av Lars Ag, Bo Elmgren, Helmuth Föll, Sune Gidgård & Stig Lahti "Den goda arbetsmarknadspolitiken måste återupprättas och vidareutvecklas. Det kräver stora och ofta hittills helt oprövade insatser för utbildning, rehabilitering, praktik, arbetsprövning, vägledning och mycket, mycket annat. Arbetsmarknadsinsatserna bör breddas och använda nya medel, sådant som tidigare inte har fått kallas arbetsmarknadspolitik. Även längre och mera avancerade utbildningar, också på akademisk nivå."

1. Arbetsförsäkring åt alla!
Lars Ag, Bo Elmgren, Helmuth Föll, Sune Gidgård & Stig Lahti

2. 2

3. 3
Arbetsförsäkring åt alla!
Lars Ag, Bo Elmgren, Helmuth Föll, Sune Gidgård & Stig Lahti
Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg

4. 4
Om författarna
Lars Ag, tidigare journalist, sedermera generaldirektör för SMHI, TRU och
Byggnadsstyrelsen samt vd för Konsum Stockholm. Bor i Stockholm, medlem
i Östermalms Socialdemokratiska förening.
Bo Elmgren, tidigare journalist och partiombudsman. Bor i Södertälje, studie-
organisatör i Södertälje Stad Socialdemokratiska förening.
Helmuth Föll, tidigare kock, därefter ombudsman i Hotell- och Restaurang-
facket i Västerås, sedermera inom HTF. Bor i Bred, Enköping. Ordförande i
Åsunda Socialdemokratiska förening.
Sune Gidgård, tidigare rörarbetare och ombudsman i Byggnads avdelning 1
(Bygg-Ettan). Bor i Kista, Stockholm. Styrelseledamot i Kista Socialdemokra-
tiska förening.
Stig Lahti, tidigare murare, nu ombudsman i Byggnads avdelning Stockholm-
Gotland (Bygg-Ettan). Bor i Södertälje. Ordförande i Bygg-Sossen Södertälje.
Författarna svarar själva för framlagda uppfattningar och slutsatser i
Tankeverksamhetens skrifter.
Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson
www.tankeverksamheten.se
redaktion@tankeverksamheten.se
ISBN 978-91-87077-24-1
Göteborg 2013

5. 5
Arbetsförsäkring åt alla!
Hos varje människa, varenda en av oss, finns det förmågor och möjligheter.
Förmågor och möjligheter att åstadkomma sådant som kan bli till nytta och
glädje för medmänniskorna. Förmågor och möjligheter som vi bör ta till vara.
Samhällets viktigaste tillgång är människornas vilja och förmåga till arbete.
Det har länge stått i det socialdemokratiska partiprogrammet.
Varje människa som är utan jobb bör ha rätt att få vägledning och stöd för att
upptäcka och utveckla sina egna förmågor och möjligheter. Att vara nyfiken
och väcka och känna förväntningar på sig själv. Att komma in på sådana
banor och uppgifter i livet där man kommer till sin rätt, att känna engage-
mang i jobbet. Och att arbeta med sådant som det finns behov av.
Inte bara ta första jobb, till vilka usla villkor som helst.
Tanken med den klassiska socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken,
sådan den utvecklades från slutet av 1950-talet och framåt, uttrycktes så här
av Gösta Rehn, LO-ekonomen som var denna politiks främste inspiratör: "Att
ge åt varje människa rätten att bli herre över sitt eget öde."
Återupprätta arbetsmarknadspolitiken - och vidareutveckla den!
Men det räcker inte med en god arbetsmarknadspolitik om man vill att alla
ska kunna ha ett bra jobb. Det måste också finnas jobb att förmedla, att visa
vägen till. Och om man ska få ut den fulla effekten av en allmän arbetsförsäk-
ring måste det finnas efterfrågan på människors arbetsinsatser, tillgång på
arbetsuppgifter att utföra.
Gösta Rehn utvecklade tillsammans med Rudolf Meidner, som under många
år ledde LO:s utredningsavdelning, en ekonomisk-politisk modell för att
samtidigt bekämpa arbetslöshet och inflation. Enligt Rehn-Meidner skulle
arbetslöshet framför allt bekämpas med riktade åtgärder för att ta vara på
arbetskraft som annars inte skulle efterfrågas. Detta borde i hög grad gälla

6. 6
också i dag. Allra helst som en växande andel av de arbetslösa är långtids-
arbetslösa, svårplacerade. Människor som marknaden inte vill ha.
Insatser inom välfärd, utbildning och kultur, investeringar och underhåll i
infrastruktur, klimatåtgärder, bättre miljö och bostäder - av detta finns stora
eftersatta behov. Behov som bör tillgodoses om vi alla ska kunna leva ett gott
liv. Behov som kan tillgodoses om vi tar vara på viljan och förmågan till
arbete hos hundratusentals som i dag är arbetslösa.
Inom de här områdena borde samhället göra stora insatser för att ge full
sysselsättning. Så långt möjligt riktade, som framför allt Gösta Rehn ville, så
att de ger efterfrågan på arbetskraft som annars inte skulle efterfrågas.
Man måste både anpassa arbetsuppgifterna efter de människor som ska
utföra dem och rusta människorna med ny kompetens att klara de nya
jobben. Ge varje människa generösa möjligheter att vidareutvecklas efter sin
egen lust och omständigheternas krav.
Man bör utveckla en betydande arbetsmarknad för personer med begränsad
arbetsförmåga och söka anpassa arbetsplatser, utrustning, arbetstider etc.
för att ta vara även på dessa personers förmåga. I arbeten med stöd av löne-
bidrag eller direkt i samhällets regi. En sådan arbetsmarknad måste dock,
med hjälp av aktiva insatser, ge goda möjligheter för de berörda att komma
vidare på den reguljära arbetsmarknaden. Vi bör på allt sätt undvika "arbets-
marknadsghetton".
Arbetsmarknadspolitiken var en stor frihetsreform. Och den hade grundläg-
gande betydelse för strävan mot full sysselsättning, som svensk arbetarrörel-
se drev framgångsrikt under årtionden.
Vi är fem socialdemokrater som föreslagit att vårt parti tillsammans med den
fackliga rörelsen ska pröva idén om en allmän arbetsförsäkring: Lars Ag och
Sune Gidgård i Stockholm, Helmuth Föll i Enköping och Stig Lahti och Bo Elm-
gren i Södertälje. Vi vill genom en sådan försäkring återupprätta den goda
arbetsmarknadspolitiken. Och vi vill vidareutveckla den, till ännu högre
kvalitet och omfattning än den hade när den var som bäst.
Vi vill bort från den situation som vi har i Sverige i dag, när många jobb inte
kan tillsättas då det inte finns sökande som arbetsgivaren vill ha, samtidigt
som hundratusentals är arbetslösa. Arbetsmarknadspolitik ska rusta männi-
skor för att ta de jobb som behöver göras. Jobb som de har förutsättningar
och intresse för.
Vi vill bort från den situation där många har resignerat och, med det sätt som
arbetsförmedlingen nu kommit att fungera, finner sökandet efter jobb
meningslöst. Hos dem vill vi väcka nyfikenheten på de egna möjligheterna.
Arbetsförmedlandet ska ha en helt annan utgångspunkt, ett nytt arbetssätt,
inte så mycket piskor och morötter.

7. 7
Den goda arbetsmarknadspolitiken måste återupprättas och vidareutvecklas.
Det kräver stora och ofta hittills helt oprövade insatser för utbildning, rehabi-
litering, praktik, arbetsprövning, vägledning och mycket, mycket annat.
Arbetsmarknadsinsatserna bör breddas och använda nya medel, sådant som
tidigare inte har fått kallas arbetsmarknadspolitik. Även längre och mera
avancerade utbildningar, också på akademisk nivå.
Det kostar pengar. Mycket pengar, till att börja med. Men betydligt mindre
efter hand, när samhället kan få lägre kostnader för arbetslöshet och skatter
från växande arbetsinkomster.
Ett skäl till att vi väckt och utvecklat idén om en allmän försäkring för detta,
betalad av en lika allmän arbetsgivareavgift, är att båda upp tillräckligt med
resurser för verkligt god arbetsmarknadspolitik.
Lagfäst medborgerlig rättighet
Det ska vara en lagfäst medborgerlig rätt att få detta stöd att komma in i
arbetslivet. Antingen man nu har förlorat sitt jobb eller söker jobb för allra
första gången. Det är ett annat viktigt skäl. Det ska aldrig bli som i åren 2006-
2007, när de borgerliga efter sin valseger i sin första budgetbehandling strök
bort stora delar av de arbetsmarknadsåtgärder som fanns. Så enkelt ska det
inte vara. Det här ska vara en lagfäst rätt för den enskilde, ekonomiskt
garanterad i en socialförsäkring.
Ett tredje skäl att bygga samman arbetslöshetsförsäkring, arbetsmarknads-
politik, rehabilitering och gärna sjukpenningförsäkring visas av själva nam-
net: arbetsförsäkring - alltså inte arbetslöshetsförsäkring. Det är viktigt att
inte bara försäkra inkomsten mot bortfall, utan att försäkra möjligheterna att
få jobb, möjligheterna till en framtid. Det har sagts om a-kassan att den ska
vara en omställningsförsäkring. Men gör den då till en omställningsförsäk-
ring, en som verkligen leder till omställning!
Stärk fackets ställning!
Ett fjärde skäl: Starkare ställning för facket i lönepolitiken. En tredjedel av
arbetskraften i Sverige (ålder 16-64 år) står i dag utanför a-kassorna. Men av
dem som verkligen blivit arbetslösa är, grovt räknat, två tredjedelar oförsäk-
rade. Det är ett oerhört svårt hinder för det fackliga arbetet att upprätthålla
anständiga löner och andra arbetsvillkor. Mellan 100 000 och 200 000
arbetslösa som lever på det s.k. grundbeloppet (320 kronor per dag, knappt
7 000 kronor per månad) eller ännu mindre - de lockas varje dag att ta arbete
till usla villkor, ofta långt sämre än villkoren i alla kollektivavtal. Det skapar
en underbudskonkurrens om arbetsvillkoren som går på tvärs mot allt
fackligt arbete. Det hindret, hotet, vill vi ta bort. Alla har rätt till anständiga

8. 8
levnadsvillkor och facket som försöker upprätthålla detta ska då inte
motarbetas av lönedumpning!
Ett femte skäl: Möjligheter till förebyggande åtgärder som minskar utslag-
ning ur arbetslivet. Vår tanke är att en allmän arbetsförsäkring ska kunna
skötas gemensamt av arbetsmarknadens parter på de delar av arbetsmark-
naden där de träffar kollektivavtal om detta. Så kallade omställningsavtal.
Sådana avtal finns redan i dag på en rad områden, och i kraft av dessa arbetar
Trygghetsfonden (för LO/Svenskt Näringsliv), Trygghetsrådet (PTK/ Svenskt
Näringsliv, Trygghetsstiftelsen (för den statliga sektorn) och nu senast Om-
ställningsfonden (på det kommunala området). Med flera - totalt finns ett
tiotal.
De här organen för parterna hjälper människor som blivit uppsagda av ett
eller annat skäl att finna nya jobb. Framför allt ger de personlig vägledning
till dem som blivit utan jobb, och det har fungerat betydligt bättre än arbets-
förmedlingens motsvarande verksamhet på senare år (s.k. coacher t.ex.).
De här omställningsorganen med uppdrag från arbetstagare- och arbets-
givarparterna har begränsade egna resurser att t.ex. bekosta utbildning. I en
allmän försäkring skulle de få tillgång till alla tänkbara arbetsmarknadspoli-
tiska medel. På så sätt skulle man få en kombination av god personlig väg-
edning och verkningsfulla åtgärder för att ge människor ny kompetens.
Men omställningsavtalen kan gå ett stycke vidare: De kan ta initiativet till och
stödja förebyggande insatser på arbetsplatserna, så att man så långt möjligt
förhindrar mänsklig förslitning - fysisk eller psykisk - i arbetet och på så sätt
motverkar utslagning ur arbetslivet.
Ökat inflytande för de anställda
Ett sjätte skäl: Inflytande för arbetstagarna. Förebyggande arbete på arbets-
platserna öppnar en möjlighet till ökat inflytande för de anställda och för
facket över arbetsplatsers och arbetsprocessers utformning och över arbets-
organisationen.
Ett sjunde: Rättvisan. Visserligen är många av dem som har förvärvsarbete i
Sverige försäkrade mot inkomstbortfall om de skulle bli arbetslösa. Men av
dem som verkligen blivit arbetslösa, de som allra bäst skulle behöva arbets-
löshetsförsäkringen, är det (under fjärde kvartalet 2012 och om man inte
räknar med heltidsstuderande) bara en tredjedel som har en ersättning som
står i relation till den inkomst som de har förlorat. Resten är oförsäkrade.
Det betyder att mer än 170 000 arbetslösa som inte heltidsstuderar har en
mycket dålig ersättning, eller ingen ersättning alls. En "reservarmé" av
arbetslösa som frestas att ta jobb till underpris och dåliga arbetsvillkor i
övrigt.

9. 9
Denna "reservarmé" finns i stort sett på en speciell del av arbetsmarknaden,
en utkantsarbetsmarknad, med sämre och otryggare villkor än på den övriga
arbetsmarknaden där fasta anställningar - tillsvidareanställningar - är norm-
en. Många kommer där aldrig i kontakt med vare sig a-kassor, fackföreningar
eller kollektivavtal och fastnar i en ständig rundgång mellan tillfälliga jobb,
perioder av arbetslöshet, ofrivillig deltid osv. Vissa enmansföretagare (före-
tagare utan anställda) finns också på utkantsarbetsmarknaden. Det är per-
soner som startat egna företag på svaga premisser bara därför att de inte fått
något annat jobb och som lever under mycket dåliga villkor - långa arbets-
tider, låg inkomst, otrygghet, dålig arbetsmiljö.
Utkantsarbetsmarknaden omfattar minst en halv miljon människor, troligen
betydligt mer.
Så länge människor befinner sig på den här delen av arbetsmarknaden kom-
mer de inte i kontakt med a-kassorna som de hittills har varit utformade. Det
spelar ingen roll hur mycket man förbättrar ersättningsnivåer, höjer in-
komsttak eller sänker egenavgifter, de har ändå mycket svårt att kvalificera
sig för inkomstrelaterad ersättning.
Vi kan inte förmena en allt större del av de människor som vill arbeta en möj-
lighet till ett ordentligt skydd för inkomsten under perioder när de är arbets-
lösa. Allrahelst inte som det är fråga om grupper med särskilt höga arbetslös-
hetsrisker.
En aktiv arbetsförsäkring bör också leda till att allt fler får trygga anställning-
ar och att utkantsarbetsmarknaden steg för steg minskar i omfattning.
Ett åttonde: Bättre riskspridning. En obligatorisk försäkring sprider riskerna
över ett stort försäkringskollektiv, vilket är en styrka för alla allmänna social-
försäkringar. Man kan ge försäkringsskydd åt grupper med stora arbetslös-
hetsrisker, som annars aldrig skulle kunna försäkras till rimliga avgifter.
Det finns i dag många förvärvsarbetande med goda inkomster som väljer
bort arbetslöshetskassan därför att de löper ingen eller liten risk att bli
arbetslösa. I ett solidariskt system borde avgifter komma in även från dessa.
De bör också ges rätt till ett generöst stöd att komma igen på arbetsmarkna-
den om de mot sin egen förmodan ändå skulle mista jobbet. Det ligger i allas
vårt intresse.
Ett nionde: Sysselsättningen. En allmän arbetsförsäkring skulle föra oss en
god bit på vägen mot full sysselsättning. Många, många av de lediga jobb som
står vakanta skulle kunna fyllas av personer som i dag är arbetslösa, om det
gavs bättre möjligheter än i dag för dessa arbetslösa att stärka sin kompe-
tens. Full sysselsättning är de fackliga organisationernas bästa stöd i kampen
för bättre arbetsvillkor.

10. 10
Ett tionde skäl, slutligen: Att ha råd att vara med. Det bör vara lättare att
värva medlemmar till facket om man slipper egenavgifterna till a-kassan. Då
finns större möjlighet att få råd med avgiften till facket.
Nya skäl för att alla ska vara med
Det där sista brukar väcka invändningar hos många fackligt aktiva, som anser
att det är lättare att få folk att bli medlemmar i facket om facket också har
hand om a-kassan. De är rädda för att den fackliga organisationsgraden skul-
le sjunka allvarligt om försäkringen vid arbetslöshet skulle bli obligatorisk
och den koppling mellan fack och a-kassa som finns - den är mest symbolisk -
därmed skulle upphöra. Denna fråga har till stora delar blockerat hela
diskussionen om en allmän arbetsförsäkring. Många har undvikit att över
huvud taget diskutera vår idé, av rädsla för att frågan om ett obligatorium
skulle komma upp.
Det är sant att den historiska kopplingen mellan fack och a-kassor har spelat
en stor roll för att höja och upprätthålla den fackliga organisationsgraden.
Men mycket talar för att det sambandet blir svagare och svagare. Allrahelst
som det numera råder en i det närmaste total boskillnad mellan fackförbund
och a-kassor; de har helt olika personal, man kan vara med i facket utan att
tillhöra a-kassan och vice versa, a-kassornas verksamhet kontrolleras hårt av
staten, som också bestämmer villkoren för deras verksamhet.
Det finns många andra och bättre argument för att värva medlemmar till
facket, argument som har med dagens verklighet att göra. Att den frivilliga a-
kassan skulle vara skäl för många att gå med i facket, det argumentet borde
väga lätt jämfört med den starkare ställning som en allmän arbetsförsäkring
kan ge de fackliga organisationerna. Både lönepolitiskt och i möjligheter till
inflytande på arbetsplatserna.
Under den kongressperiod som nu följer – åren 2013-2017 - kommer
sannolikt villkoren i a-kassorna att förbättras påtagligt. Att en socialdemo-
kratiskt ledd regering kommer att innebära att inkomsttaket höjs rejält.
Dessutom kommer i så fall den s.k. arbetslöshetsavgift som a-kassorna nu
betalar till statskassan att avskaffas. I sin tur innebär detta att medlemmar-
nas egenavgifter sänks och att man undanröjer nuvarande orättvisa
skillnader i avgifter som består i att a-kassor med hög arbetslöshet har
särskilt höga avgifter.
Vi som väckt idén om en allmän arbetsförsäkring tycker att dessa förändring-
ar vore ett mycket bra steg på vägen mot en bättre försäkring vid arbetslös-
het.
Även om det skulle bli fortsatt borgerlig regering torde det bli vissa förbätt-
ringar fast de troligen skulle bli mera begränsade än med en socialdemokra-

11. 11
tiskt ledd regering. Det kan man sluta sig till av uttalanden som ledande
borgerliga politiker har gjort på senare tid.
De närmaste åren kommer att kunna ge intressanta besked om i vilken
utsträckning förbättrade villkor i a-kassorna höjer medlemstalet. Vi vill ha en
arbetsgrupp som får i uppdrag att närmare pröva huruvida en allmän arbets-
försäkring skulle vara en framkomlig väg i riktning mot att i arbetslivet ta till
vara alla människors möjligheter. Denna arbetsgrupp kommer att få goda
möjligheter att bedöma om en frivillig arbetslöshetsförsäkring skulle kunna
få en acceptabel medlemstäckning eller ej. Likaså skulle den få utmärkta
möjligheter att avgöra om bättre villkor i a-kassorna inverkar påtagligt gynn-
samt för den fackliga organisationsgraden eller ej. Det kommer sannolikt att
under kongressperioden bli betydligt bättre möjligheter än hittills att
bedöma om det är av särskilt stort värde att bevara nuvarande system och
ställa detta mot de möjligheter som en allmän arbetsförsäkring skulle kunna
ge.
Vi befarar att den positiva inverkan på medlemstalen i fack och a-kassor till
följd av bättre villkor i nuvarande a-kassor blir alltför begränsad. I längden
skulle det få klart större positiv betydelse för organisationsgraden om allt
fler på det som vi kallat för "utkantsarbetsmarknaden" skulle nå tryggare och
stabilare jobb tack vare en allmän arbetsförsäkring.
Om man godtar vårt förslag om att pröva frågan om allmän arbetsförsäkring
skulle både den fackliga rörelsen och det socialdemokratiska partiet därefter
ha en mycket god handlingsfrihet i frågan om hur försäkring vid arbetslöshet
ska organiseras i framtiden. Vårt förslag innebär helt enkelt att man fullföljer
det utrednings- och idéarbete som vi själva har påbörjat. Om man säger nej
till detta, vad är man i så fall rädd för?
Det kan också tänkas att de borgerliga inför någon form av obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring, vilket också varit på tal. I ett sådant fall skulle frågan
komma i ett helt annat läge. Det skulle då vara svårt att ta ifrån människor ett
försäkringsskydd som man just har gett dem. I ett sådant läge finns det ingen
anledning att låta bli att vidare utreda frågan om allmän arbetsförsäkring
bara därför att en sådan skulle innebära ett obligatorium.
Det vore verkligen skada om en absolut tro inom den fackliga rörelsen på att
de nuvarande a-kassornas anknytning till facket är omistlig skulle hindra en
grundlig debatt om hela idén om en allmän arbetsförsäkring och de många
andra aspekter och frågor som finns kring den. Det skulle vara detsamma
som att rörelsen ålägger sig själv tankeförbud på detta område.

12. 12
Huvudpunkter i idén
I korta drag innebär vår idé:
• Att var och en som är arbetslös och söker jobb ska ha rätt till väg-
ledning av en personlig vägledare. Tillsammans med vägledaren ska
man göra en väl genomarbetad personlig handlingsplan för arbets-
sökande, praktik, utbildning, rehabilitering, anlags- och arbetspröv-
ning, bostadsanskaffning på en ny ort eller vad det nu kan bli fråga
om. Handlingsplanen ska givetvis kunna revideras efter hand, allt
eftersom nya omständigheter kommer till,
• Att handlingsplanen ska utgå från vars och ens personliga förutsätt-
ningar, intresse och engagemang, som under det att planen utarbetas
ska prövas och vägas mot den faktiska verkligheten: Vilka är de realis-
tiska förutsättningarna för att få ett bra jobb, med rimliga insatser av
utbildning, rehabilitering etc, och med hänsyn till efterfrågan på
arbetsmarknaden?
• Att vägledaren ska vara "vägen in" i försäkringen för den enskilde
sökande - hon eller han ska inte behöva irra omkring till olika instan-
ser för att söka hjälp och stöd av olika slag, inte hamna "mellan stolar-
na" någonstans. Vägledaren ska givetvis inte svara för allting men hela
tiden visa vägen till utbildningar, experter som behöver konsulteras
etc. Och ge råd och uppmuntran!
• Att varje vägledare samtidigt inte ska vägleda fler personer än att
hon/han kan ägna tillräckligt med tid och engagemang åt var och en.
Erfarenhetsmässigt inte mer än 15-20 personer samtidigt.
• Att förslaget till handlingsplan sedan ska godkännas av försäkringen
innan den börjar sättas i verket
• Att den sökande, så länge man arbetar med att upprätta och därefter
följa handlingsplanen har ersättning från försäkringen, en ersättning
som det går att leva drägligt på och som står i relation till tidigare
inkomst för dem som haft sådan. Om man inte följer planen upphör
ersättningen. Tiden som man får ersättning kan variera från fall till
fall, beroende på omständigheterna för var och en. Ersättningsnivå,
"golv" och "tak" ska givetvis vara klart bättre än i dagens a-kassor.
• Att kostnaden för försäkringen ska betalas av arbetsgivareavgifter.
Inga egenavgifter.
• Att försäkringen ska kunna skötas av arbetsmarknadens parter på
delar av arbetsmarknaden där parterna sluter kollektivavtal (omställ-
ningsavtal) om detta. Avtal som parterna givetvis kan bygga på, t.ex.
med uppgörelser om förebyggande insatser på arbetsplatserna.

13. 13
• Att staten ska ansvara för försäkringen på övriga områden, t.ex. för
nytillträdande på arbetsmarknaden.
• Att man ska överväga att slå samman arbetsförmedling och försäk-
ringskassa till en enda myndighet ("Trygghetsverket"?). Detta för att
minska risken för att folk "bollas" mellan olika instanser.
• Att man samtidigt ska överväga att slå samman sjukpenning och
ersättning vid arbetslöshet till en enda sorts ersättning. Detta bl.a. för
att regler och ersättningar ska bli precis desamma, vad än anledning-
en är till att man är förhindrad att arbeta.
Vad kan det kosta?
Hur stora kostnaderna och avgifterna skulle bli och hur avgifterna bör
konstrueras måste utredas närmare. För att ge en allmän uppfattning om
storleksordningar kan nämnas att den allmänna arbetsmarknadsavgift om
2,91 procent på lönesumman som tas ut ger sammanlagt ca 40 miljarder
kronor. Totala kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken (inklusive arbets-
löshetsförsäkringen) i statens budget är 2012 ca 70 miljarder kronor, av
vilket alltså ca 30 miljarder (ca 70-40) betalas ur statskassan. En stor del av
dessa 30 miljarder betalades å andra sidan av medlemmarna i a-kassorna.
Deras egenavgifter har höjts kraftigt, och många medlemmar har därför
lämnat kassorna.
Om arbetsmarknadsavgiften höjs till 5 procent av lönesumman ger det ca 65
miljarder kronor, ett tillskott med 25 miljarder kronor som kan användas för
en ambitionshöjning inom den tänkta ramen för en allmän arbetsförsäkring,
inklusive att man helt skulle avskaffa de enskildas medlemsavgifter (i dag
totalt ca 8 miljarder kronor per år).
Gör en grundlig genomlysning!
Det är angeläget att, efter en socialdemokratisk valseger år 2014, återställa
villkoren i nuvarande arbetslöshetsförsäkring till vad de var innan de borger-
liga försämrade den efter valet 2006 samt att inkomsttaket höjs väsentligt.
Då kommer man också att i praktiken kunna se hur pass stor anslutningen på
nytt kan bli till en försäkring som är frivillig och till vilken medlemmarna
betalar en viss egenavgift men som i hög grad finansieras med bidrag via
staten. Vi tvivlar på att anslutningen blir tillräckligt hög för att försäkringen
ska bli bra.
Vi är övertygade om detta: I längden kommer en frivillig försäkring mot
inkomstbortfall inte att vara tillräcklig med de ambitioner som arbetarrörel-
sen bör ha när det gäller förhållandena i arbetslivet.

14. 14
Vi har arbetat med den här idén sedan år 2006. Vi började strax efter att vi
hade förlorat valet på frågan om jobben.
Vi börjar se att allt fler ger oss rätt när det gäller olika inslag i vår idé om en
allmän. arbetsförsäkring.
Partiordföranden Stefan Löfven har i sin kritik av arbetsförmedlingen av i
dag sagt att det vore bra med olika aktörer när det gäller arbetsförmedling,
aktörer som kan få ansvaret för vissa avsnitt av arbetsmarknaden . Och han
har sagt att arbetsförmedlingen måste jobba på ett betydligt mer aktivt sätt.
De gemensamma organ som parterna på arbetsmarknaden har inrättat för
att hantera de omställningsavtal som träffats för olika delar av arbetsmark-
naden är, som vi ser det, utmärkta exempel på aktörer som skulle kunna få
ökat ansvar. Samt få större resurser att sätta in direkta åtgärder som stöd för
människor som behöver komma tillbaka in i arbetslivet. I vår motion har vi
föreslagit att de ska kunna få just en sådan roll. Samt ett betydligt aktivare
sätt att arbeta med arbetsförmedling än vad vi ser i dag.
Tomas Eneroth, partiets talesperson när det gäller socialförsäkringar, sa
enligt Dagens Nyheter 28/11 2012 att arbetslöshetsförsäkringen också borde
kunna innefatta aktiva åtgärder för att göra det lättare för den arbetslöse att
komma in på arbetsmarknaden. Just den idé som är en bärande tanke bakom
vår motion: Arbetsmarknadspolitik, rehabilitering och arbetslöshetsförsäk-
ring bör byggas ihop till ett fungerande helt.
Allt fler börjar nu liksom vi inse att försäkring vid arbetslöshet bör omfatta
alla, om inte alltför många ska stå utanför. Också fackliga organisationer
börjar sälla sig till dem som kan tänka sig en obligatorisk försäkring av det
slag som vi väckt tanken på. Ett viktigt exempel på detta är Byggnadsarbe-
tareförbundets avdelning Stockholm-Gotland ("Bygg-Ettan") som motione-
rade om detta till LO-kongressen 2012.
Men vi känner också att det finns oklarheter i idén, punkter där vi är tvek-
samma om hur den bör utformas, vi är beredda på att det kan finnas
stötestenar som i värsta fall innebär att man måste välja andra vägar än
denna för att förnya arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringar. Men vi
tror ändå på den grundläggande idén bakom en allmän arbetsförsäkring.
Ett exempel på var vi är osäkra på vad som är bästa utformningen av försäk-
ringen gäller avgränsningen mot den allmänna utbildningen och mot studie-
medelssystemet. Var ska skolans ansvar sluta och arbetsförsäkringens ansvar
börja? Hur ska studier vid universitet och högskolor samordnas med arbets-
försäkringen? Vilken åldersgräns eller vilka åldersgränser ska vi ha för när
försäkringen ska börja respektive upphöra att gälla?
Det finns ännu mer att diskutera innan arbetarrörelsen tar ställning. Våra
tankar får betraktas som en idéskiss att utgå ifrån, även om denna på en del

15. 15
punkter är ganska detaljerad för att vi ska kunna beskriva idén så konkret
som möjligt.
Men förutom att vi själva helhjärtat tror på de stora dragen i vår idé, så är vi
övertygade om två saker:
• Idén är så pass god att den förtjänar att genomlysas på allvar under
nästa kongressperiod, av en arbetsgrupp som består av personer
såväl med förankring i partiet som i fackliga organisationer. Så långt
tror vi att alla borde kunna vara ense med oss, alldeles utan att man
behöver ha tagit ställning till själva idén.
• Arbetarrörelsen behöver framåtsyftande reformer att slåss för.
Reformer som kan engagera och entusiasmera, inte bara partivänner
utan stora skaror väljare. (Det är länge sedan sist.) En allmän arbets-
försäkring tror vi mycket väl kan bli en sådan. De borgerliga må före-
slå en obligatorisk, statlig arbetslöshetsförsäkring. Men tanken vi
väckt är något mycket mer. En frihets- och trygghetsreform. En allmän
arbetsförsäkring.

16. 16

17. 17

18. 18
Författarna Lars Ag, Bo Elmsäter, Helmuth Föll, Sune Gidgård och Stig Lahti är nytänkande
veteraner inom arbetarrörelsen med erfarenheter från en lång rad uppdrag i
fackföreningsrörelsen och socialdemokratin.
Ansvarig utgivare: Ann-Sofie Hermansson
www.tankeverksamheten.se
redaktion@tankeverksamheten.se
ISBN 978-91-87077-24-1