det inte att vara ostörd därnere längre. Jag mumlade fram något urskuldande innan
Maud fortsatte
- Tack för igår. Synd att vi båda missade morgondoppet, för havet ligger tydligen
spegelblankt där nere. Men vi behövde säkert vila ut också efter våra strapatser igår.
- Tack själv. Jag hade verkligen det trevligt. Hade lite svårt att somna inatt trots att jag var
trött. Det irrade runt för många tankar och funderingar i mitt huvud. Jag har heller inte tagit
bort nagellacket och det brukar jag alltid göra så att jag inte skall hamna i någon situation
som jag inte är förberedd för. Man vet aldrig vem som kan tänkas klampa in hos en på
morgonen.

- Men det är ju alldeles utmärkt! fortsatte Maud. Då slipper du det besväret i alla fall. Jag
tänkte nämligen föreslå att vi skulle ha en heldag på stranden nu när det är så fint väder.
- En heldag! Men hur då?
- Jag förstår om du inte vill eller kan gå ner här på stranden, men det finns fler stränder. Jag
tänkte vi kunde ta våra cyklar och trampa bort till nästa bukt och lägga oss där. Där är det
ingen som känner oss och du kan få njuta och vara kvinna precis som du så gärna ville.
Samtidigt så kan vi fortsätta prata för jag har hur många frågor som helst att diskutera med
dig. Hur låter det här?
- Jättebra. Hade ändå funderat på hur jag skulle få ihop det här med badandet i
fortsättningen. Av någon anledning så skulle det inte se så bra ut om Roger bara dök upp
på stranden.
- Det där är jag verkligen ledsen för, svarade Maud. Jag tänkte mig verkligen inte för att det
kunde bli så där när jag erbjöd dig bikinin. Dessutom så var det vansinnigt av mig att sätta
dig i arbete och att vi gick omkring i våra bikinis hela dagen i gassande solsken.
- Du behöver inte be om ursäkt. Jag tänkte på att resultatet kunde bli det här hela tiden, och
trots det så lät jag det ske. Jag har alltid närt på en hemlig dröm att få just dessa märken på
kroppen och nu när du så vällvilligt erbjöd mig möjligheten så var jag inte sen att ta
chansen. Så det är snarare du som är offret och inte jag. Du må tro att jag njutit av ränderna
i spegeln sedan jag såg dom först. Visst kan jag hålla med om att dom kanske blev mer
tydliga än jag trott, men….
- Skönt att höra att du tar det på det sättet. Själv tyckte jag det såg riktigt rätt ut på dig där
nere på kajen när ditt behåband halkade ner på armen och den vita randen blev så synlig.
Den förstärkte din kvinnoroll om jag säger så. Jag såg förresten att flickorna i affären
också reagerade på din solbränna när du provade klänningen. De blev nog lite
fundersamma i alla fall.
- Gjorde dom! Det märkte aldrig jag. Det är väl lite så mina funderingar gått också att
ränderna lite grann blir som en legitimation. Har som sagt funderat länge på det och nu när
det också har skett så är det bara att ”gilla läget” och göra det bästa av det. Så mitt svar är
solklart. Jag gör mig redo och så trampar vi iväg. Skall jag fixa något?
Maud hade tänkt att vi skulle ha matsäck med oss så vi delade upp sysslorna oss emellan och
bestämde att jag skulle passera förbi Maud då hennes stuga låg i riktning mot den andra stranden.
Det var en härlig känsla att cykla iväg tillsammans. En lätt bris smekte oss fick våra sommarkjolar
att fladdra. Maud måste ha förstått att jag skulle klä mig i något kjolliknande och därför också valt
en sådan kreation. På våra överkroppar satt enbart tunna linnen även om vi båda hade packat ner
en enkel cardigan ifall vädret skulle slå om. Längs vägen mötte vi en hel del cyklister och alla log
de mot oss och mitt självförtroende och känslan av att verkligen uppfattas som kvinna stärktes i
allra högsta grad.
Sista biten fram till stranden gick på slingrande stigar i en mindre skog. På några ställen valde vi
att leda cyklarna då stigen var alltför liten och svår att cykla på. Strax var vi dock framme vid
stranden och med cyklarna väl låsta så travade vi ner mot det hägrande vattnet. Det var väl inte
helt folktomt, men heller absolut inte lika mycket som på vår strand. Däremot fick vi gå en bit
innan vi hittade precis en sådan skreva av sand som vi önskade. Vi ”boade” direkt in oss och
ordnade till vår lilla plats så att maten kunde stå i skuggan och vi få fritt tillträde till solens strålar,
men ändå lite avskildhet. Just nu var vi dock så varma och sköna efter cykelturen så det blev ett
snabbt ombyte till baddräkt och sedan rätt ner i vattnet.
Vi stannade nog i vattnet längre än brukligt. Om det var den osedvanligt vackra dagen eller om det
bara min frihetskänsla som angav tonen är väl svårt att säga, men det var helt underbart att känna
friheten och bara vara så som jag ville vara. Jag hade dessutom plockat fram en av mina
reservperuker som jag alltid hade med ifall något hände med min vanliga och den fick nu, efter
lång och trogen tjänst, pröva på ett nytt liv. För första gången tänkte jag prova att bada i peruk och

se hur både jag och peruken fungerade ihop med vattnet. Jag hade inte sagt något till Maud utan
tänkte att jag skulle se om och i så fall hur hon reagerade. Än så länge uteblev reaktionen trots att
vi båda ofta höll till under vattenytan. För mig så kändes heller inte peruken konstig trots att den
blev blöt, och jag kunde svepa bort mitt blöta hår på samma sätt som jag sett andra göra när de
kom upp ur vattnet.
Det var först när vi kom upp och bytt om till bikini som jag skiftade hårprydnad och även om inte
Maud observerade själva bytet så uppmärksammade hon direkt att jag gått från vått till torrt på 7
röda sekunder och förstod genast sammanhanget. Hon kunde sanningsenligt intyga att jag inte på
något sätt känts annorlunda ute i vattnet och jag blev stärkt i min tro att jag skulle få det hela att
fungera även om peruken verkligen skulle ta stryk av behandlingen. För att i någon mån
kompensera den omilda behandlingen fick den nu ligga utbredd på en frottéhandduk som jag
sedan vek dubbel så att själva peruken doldes för den oinvigde. Glad över mitt lyckade dopp
bredde jag ut mitt badlakan och sträckte lojt ut mig vid sidan om Maud.
För en gång skull så blev varken min eller KGs transvestism huvudämnet oss emellan. Istället
skvallrade vi om det mesta annat som snurrade runt i huvudet på oss. Vi upptäckte att vi i vår iver
att vara den andre till lags knappt ens presenterat oss för varandra. Nu gick vi noga igenom våra
liv och berättade om oss själva. Som vanligt när två ”okända” människor möts så finns det en
mängd olika punkter där man har gemensamma intressen eller bekanta och givetvis fann vi sådana
gemensamma nämnare. Lustigaste sammanträffandet var väl att vi delade på samma tandläkare.
Vi var också båda bosatta i Stockholm och även om vi försökte undvika ämnet som var grunden
till vår vänskap så hörde sig omedelbart Maud för om jag kunde tänkas hjälpa henne med
utsorteringen av KGs kläder efter semestrarna. Jag kunde inte se något hinder utan ställde
välvilligt mina tjänster till förfogande. I samma svep fick jag veta att KG och Maud hade en
dotter, Pia. Hon var nu 26 år gammal och bodde med sin pojkvän. Så vitt Maud kände till så visste
hon inget om KG, men helt säker var hon dock inte. Det hade i alla fall aldrig diskuterats öppet i
familjen, vare sig före eller efter KGs död.
Man kan tro att en dag på stranden är tom och innehållslös, men så är verkligen inte fallet. Hela
tiden hände det saker runt om oss och även vi gjorde olika saker. Förutom obligatoriska bad så
passade vi på att flanera längs stranden. Finns nästan inget ljuvligare än att gå och peta med tårna i
vattenbrynet och verkligen inte känna någon stress eller behov av att göra en massa nyttiga saker.
Avkoppling är verkligen ordet. Blir man sedan lite ”less” på att underhålla varandra så kan en bok
eller en veckotidning utgöra ett gott komplement innan man tar ny sats med nya frågor eller
upplevelser. Tiden rinner garanterat iväg och man känner sig verkligen som en ny människa efter
en sådan här dag på stranden. Tyvärr så är de alldeles för få till antalet men en tröst är att vi
verkligen tagit vara på just denna dag och gjort den all heder.
På vägen hem gjorde vi också ett gemensamt uppehåll vid mataffären för att inhandla
middagsmat. Istället för att fixa det på varsitt håll så hade vi kommit överens om en gemensam
grillkväll hos Maud. Hon hade både bättre utrustning och dessutom vackrare utsikt än jag så
platsen var ganska given. Kanske kunde vi också krydda anrättningen med ett kvällsdopp om allt
gick som det skulle. Efter vårat inköp cyklade vi därför direkt till Maud och påbörjade
förberedelserna. De läckra köttbitarna vi inhandlat skulle snart grillas och konsumeras tillsammans
med en flaska vin och några små trevliga ostar. Det var ju i alla fall fredag och även om dagarna i
och för sig alla var lika mycket värda under semestern så blev det ändå små markeringar när
helgen närmade sig. Kanske ett sätt att hålla tideräkningen levande under semestern.
Efter måltiden dukade vi av och fyllde diskmaskinen med disk. Jätteskönt att man numer också
kan unna sig lite av livets bekvämligheter även i sommarstugan. Om något så är det väl skönt att
få slippa sånt göra just under semestern. Medan diskmaskinen surrandes tog hand om disken

fyllde vi upp våra glas med vinskvätten som var kvar och drog oss ut i trädgården. Solen hade
börjat sin nedfärd, men än lyste den gul och fin på himlen. Lugnet runt om oss var bedårande och
vi satte oss bara tillrätta i solstolarna och njöt. Någonstans långt bort kunde vi höra en telefon
ringa och vi tittade leende på varandra och tyckte det var skönt att det inte var här det ringde.
Vi han knappt tänka tanken innan just Mauds telefon ringde. Snabbt försvann hon in i huset och
jag kunde bara svagt förnimma att hon samtalade med någon. Samtalet blev inte långt utan strax
var hon åter ute hos mig i trädgården. Hon satte sig lugnt tillrätta och tog också en liten klunk vin
innan hon vände sig mot mig med ett skevt leende på läpparna
- Det var min dotter Pia. Hon hade sökt mig tidigare på dagen men då var vi ute. Hon är på
väg hit. Hon kommer nog om en halvtimme eller så.
- Men så kul!, svarade jag. Men då skall väl jag passa på och dra mig hemåt. Jag vill
verkligen tacka dig för en underbar dag. Jag finner inte dom rätta orden…..
- Men, vänta. Inte behöver du gå bara för att Pia kommer. Du är min gäst och hon är van att
jag har olika vänner här hos mig.
- Men….
- Vadå men!
- Jo men, ….. hon vet ju inget om KG och…
- Nej, inte vad jag vet i alla fall, och vad det har med din närvaro här har jag ingen aning
om. Visst kan det kännas som ett underligt sammanträffande, om hon nu vet, och då blir
det därifrån vi får ta skeden i vacker hand. Vet hon inget så är du en väninna vilken som
helst som jag träffat här på stranden och som bor i området.
- Men hon kommer ju att se ….
- …att du är transvestit. Ja, förr eller senare så kommer hon att göra det, men det är inget jag
tänker skriva henne på näsan. Hon får väl som jag bilda sig en egen uppfattning om dig
och om du bara uppträder lika enkelt och naturligt som du gjort tillsammans med mig så
kommer hon inte att reagera mycket annorlunda än vad jag gjort. Bara för att du är
transvestit så är väl inte det något hinder att du kan umgås med andra människor för det.
Även ni har rätt till ett normalt umgänge och i viss mån så hänger det nog mycket på er
själva om ni sätter er på ett eget piedestal eller om ni verkligen vågar var er själva och tro
på er ”rätt” att vara som andra. Finns nog en liten fara i att ni själva betraktar er som
”annorlunda” och att ni därför heller inte uppträder ”normalt”. Det beteendet kan stjälpa er
i era ansträngningar att bli accepterade i samhället.
Jag lät Mauds ord sjunka in och kunde konstatera hur rätt och klarsynt hon resonerade. I väldigt
många fall så råder det ingen tvekan om vad som finns bakom fasaden på en transvestit. Men vad
gör det! Varför skall det hindra oss att vara som andra? Det finns många människor runt om i
världen som kan ha andra problem med sin gestalt, men är de sämre människor för det? Har inte vi
alla rätten att få vara den vi är och att bli accepterade med våra olika egenheter. Visst kan
amputerade, brännskadade, hjärnskadade etc ha liknande problem att nå fram till andra, men om
man bara kommer dessa människor närmare in på livet så är vi inte ett dugg olika. Vi bygger
gärna hinder, från bägge håll, där egentligen inga hinder finns och betraktar de få som lyckas bryta
dessa osynliga murar som pionjärer och hjältar när egentligen de bara gör något som andra
betraktar som fullständigt naturligt.
Mitt i min fundering avbröt Maud mig
- Jag kom på en liten detalj. Jag vill ogärna presentera dig som ”Roger”. Har du något
kvinnligt namn?
- Visst! Jag kallar mig för Pernilla när jag är klädd så här, svarade jag och fortsatte, jag
håller dessutom med dig. Du har helt rätt i ditt konstaterande att vi kanske är för rädda att
visa oss. Om du därför inte har något emot det så tar jag dig på orden och stannar kvar.

- Det tycker jag är ett klokt beslut. Du har nog förresten inte så mycket till val längre för om
inte jag tar helt fel så är det hennes bil som kommer nu. Sitt du kvar här så går jag och
möter henne.
I bakgrunden hörde jag glada röster, men även om jag inte kunde höra vad de pratade om så kunde
jag bara identifiera två röster. Det verkade därför som om Pia kom ensam och det var ju i alla fall
en klen tröst för mig som nu började bli riktigt nervös inför det som skulle hända. Samtidigt så
pirrade det, återigen, positivt i maggropen då jag också kunde se en massa trevliga möjligheter i
Pias närvaro. För att i någon mån lindra min nervositet tog jag en stor klunk vin och reste
samtidigt på mig för att rätta till kjolen och möta Maud och Pia som var på väg ut mot mig.
- Pia! Det här är Pernilla som också bor här i området och Pernilla, det här är min dotter Pia!
- Hej, trevligt att mötas, svarade Pia leende samtidigt som hon sträckte fram sin hand
- Detsamma, svarade jag och tog emot den utsträckta handen.
Pia granskade mig snabbt men jag mötte bara hennes blick och gav henne ett brett leende. Det hela
varade säkert bara någon tiondels sekund innan vi släppte varandras händer och Pia tog till orda.
- Ursäkta att jag kommer och tränger mig på så här, men Peter, min kille, måste slutföra ett
jobb i helgen så då passade jag på att åka hit istället. Jag är jättevarm efter att ha suttit i
bilen och måste bara få mig ett dopp. Hänger ni med?
- Visst! Svarade Maud, vi satt just och funderade på det när du ringde.
- Bra! Jag skall bara leta upp min bikini och byta om så går vi väl sedan.
Pia försvann in i huset och Maud gick för att hämta våra baddräkter som hängde på tork. Hon drog
sedan resolut med mig in i sitt sovrum där hon direkt gav mig min baddräkt och började sedan
skala av sig sina kläder. För att inte hamna på efterkälken så var det bara för mig att göra likadant
och det var tur att jag var snabb i vändningarna för precis när jag rättade till axelbandet efter att ha
fått fyllningarna på plats dök Pia upp i dörröppningen och frågade
- Är damerna redo?
Vi var redo även om mina ben närmaste kunde liknas vid ett knippe spagetti som just fått kontakt
med det kokande vattnet och börjat mjukna. Men glad i hågen tog jag emot handduken som Maud
tagit fram och svepte om mig på samma sätt som de övriga två i sällskapet. Maud och Pia tog täten
och höll även i allt pratande. De hade uppenbarligen mycket att skvallra om och jag var mer än
nöjd att bara vara med och uppenbarligen också vara accepterad av Pia. Jag var så inne i deras
samtal att jag knappt märkte hur mycket folk det var på stranden och när jag sent omsider såg fler
av mina grannar blev jag riktigt skakis. Omedvetet måste Maud ha känt min oro för hon tittade
som hastigast på mig och nickade ett diskret ”du är OK- oroa dig inte” till mig. Hennes vetskap
om läget gjorde mig genast lite lugnare och jag fortsatte framåt och försökte agera så naturligt det
nu var möjligt.
Pia var inte sen att befria sig från handduken och ge sig iväg ut i vattnet och det kändes faktiskt
väldigt befriande att göra detsamma och ta till flykten ut i vattnet. Det utgjorde på något sätt en
tryggare plats att vara på, inte minst för att det var betydligt färre människor där än på stranden,
men också att antalet meter mellan mig och mina grannar ökade för vart steg jag tog. I hastigheten
hade jag glömt bort att ta med mig mitt hårspänne, men pärlan Maud hade varit mer vaken och
samtidigt som hon själv fäste upp sitt hår överräckte hon ett spänne till mig. Tacksamt tog jag
emot det och fick nog till en riktigt bra hårknut som jag fäste där bak. Allt detta hade skett utom
synhåll för Pia och när jag sedan var redo att sänka mig ner i vattnet så kändes allt nästan som
vanligt.
Fortfarande höll jag mig lite diskret vid sidan om mor och dotter ivrigt lyssnande på deras härliga
”pladder”. Lite då och då nämndes även mitt namn när Maud rapporterade om de senaste dagarnas
aktiviteter. Jag förstod också att våra ”aktiviteter” omnämnts per telefon för Pia kände

uppenbarligen till vår Köpenhamnsresa och nickade gillande mot mig när Maud drog historien om
klänningen. Hon skickade även iväg en kommentar riktad till mig
- Lova mig att jag får se den i helgen
Jag nickade bara till svar och Pia log glatt tillbaka.
Sakta men säkert närmade sig det oundvikliga och även om inte Pia på något sätt var medveten
om min ångest inför återvändandet till stranden så blev det ändå hon som fick styra skeendet. Utan
att överdriva så försökte jag hålla mig tätt bakom dom och gjorde mitt bästa för att finnas där men
ändå inte väcka uppmärksamhet. Jag fick på mig handduken och kunde också släppa ut mitt hår
innan jag satte mig ner intill Maud och Pia och därmed vände ryggen mot alla andra på stranden.
Solen var just inne i slutskedet av sin bana ner i havet och andaktsfullt njöt vi än en gång av
skådespelet. Så snart den försvunnit bakom horisonten reste vi på oss och fogade in oss i det
smärre lämmeltåg som lämnade stranden. Turligt nog hamnade vi inte bredvid några jag kände så
jag kunde lite friare delta i alla jubelkörer hur underbart vi just nu hade det.
Väl inne på tomten gick vi raka vägen till torkställningen för att hänga upp handdukarna och Pia
tittade storögt på oss båda innan hon häpet utbrast.
- Här ligger man i lä må jag säga. Jag tyckte jag var brun, men jämfört med er båda så är
man ju rena blekfisen. Har ni gräddat varandra i ugn eller …..
- Det är faktiskt bara de senaste dagarna vi har kunnat sola, svarade Maud. Du skall se att du
hinner ikapp.
- Hoppas verkligen det, för jag gillar att visa upp en läckert solbrun kropp. Titta här! Syns
knappt någon skillnad ens under behån, svarade hon och vek undan axelbandet så att vi
båda kunde se innan hon fortsatte. Jag får nog se till att sysselsätta er med annat så att jag
också hinner bli lika brun, nickade hon menande mot min ytterst skarpa avgränsning
mellan vitt och brunt tvärs över ryggen
- Jag har metoden klar, svarade jag. Du fixar min trädgård så är du säkert ikapp sedan.
- Jaså var det så ni gjorde. Tyckte det såg fint och städat här. Mamma! Varför sätter du alla
som kommer hit i arbete. Du är ju rena slavdrivaren, skrattade Pia.
- Har väl lärt mig av dig. Du brukar inte vara så pjåkig själv på att få saker fixade – av
andra, tillade Maud skrattande. Nej. Nu tycker jag vi skyndar oss in och får på oss lite
kläder. Vill någon ha lite te sedan?
Ingen protesterade mot Mauds förslag och efter att återigen delat upp oss på samma sätt som
tidigare och fått på oss lite kläder samlades vi i köket för att gemensamt iordningställa en liten
kvällsvard. Vi valde att ta den inne i det trivsamma lilla köket, för dels kände vi oss lite kulna och
del började vi hänga lite med ögonlocken. Lite piggnade vi dock till oss av det varma teet och
Maud tyckte vi kunde dra oss in i storstugan och ha det lite mysigt.
Speciellt kul tyckte jag det var när Pia letade upp ett antal damtidningar ur sin medhavda packning
och vi tillsammans ivrigt plöjde igenom magasinen. Såväl skvallersidorna som alla modereportage
penetrerades noga och jag hamnade ofta i dialog med Pia om klädernas förtjänster och
tillkortakommanden. Hur trivsamt vi än hade det så ville jag låta Pia och Maud få lite egen tid
med varandra så efter lite mer härligt småprat så tackade jag för mig och förberedde mig på att gå.
Såväl Maud som Pia assisterade mig när jag samlade ihop mina utspridda persedlar och när jag väl
kom till dörren så kom Pia emot mig och gav mig en riktigt stor björnkram med orden
- Tack för idag och vi ses väl igen i morgon
- Visst, svarade jag glatt överraskad.
Maud gjorde sedan likadant som sin dotter och svävandes som på små moln äntrade jag cykeln
och trampade den korta biten hem i sommarkvällen.

Kapitel 7
Trots mitt lyckorus, eller kanske just därför, hade jag svårt att komma till ro när jag väl kommit
hem till min stuga. Det fanns så många motstridiga känslor inom mig. Den mest positiva var att nu
fanns det bara ett som gällde – utnyttja den här situationen så långt det någonsin gick och
verkligen låta Pernilla blomma ut. När jag kastade en blick på mig i spegeln så var också det här
alternativet som kände enklast för tillfället. Framför mig så stod visserligen en figur som hade
stora likheter med Roger, men som ändå inte var han. Tydliga märken efter flitigt solande i bikini,
ansade ögonbryn, pärlor i öronen, läppar som lyste röda trots att sminket var borttvättat, prydligt
manikyrerade och målade naglar på både fingrar och tår.
Men var svaret så enkelt? Om Pernilla fick komma fram så här helt i ljuset, var fanns då Roger?
Vilka komplikationer skulle det ställa till med? Hur skulle jag hantera alla situationer som kunde
uppstå då, likväl som kunde hända om Pernilla plötsligt var ensam på arenan? Frågorna hopade sig
till gigantiska problem inom mig. En annan aspekt var mitt klädförråd. Visst tog jag alltid med
mig ett antal av Pernillas kläder, men det var mer avsett för kortare stunder och skulle aldrig räcka
till ett mer kontinuerligt liv som Pernilla. Visserligen hade klädförrådet plötsligt utökats med ett
antal ärvda persedlar från KG, men ändå.
Sedan kunde jag inte riktigt förstå mig på Pia och hennes roll. ”Lekte” hon bara med mig och
väntade bara på första tillfället att blottställa mig? Att Maud accepterat mig tyckte jag kändes
bergsäkert. Hon hade ju sökt upp mig av fri vilja och hade ett motiv för att lära känna mig, men
Pia? Hon hade ju varit så översvallande positiv och vänligt inställd till mig på alla sätt och vis att
jag inte kunde slå undan mina funderingar om det bara handlat om skickligt skådespeleri.
Samtidigt så ville jag ogärna tro på det. Tanken var mycket behagligare att hon också faktiskt
accepterat mig och att det var jag själv som gjorde livet som transvestit onödigt komplicerat.
Kanske var det så enkelt att människor, åtminstone i största allmänhet, accepterade både det ena
och det andra om man bara själv var övertygad och bekväm i sin gestalt. Tänk om svaret var så
enkelt!
Mina funderingar tangerade också saker som om jag verkligen skulle träffa Maud och Pia än en
gång. Var deras översvallande glädje och önskan att se mig igen verklig, eller var det bara något
som man artigt sa, men innerst hoppades på att mottagaren, jag, skulle förstå den verkliga
innebörden i och hålla mig undan? Var jag en börda för dom som dom i och för sig var beredda att
släpa på, men helst ville vara utan. Speciellt nu när Pia kommit och uppenbarligen haft tankar att
få rå om sin mor. Kanske fanns det andra orsaker till hennes besök som nu kom i andra hand och
som jag indirekt hindrade henne att ta upp? Summa summarum var det en mycket fundersam
Roger/Pernilla som till slut lyckades få ögonlocken att sluta sig och hamna i drömmarnas värld.
Med en känsla av att vara på fel plats vid fel tidpunkt vaknade jag. Först förstod jag inte vad som
väckt mig, men snart blev jag varse att någon gick utanför huset. Lite försiktigt kikade jag ut och
såg strax att det var Maud och Pia som surrade runt huset och oroligt tittade sig omkring. När jag
slängde en blick mot klockan i hallen så meddelade den det osannolika att klockan var en bra bit
efter 12 på dan. Förskräckt vaknade jag till än mer och svepte morgonrocken om mig och
obekymrad om min blandning av Pernilla och Roger öppnade altandörren och steg ut. Pia var den
som först såg mig och häpet tittade hon på mig och sedan utbrast hon fnittrande
- Så där är du. Vi började tro att allt hemskt hade hänt dig. Nu när jag ser dig så inser jag
hur rätt vi hade.
- Men Pia, så du säger, utropade Maud häpet när hon i samma sekund svepte runt hörnet.
Var finns din uppfostran? Du måste väl kunna visa lite respekt.
- Förlåt mig, fortsatte hon fnittrande. Jag kunde bara inte låta bli. Du ser bara för härlig ut.
Vet inte hur jag skall beskriva dig. Har du sett dig själv i spegeln?

Pernilla

Empfohlen

Empfohlen

Weitere ähnliche Inhalte

Was ist angesagt?

Was ist angesagt? (20)

Andere mochten auch

Andere mochten auch (12)

Pernilla