1. av Pascal Fontaine
Europeiska unionen

2. Den här publikationen och andra kortfattade översikter om EU finns på internet:
ec.europa.eu/publications
Europeiska kommissionen
Generaldirektoratet för kommunikation
Publikationer
1049 Bryssel
BELGIEN
Manuskriptet färdigställdes i juli 2010
Omslagsbild: © Lou Wall/Corbis
Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå
2010 – 80 sidor – 16,2 × 22,9 cm
ISBN 978-92-79-17481-0
doi:10.2775/62042
© Europeiska unionen, 2010
Kopiering tillåten. För användning eller reproduktion av enskilda fotografier krävs
upphovsrättsinnehavarnas tillstånd.
Printed in Germany
TRYCKT PÅ PAPPER SOM BLEKTS UTAN ELEMENTÄRT KLOR (ECF)

3. Europa på 12 lektioner
av Pascal Fontaine

4. Innehåll
sidan 4
sidan 14
Tio historiska steg
Utvidgning
och grannförbindelser
sidan 44
sidan 48
sidan 52
Euron
2
sidan 10
Vad är syftet
med EU?
Bygga vidare
på kunskap
och innovation
Vad innebär
det att vara
EU-medborgare?

5. sidan 20
sidan 28
sidan 38
Hur fungerar EU?
Vad gör EU?
Den inre
marknaden
sidan 58
sidan 64
sidan 70
Ett Europa med
frihet, säkerhet
och rättvisa
EU i världen
Hur ser
Europas
framtid ut?
sidan 74
Viktiga datum i den europeiska integrationen
3

6. Vad är syftet med EU?
Under 2000-talet står EU inför följande uppgifter:
Bevara och bygga vidare på den fred som råder mellan
medlemsländerna.
Förena EU-länderna i praktiskt samarbete.
Se till att EU-medborgarna kan leva i trygghet.
Främja ekonomisk och social solidaritet.
Bevara europeisk identitet och mångfald i en
globaliserad värld.
Sprida de gemensamma europeiska värderingarna.
4

7. I. FRED
Ett enat Europa var något som filosofer och visionärer drömde om långt innan det
blev ett konkret politiskt mål. En av dem var Victor Hugo, som tänkte sig ett Europas
förenta stater med fred och humanistiska ideal som ledstjärna. Men drömmen
krossades av de fruktansvärda världskrig som härjade på kontinenten under första
hälften av 1900-talet.
I ruinerna efter andra världskriget väcktes ändå förhoppningar om något annat. De
som hade stått emot totalitarismen under kriget var fast beslutna att sätta stopp för
nya motsättningar mellan länderna i Europa. De ville i stället skapa förutsättningar
för varaktig fred. Mellan 1945 och 1950 började en handfull djärva statsmän –
däribland Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi och Winston
Churchill – att arbeta för att övertyga sina landsmän om att det var dags för en ny
era. Tanken var att det skulle skapas en ny organisation i Västeuropa som grundades
på gemensamma intressen och avtal som garanterade rättsstatsprincipen och
jämlikhet mellan länderna.
Den franske utrikesministern Robert Schuman tog upp en idé som ursprungligen
förts fram av Jean Monnet och föreslog den 9 maj 1950 att det skulle inrättas en
europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG). Att länder som en gång hade fört krig
mot varandra skulle samla sin produktion av kol och stål under en gemensam
myndighet, den s.k. höga myndigheten, hade stort symbolvärde. Nu skulle
råmaterial till krig förvandlas till verktyg för fred och försoning.
II. FÖR ET T SAMLAT EUROPA
Efter Berlinmurens fall 1989 gav EU sitt stöd till Tysklands återförening. När
Sovjetimperiet sönderföll 1991 blev länderna i Central- och Östeuropa – som under
årtionden hade levt bakom järnridån – åter fria att välja sin egen väg. Många
beslutade att skapa sig en framtid bland Europas demokratiska nationer. Åtta av
länderna anslöt sig till EU 2004, ytterligare två gick med 2007.
EU:s utvidgning pågår fortfarande. I oktober 2005 inleddes medlemsförhandlingarna med Turkiet och Kroatien. Island ansökte 2009 och flera länder på Balkan har
tagit de första stegen i en process som en dag kan leda till ett EU-medlemskap.
Kroatien väntas bli EU:s 28:e medlemsland.
5

8. © Robert Maass/Corbis
Berlinmurens fall 1989 ledde till att den tidigare
uppdelningen av Europa gradvis försvann.
III. SÄKERHET
Men även under 2000-talet är säkerheten en viktig fråga för Europa. EU måste
på ett effektivt sätt kunna garantera säkerheten för sina medlemsländer. Det
krävs därför ett konstruktivt samarbete med EU:s grannregioner, dvs. Balkan,
Nordafrika, Kaukasus och Mellanöstern. Men EU måste också skydda sina militära
och strategiska intressen genom att samarbeta med sina allierade, framför allt
inom Nato, och genom att utveckla en verklig gemensam europeisk säkerhets- och
försvarspolitik (ESFP).
Inre och yttre säkerhet är två sidor av samma mynt. För att kunna bekämpa terrorism
och organiserad brottslighet måste medlemsländernas polismyndigheter ha ett
nära samarbete. För att EU ska bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
där alla har lika tillgång till rättvisa krävs det också ett nära samarbete mellan
medlemsländernas regeringar. Detta förutsätter också att organ som Europol
(Europeiska polisbyrån) och Eurojust (Europeiska enheten för rättsligt samarbete
mellan åklagare, domare och polistjänstemän i olika EU-länder) får spela en
aktivare och effektivare roll.
IV. E KONOMISK OCH SOCIAL SOLIDARITET
EU bildades för att nå politiska mål. Vägen dit skulle gå genom ekonomiskt
samarbete.
Den demografiska utvecklingen i Europa är inte lika stark som i andra delar av världen.
EU-länderna måste därför fortsätta att hålla samman för att säkra sin ekonomiska
tillväxt och för att kunna konkurrera på världsmarknaden. Inget EU-land är
tillräckligt starkt för att kunna slå sig fram på världsmarknaden på egen hand. För att
åstadkomma stordriftsfördelar och hitta nya kunder behöver de europeiska företagen
en bredare bas än bara den nationella hemmamarknaden, vilket är vad Europas inre
marknad erbjuder. För att se till att så många människor som möjligt drar fördel av den
Europatäckande marknaden med 500 miljoner konsumenter försöker EU undanröja
handelshinder och minska byråkratin för företagen.
6

9. Men den fria konkurrensen inom EU måste balanseras med en lika omfattande
solidaritet. Det innebär uppenbara fördelar för EU-medborgarna: om de drabbas
av översvämningar och andra naturkatastrofer får de stöd från EU-budgeten.
Genom de så kallade strukturfonderna, som förvaltas av kommissionen, kan
EU främja och komplettera satsningar som görs av nationella och regionala
myndigheter för att minska skillnaderna mellan olika delar av EU. Budgetmedel
från EU och lån från Europeiska investeringsbanken (EIB) används för att förbättra
transportinfrastrukturen inom EU (t.ex. genom att bygga motorvägar eller
järnvägar för höghastighetståg), förbättra kommunikationerna med randregioner
och främja handeln inom alla delar av EU.
Den globala finanskrisen 2008 ledde till den största ekonomiska nedgången i
EU:s historia. Regeringar och EU-institutioner måste agera snabbt för att rädda
banker, och EU gav ekonomiskt stöd till de värst drabbade länderna. Tack vare den
gemensamma valutan skyddades euroområdet mot spekulation och devalvering.
Sedan gjorde EU och dess medlemsländer 2010 en samlad insats för att minska
statsskulden. Den stora utmaningen för EU-länderna de närmaste åren blir att
gemensamt ta sig an globala kriser och tillsammans hitta ett sätt att ta sig ur
lågkonjunkturen och skapa hållbar tillväxt.
V. E UROPEISK IDENTITET OCH MÅNGFALD I EN
GLOBALISERAD VÄRLD
Europas postindustriella samhällen blir alltmer komplexa. Levnadsstandarden har
hela tiden förbättrats, men det förekommer fortfarande stora klyftor mellan fattiga
och rika. Klyftorna kan komma att öka till följd av t.ex. lågkonjunktur, omlokalisering
av industrier, befolkningens åldrande och problem med de offentliga finanserna.
Det är viktigt att EU-länderna samarbetar för att ta itu med de här svårigheterna.
Men att samarbeta är inte detsamma som att utplåna de enskilda ländernas
kulturella eller språkliga identitet. En stor del av EU:s verksamhet går i stället ut på
att främja regionala specialiteter och den rika mångfalden av europeiska traditioner
och kulturer.
På lång sikt gynnas alla EU-länder. Sextio år av europeisk integration har visat
att helheten är mycket större än summan av delarna. EU har en mycket större
ekonomisk, social, teknisk, kommersiell och politisk tyngd än vad medlemsländerna
hade kunnat åstadkomma vart och ett för sig. Det finns ett mervärde i att dra åt
samma håll.
7

10. © Lewis/In Pictures/Corbis
Förenade i mångfalden: samarbete ger bättre resultat.
I dagens värld ser tillväxtekonomier som Kina, Indien och Brasilien ut att bli nya
globala supermakter vid sidan av USA. Det är därför viktigare än någonsin att EU:s
medlemsländer går samman och når en ”kritisk massa” så att de kan behålla sitt
inflytande i världen.
Hur utövar EU det inflytandet?
U är världens ledande handelsmakt och har därmed en avgörande roll
E
vid internationella förhandlingar, t.ex. mellan de 153 medlemsländerna
i Världshandelsorganisationen (WTO), eller vid FN-konferenserna om
klimatförändringar.
U tar också klar ställning i frågor som har betydelse för vanliga människors
E
vardag, t.ex. miljö, förnybara energikällor, ”försiktighetsprincipen” i fråga
om livsmedelssäkerhet, etiska aspekter inom bioteknik och skydd av
utrotningshotade arter.
U går fortfarande i främsta ledet för de globala insatserna mot den globala
E
uppvärmningen. I december 2008 gjorde EU ett ensidigt åtagande om att
minska utsläppen av växthusgaser med 20 % till 2020.
Det gamla ordspråket ”Enighet ger styrka” är alltså fortfarande lika aktuellt för
européerna.
8

11. VI. VÄRDERINGAR
EU vill verka för humanistiska värderingar och sociala framsteg. Människan ska
kontrollera den globaliseringsprocess som nu äger rum, inte vara ett offer för den.
Den moderna människans behov kan inte tillgodoses av enbart marknadskrafterna
eller av enskilda länder som vidtar ensidiga åtgärder.
EU står för en människouppfattning och en samhällsmodell som stöds av det stora
flertalet medborgare. Européerna känner starkt för sina djupt rotade värderingar,
som bl.a. omfattar tron på mänskliga rättigheter, social sammanhållning, fritt
företagande, rättvis fördelning av den ekonomiska tillväxten, rätt till en skyddad
miljö, respekt för kulturell, språklig och religiös mångfald samt en harmonisk
förening av traditioner och utveckling.
Stadgan om Europeiska unionens grundläggande rättigheter utfärdades i Nice
i december 2000. Den är nu rättsligt bindande tack vare Lissabonfördraget, som
trädde i kraft den 1 december 2009. I stadgan fastställs alla de rättigheter som i dag
erkänns av EU:s medlemsländer och deras medborgare. Gemensamma rättigheter
och värderingar kan skapa en känsla av samhörighet mellan européerna. Alla EUländer har t.ex. avskaffat dödsstraffet.
9

12. Tio historiska steg
1951: Europeiska kol- och stålgemenskapen grundas av
de sex ursprungliga medlemsländerna.
1957: Samma sex länder undertecknar Romfördragen
och bildar Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG)
och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).
1973: Gemenskaperna utökas till nio medlemsländer
och inför gemensam politik på fler områden.
1979: De första direkta valen till Europaparlamentet.
1981: Den första utvidgningen i Medelhavsområdet.
1992: Den inre marknaden blir verklighet.
1993: Europeiska unionen upprättas genom
Maastrichtfördraget.
2002: Euron börjar användas.
2007: EU har 27 medlemsländer.
2009: Lissabonfördraget träder i kraft och EU:s
arbetssätt ändras.
10

13. 1.
Den 9 maj 1950 presenterades Schumandeklarationen där det föreslogs att man
skulle upprätta Europeiska kol- och stålgemenskapen, något som förverkligades
genom Parisfördraget från den 18 april 1951. Därigenom skapades en gemensam
kol- och stålmarknad för de sex grundarländerna (Belgien, Frankrike, Västtyskland,
Italien, Luxemburg och Nederländerna). Det var i första hand frågan om ett
fredsbevarande samarbete: andra världskrigets segrare och förlorare deltog i
gemensamma organ där alla behandlades som jämbördiga parter.
2.
Med Romfördragen beslutade de sex medlemsländerna den 25 mars 1957
att upprätta Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska
ekonomiska gemenskapen (EEG). Inom EEG:s ram utvidgades den gemensamma
marknaden till att omfatta en rad olika varor och tjänster. Tullarna mellan de
sex länderna avskaffades den 1 juli 1968. Under 1960-talet utformades också en
gemensam politik, framför allt inom jordbruks- och handelsområdet.
© EU
3.
De sex medlemsländernas framgångar fick Danmark, Irland och Storbritannien
att ansöka om medlemskap. Genom denna första utvidgning 1973 utökades
gemenskapen från sex till nio medlemmar. Samtidigt infördes en ny social- och
miljöpolitik, och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) inrättades 1975.
Den 9 maj 1950 presenterade den franske utrikesministern Robert Schuman för första gången
de idéer som ledde fram till Europeiska unionen. Den 9 maj firas därför som EU:s födelsedag.
11

14. 4.
I juni 1979 tog Europeiska gemenskapen ett stort steg framåt med de första
allmänna direkta valen till Europaparlamentet. Dessa val hålls vart femte år.
5.
År 1981 gick Grekland med i gemenskaperna och följdes sedan av Spanien och
Portugal 1986. Gemenskapernas utvidgning till Sydeuropa gjorde det ännu mer
angeläget att införa regionala stödprogram.
6.
I kölvattnet av den ekonomiska världskrisen i början av 1980-talet följde en utbredd
”Europapessimism”. Men redan 1985 väcktes förhoppningar om en nystart för
Europa. Med utgångspunkt i en vitbok som kommissionens ordförande Jacques
Delors lade fram beslutade gemenskapen att den inre marknaden skulle vara
genomförd till den 1 januari 1993. Att det här ambitiösa målet skulle uppnås slogs
fast i europeiska enhetsakten, som undertecknades i februari 1986 och trädde i
kraft den 1 juli 1987.
7.
Europas politiska struktur förändrades i grunden när Berlinmuren föll 1989,
vilket ledde till Tysklands återförening i oktober 1990 och demokratiseringen av
länderna i Central- och Östeuropa som hade lösgjort sig från det sovjetiska blocket.
Sovjetunionen upphörde att existera i december 1991.
Vid samma tid förhandlade EEG:s medlemsländer fram ett nytt fördrag, som
antogs av Europeiska rådet (där stats- och regeringscheferna möts) i Maastricht
i december 1991. Genom fördraget lades mellanstatligt samarbete (t.ex. i fråga
om utrikespolitik och inre säkerhet) till det befintliga gemenskapssystemet och
Europeiska unionen (EU) skapades. Fördraget trädde i kraft den 1 november 1993.
8.
Ytterligare tre länder – Finland, Sverige och Österrike – anslöt sig till EU 1995,
vilket ökade antalet medlemmar till 15. Europa stod då inför globaliseringens
allt större utmaningar. Den tekniska utvecklingen och den ständigt ökande
internetanvändningen moderniserade ekonomierna men gav också upphov till en
del sociala och kulturella spänningar. Samtidigt satte arbetslöshet och stigande
pensionskostnader medlemsländerna under press, varför reformer var nödvändiga.
Kraven ökade på att regeringarna skulle finna konkreta lösningar på de här
problemen.
12

15. I mars 2000 antog EU:s ledare därför den s.k. Lissabonstrategin för att ge EU
möjlighet att konkurrera med andra stora aktörer på världsmarknaden, som
USA och de nya industriländerna. Syftet var att stödja innovationsverksamhet
och företagsinvesteringar och att se till att de europeiska utbildningssystemen
tillgodosåg informationssamhällets behov.
EU arbetade samtidigt med sitt dittills mest spektakulära projekt – att skapa en
gemensam valuta för att underlätta för företag, konsumenter och resenärer. Den
1 januari 2002 ersatte euron de gamla valutorna i tolv EU-länder, som tillsammans
bildade euroområdet. Euron är nu en av världens stora valutor vid sidan av den
amerikanska dollarn.
9.
I mitten av 1990-talet inleddes förberedelserna för EU:s största utvidgning
någonsin. Ansökningar om medlemskap inkom från de sex gamla östblocksländerna
(Bulgarien, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern), de tre baltiska
staterna som en gång hade tillhört Sovjetunionen (Estland, Lettland och Litauen),
en stat i f.d. Jugoslavien (Slovenien) samt två Medelhavsländer (Cypern och Malta).
EU såg det här som en möjlighet att skapa stabilitet i Europa och att låta de unga
demokratierna ta del av den europeiska integrationens fördelar. Förhandlingarna
inleddes i december 1997 och tio av kandidatländerna anslöt sig till EU den 1 maj
2004. Bulgarien och Rumänien följde efter den 1 januari 2007; EU hade därmed fått
27 medlemmar.
10.
För att kunna ta sig an 2000-talets komplexa utmaningar behövde det utvidgade
EU en enklare och effektivare metod för att fatta gemensamma beslut. Nya regler
hade föreslagits i utkastet till en konstitution för Europa, som undertecknades i
oktober 2004 och skulle ha ersatt alla befintliga fördrag. Men den texten avvisades
vid två nationella folkomröstningar 2005. Konstitutionen ersattes därför av
Lissabonfördraget, som undertecknades den 13 december 2007 och trädde i kraft
den 1 december 2009. Det fördraget innebär att de tidigare fördragen blir kvar,
dock med de flesta av de ändringar som fanns med i konstitutionen. Exempelvis
får Europeiska rådet en ständig ordförande, och posten som unionens höga
representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik inrättas.
13

16. Utvidgning och grannförbindelser
EU är öppet för alla europeiska länder som uppfyller
de demokratiska, politiska och ekonomiska
medlemskapskriterierna.
Efter flera utvidgningar (den senaste 2007) har antalet
medlemsländer i EU ökat från sex till 27. År 2010 är
det ytterligare nio länder som antingen förhandlar
om medlemskap (bl.a. Kroatien och Turkiet) eller har
kommit olika långt med förberedelserna. Kroatien ser
ut att bli EU:s tjugoåttonde medlem.
Varje anslutningsfördrag som innebär att ett nytt
land blir medlem måste godkännas enhälligt av alla
medlemsländer. Inför varje ny utvidgning måste EU
bedöma förutsättningarna för att en eller flera nya
medlemmar ska kunna integreras i EU och för att
EU-institutionerna ska kunna fortsätta att bedriva en
fungerande verksamhet.
EU:s utvidgningar har bidragit till att stärka och
stabilisera demokratin och säkerheten i Europa och öka
kontinentens möjligheter till handel och ekonomisk
tillväxt.
14

17. I. EN KONTINENT FÖRENAS
(a) En union med 27 medlemmar
Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002 fattades ett av de
viktigaste besluten i hela den europeiska integrationens historia. Beslutet att
låta tolv nya länder ansluta sig till EU innebar inte bara att EU skulle flytta fram
sina geografiska gränser och få fler invånare – det innebar också slutet på den
splittring som delat Europa i två delar sedan 1945. Europeiska länder som inte på
årtionden åtnjutit demokratisk frihet kunde äntligen ansluta sig till familjen av
demokratiska europeiska nationer. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien,
Slovenien, Tjeckien och Ungern blev EU-medlemmar 2004, tillsammans med
Medelhavsöarna Cypern och Malta. Bulgarien och Rumänien följde efter 2007. Alla
är de nu fullvärdiga parter i grundarländernas storslagna projekt.
(b) Pågående förhandlingar
Natomedlemmen Turkiet har sedan länge ett associeringsavtal med EU och ansökte
om EU-medlemskap 1987. Landets geografiska läge och politiska historia fick
EU att tveka länge innan man godtog Turkiets ansökan. I oktober 2005 inleddes
i alla fall anslutningsförhandlingarna till sist – inte bara med Turkiet utan även
med Kroatien. Förhandlingarna med Kroatien hade nästan slutförts 2010. Vissa
EU-länder är tveksamma inför Turkiets eventuella EU-medlemskap. De föreslår en
annan lösning, ett ”privilegierat partnerskap”, men Turkiet avvisar den tanken.
(c) Västra Balkan och Island
De flesta länderna på västra Balkan var tidigare en del av Jugoslavien och vänder
sig nu också till EU för att påskynda den ekonomiska återuppbyggnaden, förbättra
sina ömsesidiga förbindelser (som länge var märkta av de etniska och religiösa
krigen) och konsolidera de demokratiska institutionerna. EU gav f.d. jugoslaviska
republiken Makedonien status som kandidatland 2005. Potentiella kandidatländer
är Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro och Serbien. De har alla ingått
stabiliserings- och associeringsavtal med EU, som en förberedelse inför eventuella
medlemskapsförhandlingar. Island, som drabbades hårt av finanskrisen 2008,
ansökte om EU-medlemskap 2009. Kosovo förklarade sig självständigt den 18
februari 2008 och har också möjlighet att bli ett officiellt kandidatland.
15

18. Det här betyder att antalet EU-medlemmar i slutet av det här årtiondet kan öka
från 27 till 35. Det skulle vara ännu en stor utvidgning som antagligen skulle kräva
ytterligare förändringar av EU:s arbetssätt.
II. VILLKOR FÖR MEDLEMSKAP
(a) Rättsliga krav
Den europeiska integrationen har alltid varit en politisk och ekonomisk process,
öppen för alla europeiska länder som är beredda att ansluta sig till fördragen och
genomföra hela EU:s lagstiftning. Enligt Lissabonfördraget (artikel 49) får varje
europeisk stat som respekterar principerna om frihet, demokrati, respekt för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och rättsstaten ansöka om
att bli medlem av unionen.
(b) Köpenhamnskriterierna
När de f.d. kommunistländerna började visa intresse för att gå med i EU bestämde
Europeiska rådet 1993 att tre kriterier måste vara uppfyllda för att länderna skulle
kunna bli medlemmar. Senast vid inträdet måste de nya medlemmarna ha:
Stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga
rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter.
En fungerande marknadsekonomi och kapacitet att hantera konkurrenstrycket
och marknadskrafterna inom EU.
Förmåga att uppfylla de skyldigheter som medlemskapet medför, vilket också
innebär att landet ska stödja EU:s mål. Den offentliga förvaltningen måste
kunna tillämpa och hantera EU:s lagstiftning i praktiken.
16

19. © Craig Campbell/Moodboard/Corbis
”Adriatiska havets pärla” – Dubrovnik i kandidatlandet Kroatien.
(c) Processen för att bli EU-medlem
Medlemskapsförhandlingarna (eller anslutningsförhandlingarna) förs mellan
varje enskilt kandidatland och Europeiska kommissionen, som företräder EU. Efter
förhandlingarna är det de befintliga medlemsländerna sak att i rådet besluta
om landet i fråga ska få gå med i EU. Ett sådant beslut måste vara enhälligt.
Medlemskapet ska också godkännas av en absolut majoritet av Europaparlamentets
ledamöter. Anslutningsfördraget måste sedan ratificeras av medlemsländerna och
kandidatlandet enligt respektive lands egna konstitutionella förfaranden.
Under förhandlingsperioden får kandidatländerna normalt sett EU-stöd genom ett
så kallat partnerskap för anslutning, för att lättare komma i kapp ekonomiskt. De
har vanligen också stabiliserings- och associeringsavtal med EU. Det innebär att EU
direkt övervakar de ekonomiska och administrativa reformer som kandidatländerna
måste genomföra för att uppfylla villkoren för EU-medlemskap.
17

20. III. HUR STORT KAN EU BLI?
© EU
(a) De geografiska gränserna
I de flesta EU-länder visade diskussionerna om förslaget till konstitutionsförslag att
frågan om var EU:s gränser ska dras, och även om Europas identitet, väcker oro hos
många européer. Det finns inga enkla svar på de här frågorna, inte minst eftersom
varje land har olika geopolitiska och ekonomiska intressen. De baltiska länderna
och Polen vill gärna se Ukraina som EU-medlem, och hur blir det då med Ukrainas
grannländer? Den politiska situationen i Vitryssland och Moldaviens strategiska
geografiska position innebär svårigheter. Om Turkiet kommer med i EU, hur blir det
då med Armenien, Georgien och andra länder i Kaukasus?
EU ger ekonomiskt stöd för att bygga upp ekonomin i sina grannländer.
Liechtenstein, Norge och Schweiz uppfyller medlemsvillkoren men är ändå inte
med i EU eftersom folkopinionen i de länderna i dag är emot ett medlemskap.
Opinionen i EU-länderna är i olika utsträckning delad i frågan om EU:s slutgiltiga
gränser. Om enbart geografiska kriterier tillämpades, utan hänsyn till demokratiska
värden, skulle EU – i likhet med Europarådet (som inte är ett EU-organ) – till slut
kunna ha 47 medlemsländer, däribland Ryssland. Men ett ryskt EU-medlemskap
skulle uppenbart skapa orimliga obalanser i EU, både politiskt och geografiskt.
18

21. Ett rimligt synsätt är att varje europeiskt land har rätt att ansöka om EU-medlemskap
om det kan genomföra hela EU:s lagstiftning och är berett att införa euron. Den
europeiska integrationen är en kontinuerlig process som pågått sedan 1950, och ett
försök att en gång för alla fastställa EU:s gränser skulle strida mot den processen.
(b) Grannskapspolitik
Genom utvidgningarna 2004 och 2007 flyttades EU:s gränser längre österut och
söderut, vilket väckte frågan om hur EU skulle hantera förbindelserna med sina
nya grannländer. Det finns stabilitets- och säkerhetsproblem i grannområdena och
EU ville undvika att nya skiljelinjer uppstår mellan unionen och de angränsande
områdena. Exempelvis behövdes insatser för att hantera nya säkerhetshot som
olaglig invandring, avbrott i energiförsörjningen, miljöförstöring, organiserad
gränsöverskridande brottslighet och terrorism. EU utarbetade därför en ny
europeisk grannskapspolitik (ENP), som styr förbindelserna med grannländerna
i öster (Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland),
och söder (Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Libyen, Marocko, det
ockuperade palestinska territoriet, Syrien och Tunisien).
Nästan alla dessa länder har bilaterala partnerskaps- och samarbetsavtal
eller associeringsavtal med EU. Avtalen innebär att de åtar sig att respektera
gemensamma värden (t.ex. demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten)
och att göra framsteg mot marknadsekonomi, hållbar utveckling och minskad
fattigdom. EU erbjuder å sin sida finansiellt, tekniskt och makroekonomiskt bistånd,
visumlättnader och en rad åtgärder för att bidra till ländernas utveckling.
Länderna söder om Medelhavet har sedan 1995 varit knutna till EU med politiska,
ekonomiska och diplomatiska band. Samarbetet har gått under benämningen
Barcelonaprocessen och gavs senare namnet Europa–Medelhavspartnerskapet.
Vid ett toppmöte i Paris i juli 2008 gavs partnerskapet en nystart genom unionen
för Medelhavsområdet, som samlar EU:s 27 medlemsländer och 16 partnerländer
söder om Medelhavet och i Mellanöstern.
EU:s finansiella stöd till båda grupperna av länder förvaltas genom det europeiska
grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI). Den totala budgeten för 2007–
2013 är omkring 12 miljarder euro.
19

22. Hur fungerar EU?
EU:s stats- och regeringschefer samlas i Europeiska
rådet för att fastställa EU:s allmänna politiska
inriktning och fatta beslut i viktiga frågor.
Rådet består av ministrar från EU:s medlemsländer
som samlas med jämna mellanrum för att fatta
politiska beslut och stifta EU-lagar.
Europaparlamentet företräder medborgarna och
beslutar om lagstiftning och budget tillsammans med
rådet.
Europeiska kommissionen företräder EU:s
gemensamma intressen och är det främsta
verkställande organet. Kommissionen lägger fram
förslag till lagstiftning och ska se till att EU:s politik
genomförs korrekt.
20

23. I. BESLUTSFAT TANDE INSTITUTIONER
EU är mer än bara ett statsförbund, men ändå ingen federal stat. Det är i själva
verket en organisation som inte kan klassificeras som någon form av traditionell
rättslig enhet. EU är unikt i historien, med ett system för beslutsfattande som har
utvecklats kontinuerligt under de gångna 60 åren.
Fördragen (den s.k. primärrätten) ligger till grund för en omfattande sekundärrätt
som direkt påverkar EU-medborgarnas vardag. Sekundärrätten består framför
allt av förordningar, direktiv och rekommendationer som har antagits av EUinstitutionerna.
Den här lagstiftningen, liksom EU:s politiska åtgärder i allmänhet, är ett resultat av
de beslut som har fattats av rådet (som företräder medlemsländernas regeringar),
Europaparlamentet (som företräder medborgarna) och Europeiska kommissionen
(ett organ som är fristående gentemot EU-ländernas regeringar och företräder EU:s
gemensamma intressen). Andra institutioner och organ är också inblandade och
beskrivs nedan.
(a) Europeiska rådet
Europeiska rådet är EU:s främsta politiska institution. Det består av alla EU-länders
stats- och regeringschefer – presidenter och premiärministrar – plus Europeiska
kommissionens ordförande (se nedan). Rådet samlas normalt fyra gånger om
året i Bryssel. Det har en ständig ordförande som har till uppgift att samordna
Europeiska rådets arbete och säkra kontinuiteten. Den ständige ordföranden väljs
(av en kvalificerad majoritet av medlemmarna) för en period på två och ett halvt
år och kan väljas om en gång. Den tidigare belgiske premiärministern Herman Van
Rompuy har haft detta uppdrag sedan den 1 december 2009.
Europeiska rådet fastställer EU:s mål och anger hur de ska nås. Rådet ger impulser till
EU:s viktigaste politiska initiativ och fattar beslut i besvärliga frågor där ministerrådet
inte har kunnat enas. Europeiska rådet hanterar även aktuella internationella frågor
inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – en mekanism
för samordning av EU-ländernas utrikespolitik.
21

24. (b) Rådet
Rådet (även kallat ”ministerrådet”) består av ministrar från EU-ländernas regeringar.
Medlemsländerna turas om att inneha ordförandeskapet; varje EU-land är ordförande
under en sexmånadersperiod. Vid rådets möten deltar en minister från varje EU-land.
Vilken minister som deltar i rådet beror på vilka frågor som står på dagordningen:
utrikespolitik, jordbruk, industri, transport, miljö etc.
Rådets huvuduppgift är att godkänna EU-lagar, ett ansvar som normalt delas
med Europaparlamentet. Rådet och parlamentet ansvarar också gemensamt för
antagandet av EU:s budget. Dessutom sluter rådet internationella avtal som har
förhandlats fram av kommissionen.
Rådets beslut ska enligt Lissabonfördraget fattas med enkel majoritet, med kvalificerad
majoritet eller enhälligt, beroende på vilken fråga beslutet gäller.
Rådet måste fatta enhälliga beslut i särskilt viktiga frågor, t.ex. beskattning,
fördragsändringar, ny gemenskapspolitik eller anslutning av ett nytt medlemsland.
Annars används oftast kvalificerad majoritet. Det innebär att rådets beslut måste
antas med ett visst antal röster för att vara giltigt. Varje EU-land har ett röstetal som
grovt räknat motsvarar befolkningsstorleken.
Fram till den 1 november 2014 och under förutsättning att EU fortfarande har 27
medlemsländer, antas ett beslut om
minst 255 av de 347 rösterna (dvs. 73,91 %) är för,
det godkänns av en majoritet av medlemsländerna, dvs. minst 14,
© DEMOTIX
de medlemsländer som röstar för utgör minst 62 % av EU:s befolkning.
Ett mer demokratiskt Europa: tack vare Lissabonfördraget
kan EU-medborgarna nu föreslå nya lagar.
22

25. Från den 1 november 2014 ska systemet förenklas enligt Lissabonfördragets
bestämmelser. Ett beslut kommer då att antas om 55 % av medlemsländerna (dvs.
minst 15 av dem) är för och om de utgör minst 65 % av EU:s befolkning.
(c) Europaparlamentet
Europaparlamentet är en folkvald institution som företräder EU-medborgarna.
Parlamentet utövar tillsyn över EU:s verksamhet och godkänner EU-lagstiftning
tillsammans med rådet. Sedan 1979 hålls allmänna och direkta parlamentsval vart
femte år.
© EP
Efter det senaste valet till Europaparlamentet i juni 2009 valdes Polens tidigare
premiärminister Jerzy Buzek (Europeiska folkpartiet) till parlamentets talman för
en period på två och ett halvt år.
Europaparlamentet – här kan du göra din röst hörd.
Parlamentet håller sina huvuddebatter vid sammanträden som hålls varje månad
(plenarsammanträden) där i princip alla ledamöter deltar. Plenarsammanträdena
hålls normalt i Strasbourg och eventuella extra möten hålls i Bryssel. Även
det förberedande arbetet sker vanligen i Bryssel. Talmanskonferensen – dvs.
de politiska gruppernas ordförande tillsammans med parlamentets talman –
fastställer dagordningen för plenarsammanträdena och 20 parlamentsutskott
utarbetar de förslag till lagstiftningsändringar som ska diskuteras. Parlamentets
dagliga administrativa arbete sköts av generalsekretariatet, som ligger i Luxemburg
och Bryssel. Varje politisk grupp har också sitt eget sekretariat.
23

26. Antalet platser i Europaparlamentet per land efter valet 2009
Belgien
22
Bulgarien
17
Cypern
Danmark
Nederländerna
25
Polen
50
Portugal
22
13
Rumänien
33
6
Estland
6
Slovakien
13
Finland
13
Slovenien
7
Frankrike
72
Spanien
50
Grekland
22
Storbritannien
72
Irland
12
Sverige
18
Italien
72
Tjeckien
22
Lettland
8
Tyskland
99
Litauen
12
Ungern
22
Luxemburg
6
Österrike
17
Malta
5
TOTALT
736
Anm.: Genom ett beslut enligt protokoll 36 till Lissabonfördraget ska det totala antalet
parlamentsledamöter tillfälligt ökas till 754 fram till nästa val 2014.
Parlamentet medverkar i EU:s lagstiftningsarbete på två sätt:
enom medbeslutande, som är det ordinarie lagstiftningsförfarandet. ParG
lamentet ansvarar tillsammans med rådet för att stifta lagar på alla områden som kräver kvalificerad majoritet i rådet. Sedan Lissabonfördraget
trädde i kraft handlar det om omkring 95 % av EU-lagstiftningen. Rådet och
parlamentet kan nå en överenskommelse redan vid första behandlingen.
Om de inte kan komma överens efter två behandlingar går förslaget till en
förlikningskommitté.
enom samtyckesförfarandet, som innebär att parlamentet måste ratificera
G
EU:s internationella avtal (som har förhandlats fram av kommissionen), även
nya fördrag om utvidgning av EU.
24

27. De politiska grupperna i Europaparlamentet
De gröna/Europeiska
fria alliansen
55
Alliansen liberaler och
demokrater för Europa
85
Progressiva förbundet
av socialdemokrater
och demokrater
184
Europeiska enade
vänstern/Nordisk
grön vänster
35
Situationen i juli 2010.
Europeiska folkpartiet
(kristdemokrater)
265
Europeiska konservativa
och reformister
54
TOTALT
736
Frihet och demokrati
i Europa
30
Grupplösa ledamöter
28
Europaparlamentet och rådet ansvarar också gemensamt för antagandet av
EU:s budget (som föreslås av Europeiska kommissionen). Parlamentet kan
förkasta budgetförslaget, vilket redan har hänt flera gånger. Det innebär att
budgetförfarandet måste börja om. Parlamentets budgetbefogenheter innebär att
det har stort inflytande över EU:s politik.
Europaparlamentet står också för den demokratiska kontrollen av EU och särskilt
av Europeiska kommissionen. När en ny kommission ska utses vart femte år kan
det nyvalda Europaparlamentet – genom majoritetsomröstning – godkänna eller
förkasta Europeiska rådets kandidat till posten som kommissionens ordförande.
Den omröstningen speglar givetvis resultatet i det val till Europaparlamentet
som nyligen hållits. Parlamentet håller också en utfrågning med varje föreslagen
kommissionsledamot innan man röstar om huruvida den nya kommissionen som
helhet ska godkännas.
Parlamentet kan när som helst kräva att hela kommissionen avgår genom att ställa
misstroendevotum. I så fall krävs det två tredjedels majoritet. Parlamentet ansvarar
också för en kontinuerlig tillsyn av hur EU:s politik genomförs genom att ställa
muntliga och skriftliga frågor till kommissionen och rådet.
25

28. (d) Europeiska kommissionen
Kommissionen är en central EU-institution. Det är bara kommissionen som har
rätt att lägga fram förslag till ny EU-lagstiftning, som överlämnas till rådet och
parlamentet för diskussion och antagande.
Kommissionens ledamöter utses av medlemsländerna i samförstånd och ska
godkännas av Europaparlamentet (se ovan). Deras mandatperiod är fem år.
Kommissionen är ansvarig inför Europaparlamentet och måste avgå i sin helhet om
parlamentet ställer misstroendevotum.
Det finns en kommissionsledamot (eller kommissionär) från varje EU-land, inklusive
kommissionens ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och
säkerhetspolitik, som är en av de vice ordförandena.
Den 9 februari 2010 röstade Europaparlamentet för att den nya kommissionen
skulle godkännas. Den tidigare portugisiske premiärministern José Manuel Barroso
utsågs på nytt till kommissionens ordförande för en andra mandatperiod på fem år.
Kommissionen är i hög grad oberoende då den utövar sina befogenheter. Den
ska företräda EU:s gemensamma intressen och får inte ge efter för påtryckningar
från medlemsländernas regeringar. Kommissionen brukar kallas ”fördragens
väktare” och ska se till att rådets och Europaparlamentets förordningar och direktiv
genomförs i medlemsländerna. I annat fall kan kommissionen väcka talan vid EUdomstolen.
Kommissionen är ett verkställande organ som genomför rådets beslut, t.ex. om den
gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen har stora befogenheter inom den
gemensamma politiken och budgetansvar i fråga om t.ex. forskning och teknologi,
utvecklingsstöd och regionalpolitik.
Till sin hjälp har kommissionärerna en förvaltning som finns främst i Bryssel och
Luxemburg. Den är indelad i 43 avdelningar och tjänster. Dessutom finns ett antal
byråer som inrättats för att sköta särskilda uppgifter för kommissionens räkning. De
flesta av dem ligger i andra europeiska städer.
(e) EU-domstolen
Europeiska unionens domstol ligger i Luxemburg. Domstolen består av en domare
från varje EU-land och åtta generaladvokater. De utses av medlemsländernas
regeringar i samförstånd. Mandattiden är sex år och därefter kan mandatet
förlängas. Såväl domare som generaladvokater är helt oavhängiga. Domstolen ska
se till att EU-lagstiftningen följs och att fördragen tolkas och tillämpas korrekt.
(f) Europeiska centralbanken
Europeiska centralbanken (ECB) ligger i Frankfurt och ansvarar för förvaltningen
av euron och EU:s penningpolitik (se kapitel 7, ”Euron”). ECB har som sin främsta
uppgift att upprätthålla prisstabiliteten i euroområdet. Centralbanken fick status
som EU-institution genom Lissabonfördraget.
26

29. © HBSS/Corbis
EU-domstolen ser till att EU:s lagstiftning följs. Den har t.ex. slagit fast
att diskriminering av funktionshindrade arbetstagare är förbjudet.
(g) Revisionsrätten
Europeiska revisionsrätten i Luxemburg inrättades 1975 och består av en ledamot från
varje EU-land. Ledamöterna utses för en mandatperiod på sex år efter gemensamt
beslut av medlemsländerna och samråd med Europaparlamentet. Revisionsrätten
kontrollerar att EU:s inkomster har kommit in, att alla utgifter är lagenliga och riktiga
och att EU:s budget har förvaltats på ett korrekt sätt.
II. ANDRA ORGAN
(a) Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
Innan rådet och kommissionen fattar beslut inom ett antal olika områden
samråder de med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK).
Kommitténs ledamöter företräder olika ekonomiska och sociala intressegrupper
som tillsammans utgör ”det organiserade civila samhället” och utses av rådet för
en mandatperiod på fem år.
(b) Regionkommittén
Regionkommittén består av representanter för regionala och lokala organ. De
utses av rådet för fem år i taget, efter förslag från medlemsländerna. Rådet
och kommissionen ska samråda med kommittén i frågor som är av intresse för
regionerna. Kommittén får även yttra sig på eget initiativ.
(c) Europeiska investeringsbanken
Europeiska investeringsbanken (EIB) finns i Luxemburg och beviljar lån och
garantier för att stödja EU:s mindre utvecklade områden och hjälpa företagen att
bli mer konkurrenskraftiga.
27

30. Vad gör EU?
EU agerar inom en rad olika politikområden där dess
insatser är till fördel för medlemsländerna, exempelvis
följande:
• Innovationspolitik, som bidrar till att den senaste
tekniken sprids till områden som miljöskydd,
forskning och utveckling (FoU) samt energi.
• Solidaritetspolitik (även kallad sammanhållningspolitik) inom områden som regionala frågor, jordbruk och
sociala frågor.
Dessa politiska åtgärder finansieras genom en årlig
EU-budget som gör det möjligt att komplettera
medlemsländernas regeringarnas insatser och ge
dem ett mervärde. EU-budgeten är liten jämfört
med medlemsländernas samlade tillgångar –
den motsvarar högst 1,23 % av deras samlade
bruttonationalinkomst.
28

31. I. INNOVATIONSPOLITIK
EU påverkar människors vardag genom att inrikta sin verksamhet på de stora
utmaningar som samhället står inför: miljöskydd, folkhälsa, teknisk utveckling,
energi osv.
(a) Miljö och hållbar utveckling
EU vill bidra till att förhindra klimatförändringar genom att kraftigt minska sina
utsläpp av växthusgas. I december 2008 enades Europeiska rådet om att EU till
2020 skulle minska sina utsläpp med minst 20 % (jämfört med 1990 års nivåer),
öka andelen förnybar energi på marknaden till 20 % och minska den totala
energiförbrukningen med 20 %. Man kom också överens om att 10 % av drivmedlen
skulle komma från biobränsle, el eller vätgas.
© Matthias Kulka/Corbis
Vid toppmötet i Köpenhamn den 19 december 2009 försökte EU övertyga de
andra stormakterna om att anta samma mål, men det lyckades bara till viss del.
Alla parter var överens om att den globala uppvärmningen måste begränsas till en
genomsnittlig ökning på 2 °C över de förindustriella nivåerna, men ännu finns inga
garantier för ett kollektivt åtagande att nå det målet. EU lyckades däremot säkra en
överenskommelse som går ut på att industriländerna ska bidra med 20 miljarder
euro till utvecklingsländernas insatser med anknytning till klimatförändringar.
EU går i främsta ledet när det gäller att förhindra
klimatförändringar och främja hållbar utveckling.
EU hanterar också ett antal andra miljöfrågor: buller, avfall, skydd av naturliga
livsmiljöer, avgaser, kemikalier, arbetsolycksfall och rent badvatten. Dessutom
planeras kollektiva åtgärder för att förhindra naturkatastrofer eller katastrofer som
orsakats av människor, t.ex. oljeutsläpp och skogsbränder.
29

32. EU förbättrar ständigt sin lagstiftning för att ge ett bättre skydd för folkhälsan.
Exempelvis har EU:s kemikalielagstiftning omarbetats och de tidigare splittrade
bestämmelserna har ersatts med ett enda system som kallas REACH, vilket står för
registrering, bedömning och godkännande av kemikalier. Inom systemet används
en central databas som (sedan 2008) förvaltas av Europeiska kemikaliemyndigheten
i Helsingfors. Syftet är att undvika nedsmutsning av luft, vatten, mark och
byggnader, bevara den biologiska mångfalden, förbättra EU-medborgarnas hälsa
och säkerhet och samtidigt bibehålla den europeiska industrins konkurrenskraft.
(b) Teknisk utveckling
Europas framtida välstånd är beroende av att européerna kan hålla sig långt framme
i den tekniska utvecklingen. Redan när EU grundades var man väl medveten om
fördelarna med gemensam europeisk forskning. Vid sidan av EEG bildades därför
Euratom 1958 – Europeiska atomenergigemenskapen. Syftet var att EU-länderna
tillsammans skulle utveckla den civila användningen av kärnkraften, med hjälp av
ett gemensamt forskningscenter. Det består av sju institut spridda på fem orter: Ispra
(Italien), Karlsruhe (Tyskland), Petten (Nederländerna), Geel (Belgien) och Sevilla
(Spanien).
Men för att hålla jämna steg med den ökande globala konkurrensen har det blivit
nödvändigt att diversifiera forskningen, hitta sätt att samordna olika nationella
forskningsprogram och främja så mycket tvärvetenskaplig forskning som möjligt.
Forskarna måste få hjälp med att hitta nya industriella tillämpningar.
© P. Carril/ESA
Den gemensamma EU-forskningen är tänkt att komplettera de nationella
forskningsprogrammen. Fokus ligger på projekt som inbegriper ett antal olika
forskningsenheter i flera EU-länder. Stöd ges både till grundforskning – t.ex. inom
områden som kontrollerad termonukleär fusion (som kan bli en outtömlig energikälla
på 2000-talet) – och till forskning och teknisk utveckling inom t.ex. den strategiskt
viktiga elektronik- och dataindustrin, som utsätts för hård internationell konkurrens
från länder utanför Europa.
EU stöder innovation och forskning. Ett exempel är Galileo,
Europas eget globala system för satellitnavigering.
30

33. EU:s mål är att 3 % av BNP ska läggas på forskning. EU-forskningen finansieras framför
allt genom ett antal olika ramprogram. Det sjunde ramprogrammet för forskning
och teknisk utveckling omfattar perioden 2007–2013. Budgeten ligger på mer än
50 miljarder euro, varav merparten ska gå till områden som hälsa, livsmedel och
jordbruk, informations- och kommunikationsteknik, nanovetenskap, energi, miljö,
transport, säkerhets- och rymdforskning samt samhällsvetenskap. Till detta kommer
program för internationellt samarbete inom spjutspetsforskning och stöd till forskare
och deras karriärutveckling.
(c) Energi
EU:s energiförbrukning utgörs till 80 % av fossila bränslen – olja, naturgas och
kol. En stor andel av dessa fossila bränslen importeras från länder utanför EU, en
andel som bara ökar. För närvarande importeras 50 % av all gas och olja, och 2030
kan beroendet ha ökat till 70 %. Det kommer att göra EU sårbarare för avbrott i
tillförseln eller prishöjningar på grund av internationella kriser. En annan anledning
att minska förbrukningen av fossila bränslen är att man vill komma till rätta med
den globala uppvärmningen.
I framtiden måste en rad olika åtgärder vidtas, t.ex. att spara energi genom en
intelligentare energianvändning, att utveckla alternativa energikällor (framför
allt förnybara energikällor i Europa) och att öka det internationella samarbetet.
Energiforskningen i Europa är främst inriktad på vindkraft, biomassa och kärnkraft.
Det finns pilotprojekt för avskiljning och lagring av koldioxid och för att göra fordon
med vätebränsleceller lönsamma. EU har också investerat 1,6 miljarder euro i
projektet Clean Sky för att utveckla flygplan som förorenar mindre.
II. SOLIDARITETSPOLITIK
För att den inre marknaden (se kapitel 6) ska fungera på rätt sätt måste obalanser
på marknaden rättas till. Det är syftet med EU:s solidaritetspolitik, som är utformad
för att stödja underutvecklade regioner eller branscher som genomgår svårigheter.
EU måste också vara med och se till att det sker en omstrukturering inom industrier
som har drabbats av den snabbt ökande internationella konkurrensen.
(a) Regionalstöd
EU:s regionalpolitik innebär att EU-medel används för att utveckla regioner som
utvecklas långsammare, ställa om industrin i områden på tillbakagång, bekämpa
ungdoms- och långtidsarbetslöshet, modernisera jordbruket och hjälpa eftersatta
jordbruksregioner.
31

34. I budgeten för 2007–2013 har medel anslagits till tre olika mål för regionalstödet.
Konvergens. Här är syftet att hjälpa de minst utvecklade länderna och
regionerna att snabbare komma i kapp EU-genomsnittet genom att skapa
bättre förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. Det ska åstadkommas
genom investeringar i fysiskt kapital och humankapital, innovation,
kunskapssamhället, anpassningsförmåga, miljö och effektiv administration.
egional konkurrenskraft och sysselsättning. Syftet är att stärka
R
konkurrens- och attraktionskraften och sysselsättningen i regioner som inte
hör till de minst utvecklade regionerna. Det ska åstadkommas genom att
man föregriper ekonomiska och sociala förändringar och främjar innovation,
företagande, miljöskydd, tillgänglighet och anpassningsförmåga samt
utvecklar en arbetsmarknad för alla.
uropeiskt territoriellt samarbete. Här är syftet att stärka det gränsE
överskridande, transnationella och interregionala samarbetet och hjälpa angränsande myndigheter att finna gemensamma lösningar på gemensamma
problem. Det kan t.ex. handla om stads-, landsbygds- och kustutveckling.
Länder och regionala myndigheter längs Donau och vid Östersjön har t.ex.
gemensamma strategier för hållbar utveckling i de områdena.
Dessa mål finansieras genom särskilda EU-fonder, de så kallade strukturfonderna,
som kompletterar eller stimulerar investeringar från den privata sektorn och från
myndigheter på nationell och regional nivå.
Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) används för att finansiera
regionala utvecklingsprojekt och stimulera ekonomin i regioner som utvecklas
långsammare. Här ingår utveckling av industriregioner på tillbakagång.
Europeiska socialfonden (ESF) används för att finansiera yrkesutbildning
och hjälpa människor att hitta arbete.
Förutom strukturfonderna finns det också en sammanhållningsfond som används
för att finansiera transportinfrastruktur- och miljöprojekt i EU-länder där BNP per
invånare är lägre än 90 % av genomsnittet i EU.
32

35. (b) Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP)
och den gemensamma fiskeripolitiken (CFP)
I Romfördraget från 1957 angavs flera olika mål för den gemensamma jordbrukspolitiken: att ge jordbrukarna en skälig levnadsstandard, att stabilisera marknaderna, att ge konsumenterna skäliga priser och att modernisera jordbrukets infrastruktur. Dessa mål har nu i stor utsträckning nåtts. Dessutom har
konsumenterna fått en säker livsmedelsförsörjning till stabila priser som inte
påverkas av svängningar på världsmarknaden. Den gemensamma jordbrukspolitiken finansieras genom Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och
Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).
© C. Thiriet/Phone/Reporters
Men jordbrukspolitiken har också blivit offer för sin egen framgång. Produktionen
ökade mycket snabbare än konsumtionen, vilket blev betungande för EU:s budget.
För att komma till rätta med det här problemet blev man tvungen att reformera
jordbrukspolitiken. Åtgärderna har börjat ge resultat – produktionen hålls tillbaka.
Jordbruket måste ge säker mat av hög kvalitet.
Jordbrukarna har fått en ny roll: att säkerställa en viss grad av ekonomisk verksamhet i alla landsbygdsområden och att skydda landsbygdens mångfald. Denna
mångfald och detta erkännande av en levande landsbygd – ett sätt att leva i harmoni
med naturen – utgör en viktig del av Europas identitet. Det europeiska jordbruket
har också en viktig roll att spela när det gäller att bekämpa klimatförändringar,
skydda vilda djur och växter och förse världen med mat.
Europeiska kommissionen företräder EU i internationella förhandlingar inom
Världshandelsorganisationen (WTO). EU vill att WTO ska lägga större vikt vid
livsmedelskvalitet, försiktighetsprincipen (”ta det säkra för det osäkra”) och
djurskydd.
33

36. Från och med 2013 vill Europeiska kommissionen att den gemensamma
jordbrukspolitiken ska inriktas på att göra det europeiska jordbruket hållbart,
ge jordbrukarna tillräckligt skydd mot instabilitet på marknaderna, bevara den
biologiska mångfalden och skydda lokala och regionala specialiteter.
EU har också börjat reformera sin fiskeripolitik. Här är syftet främst att bevara
fiskbestånden (t.ex. den hotade blåfenade tonfisken) och att minska fiskeflottans
överkapacitet, samtidigt som människor som lämnar fiskeindustrin erbjuds
ekonomiskt stöd.
(c) Socialpolitik
Syftet med EU:s socialpolitik är att rätta till de mest uppenbara obalanserna i
det europeiska samhället. Europeiska socialfonden (ESF) inrättades 1961 för att
ge arbetstagarna möjlighet till sysselsättning, omskolning och/eller geografisk
rörlighet.
Gemenskapens socialpolitik bedrivs inte enbart genom ekonomiskt stöd. Det räcker
inte för att lösa alla problem som orsakas av den ekonomiska tillbakagången eller
påskynda den sociala utvecklingen i vissa regioner. De dynamiska effekter som
tillväxten ger måste framför allt stimulera till sociala framsteg. Detta går hand i
hand med en lagstiftning som garanterar vissa fasta minimirättigheter. Vissa av
rättigheterna slås fast i fördragen, t.ex. kvinnors och mäns rätt till lika lön för lika
arbete. Andra rättigheter fastställs i arbetsmiljödirektiven (arbetstagarnas hälsa
och säkerhet på arbetsplatsen) och grundläggande säkerhetsföreskrifter.
I stadgan om grundläggande sociala rättigheter, som införlivades i fördraget 1997,
fastställs de rättigheter som bör gälla på EU:s arbetsmarknad, t.ex. fri rörlighet, skälig
lön, bättre arbetsvillkor, social trygghet, rätten att ansluta sig till fackföreningar och
sluta kollektivavtal, rätt till yrkesutbildning, lika behandling av män och kvinnor,
arbetstagares rätt till information, samråd och medbestämmande, arbetsmiljö
samt skydd av barn, äldre och funktionshindrade.
34

37. III. PENGAR TILL EUROPA FRÅN EU:s BUDGET
EU:s politik finansieras med hjälp av en årlig budget som 2010 uppgick till mer än
140 miljarder euro. Budgeten finansieras med EU:s så kallade egna medel, som inte
får överstiga 1,23 % av medlemsländernas samlade bruttonationalinkomst (BNI).
Dessa medel kommer framför allt från:
Tullar på produkter som importeras till EU, inklusive jordbruksavgifter.
En viss procentandel av mervärdesskatten på varor och tjänster i hela EU.
Bidrag från medlemsländerna baserat på varje lands tillgångar.
Varje årlig budget ingår i en sjuårig budgetcykel, den s.k. budgetramen.
Budgetramarna utarbetas av Europeiska kommissionen och måste godkännas
enhälligt av medlemsländerna samt förhandlas fram och avtalas med Europaparlamentet. Nästa budgetram kommer att gälla 2013–2020.
I 2010 års budget fördelade sig utgifterna på följande sätt:
Konkurrenskraft och sammanhållning: 64 miljarder euro. Här ingår
strukturfonderna, Sammanhållningsfonden, forskningsprogrammen och de
transeuropeiska transport- och energinäten.
örvaltning av naturresurser: 60 miljarder euro, främst för jordbruk och
F
landsbygdsutveckling.
Medborgarskap, frihet, säkerhet och rättvisa (se kapitel 10): 1,6 miljarder euro.
EU som global partner (bistånd, handel osv.): 8 miljarder euro.
Administrativa utgifter: 8 miljarder euro.
35

38. VEM GÖR VAD? ANSVARSFÖRDELNINGEN
MELLAN EU OCH MEDLEMSLÄNDERNA
EU ansvarar
ensamt för
4tullunionen
4konkurrensreglerna på den inre marknaden
4penningpolitiken för euroländerna
4att bevara levande resurser i haven inom den
gemensamma fiskeripolitiken
4den gemensamma handelspolitiken
4att ingå internationella överenskommelser enligt
EU-lagstiftningen
EU och medlemsländerna ansvarar
gemensamt för
4den inre marknaden
4socialpolitiken enligt Lissabonfördraget
4ekonomisk och social sammanhållning
4jordbruk och fiske, utom bevarande av levande
resurser i haven
4miljö
4konsumentskydd
4transport
4transeuropeiska nät
4energi
4att skapa ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa
4gemensamma säkerhetsfrågor med anknytning till
folkhälsan, enligt Lissabonfördraget
4forskning, teknisk utveckling och rymdfrågor
4utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd
Områden där
medlemsländerna
ansvarar och EU kan
ha en stödjande
eller samordnande
funktion
4skydd och förbättring av människors hälsa
4industri
4kultur
4turism
4utbildning, ungdomsfrågor och idrott
4civilskydd
4administrativt samarbete
36

40. Den inre marknaden
Den inre marknaden är en av EU:s största
landvinningar. Restriktioner för handel och
fri konkurrens mellan medlemsländerna har
gradvis tagits bort, vilket har bidragit till att
levnadsstandarden har ökat.
Den inre marknaden har ännu inte blivit en enda
ekonomi – vissa sektorer (framför allt tjänster av
allmänt intresse) regleras fortfarande i nationell
lagstiftning. En gynnsam effekt av friheten att
tillhandahålla tjänster är att den stimulerar ekonomisk
verksamhet.
Finanskrisen 2008–2009 fick EU att skärpa sin
finanslagstiftning.
Genom åren har EU:s politik på många områden (t.ex.
transport, konkurrens osv.) bidragit till att öppnandet
av den inre marknaden kommer så många företag och
konsumenter som möjligt till del.
38

41. I. VÄGEN FRAM TILL 1993 ÅRS MÅL
(a) Den gemensamma marknadens begränsningar
Med fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG)
från 1957 blev det möjligt att avskaffa tullarna mellan medlemsländerna och införa
en gemensam tulltaxa för varor från länder utanför EEG. Det målet uppnåddes den
1 juli 1968.
Men tullar är bara en av protektionismens aspekter. Under 1970-talet var det i
stället andra handelshinder som låg i vägen för fullbordandet av den gemensamma
marknaden. Tekniska standarder, normer för hygien och säkerhet, valutakontroller
och nationella bestämmelser om rätten att utöva vissa yrken – allt detta begränsade
den fria rörligheten för personer, varor och kapital.
(b) 1993 års mål
I juni 1985 publicerade kommissionen och dess dåvarande ordförande Jacques Delors
en vitbok där man fastslog följande mål: alla fysiska, tekniska och skattemässiga
hinder mot den fria rörligheten inom EEG skulle vara avskaffade inom sju år. Syftet
med detta var att stimulera till ökad handel och industriell verksamhet på den inre
marknaden – ett stort, enhetligt ekonomiskt område som kunde mäta sig med den
amerikanska marknaden.
Förhandlingar mellan medlemsländernas regeringar resulterade i ett nytt fördrag –
europeiska enhetsakten, som trädde i kraft i juli 1987. Där föreskrevs bl.a. följande:
EG skulle få utökade befogenheter inom vissa politikområden (t.ex. soE
cialpolitik, forskning och miljö).
Den inre marknaden skulle införas till slutet av 1992.
ajoritetsbeslut skulle tillämpas oftare i ministerrådet, för att det skulle bli
M
enklare att fatta beslut om den inre marknaden.
II. D en inre marknadens utveckling
(a) Fysiska hinder
Alla gränskontroller för varor inom EU har avskaffats, liksom tullkontrollerna av
personer, men polisen genomför fortfarande stickprovskontroller som ett led i
kampen mot brottslighet och droger.
I juni 1985 undertecknade fem av de tio medlemsländerna Schengenavtalet. Enligt avtalet skulle ländernas polisstyrkor samarbeta och en gemensam asyl- och
visumpolitik införas. Det innebar att personkontrollerna vid gränserna mellan
Schengenländerna helt kunde avskaffas (se kapitel 10 ”Ett Europa med frihet,
säkerhet och rättvisa”). I dag består Schengenområdet av 25 europeiska länder,
däribland tre (Island, Norge och Schweiz) som inte är EU-medlemmar.
39

42. (b) Tekniska hinder
EU-länderna har kommit överens om att erkänna varandras regler om försäljning
av de flesta produkter. Sedan EU-domstolens omtalade dom 1979 i målet Cassis de
Dijon ska varje produkt som lagligen tillverkas och säljs i ett medlemsland också få
saluföras i alla andra EU-länder.
När det gäller tjänster har EU-länderna enats om att ömsesidigt erkänna eller
samordna sina nationella bestämmelser om rätten att utöva yrken på områden
som juridik, medicin, turism, bank- och försäkringssektorn. Den fria rörligheten för
personer är ändå långt ifrån genomförd. Trots direktivet från 2005 om erkännande
av yrkeskvalifikationer finns det fortfarande hinder som gör det svårt att flytta
till ett annat EU-land eller utföra vissa slags arbeten där. Det blir dock allt lättare
för kvalificerade personer (oavsett om de är jurister eller läkare, snickare eller
rörmokare) att utöva sitt yrke var som helst i EU.
Europeiska kommissionen har tagit en del initiativ för att förbättra den fria
rörligheten för arbetstagare, framför allt genom ömsesidigt erkännande av
examensbevis eller yrkeskvalifikationer.
(c) Skattemässiga hinder
Skattehindren har reducerats genom en partiell harmonisering av de nationella
momssatserna, som måste godkännas av EU-länderna. Beskattning av inkomster
från investeringar regleras i ett avtal mellan EU-länderna och vissa andra länder
(däribland Schweiz) som trädde i kraft i juli 2005.
© Rolf Bruderer/Corbis
(d) Offentlig upphandling
Tack vare EU-direktiven om tjänster, varor och arbeten inom många olika sektorer,
som vatten, energi och telekommunikation, är offentliga upphandlingar i alla
EU-länder nu öppna för anbudsgivare från hela EU, oavsett vem som tilldelar
kontrakten.
EU har öppnat telekommunikationsmarknaden för konkurrens, vilket gett betydligt lägre kostnader.
40

43. Den inre marknaden innebär fördelar för alla konsumenter. Öppnandet av de
nationella tjänstemarknaderna har t.ex. lett till att priset för nationella telefonsamtal
har minskat till en bråkdel av vad det var för tio år sedan. Ny teknik gör att internet
används i allt större utsträckning för telefonsamtal. Konkurrenstrycket har också
lett till stora prisfall på flygresor i Europa.
III. DET PÅGÅENDE ARBETET
(a) Finansiella tjänster
I kölvattnet efter bolånekrisen i USA 2008 skakades världens banksystem och
ekonomier av en omfattande finanskris som 2009 drog ned EU i en lågkonjunktur.
På initiativ av EU möttes G20 i London den 2 april 2009. Medlemmarna åtog sig
att reformera finanssystemet för att öka insyn och redovisningsskyldighet. EUomfattande tillsynsmyndigheter kommer att ansvara för att övervaka hedgefonder,
förbättra skyddet för bankinsättningar, begränsa aktiehandlarnas vinster och vidta
effektivare åtgärder för att förhindra och hantera kriser.
(b) Pirattillverkning och förfalskning
EU:s produkter måste skyddas mot pirattillverkning och förfalskning. Europeiska
kommissionen bedömer att dessa brott kostar EU tusentals arbetstillfällen varje år.
Därför arbetar kommissionen och de nationella regeringarna med att utvidga det
upphovsrättsliga och patenträttsliga skyddet.
IV. P OLITIK SOM FÖRSTÄRKER
DEN INRE MARKNADEN
(a) Transport
EU:s åtgärder har till största delen inriktats på friheten att tillhandahålla
landtransporttjänster. Det har framför allt gällt den fria tillgången till den
internationella transportmarknaden och rätten för transportföretag från ett
EU-land att bedriva verksamhet i alla andra EU-länder. EU arbetar också för att
åstadkomma rättvis konkurrens inom vägtransportsektorn, t.ex. genom att
harmonisera bestämmelserna om arbetstagarnas kompetens, marknadstillträde,
frihet att etablera företag och tillhandahålla tjänster, körtider och trafiksäkerhet.
Den europeiska luftfarten dominerades tidigare av nationella flygbolag och statligt
ägda flygplatser. Den inre marknaden har gjort att det nu ser helt annorlunda ut.
Alla flygbolag i EU kan nu bedriva flygtrafik på vilken sträcka som helst inom EU och
sätta vilka priser de vill. Det har lett till att man nu flyger på många nya sträckor
och att priserna har sjunkit drastiskt. Det har gynnat både passagerare, flygbolag,
flygplatser och anställda.
41

44. © Image Broker/Belga
Nya EU-regler om ekonomisk och finansiell styrning har
bidragit till att sanera och stärka banksektorn.
På samma sätt leder den ökade konkurrensen mellan järnvägsbolag till fördelar
för passagerarna. Sedan 2010 stannar t.ex. både franska och italienska tåg vid
stationer längs höghastighetssträckor i Frankrike och Italien.
Sjöfarten omfattas av EU:s konkurrensregler – oavsett om den bedrivs av företag
i EU-länderna eller av fartyg som går under andra länders flagg. På så vis vill man
bekämpa illojal prissättning (bekvämlighetsflagg) och väga in de stora svårigheter
som den europeiska varvsindustrin står inför.
Sedan början av 2000-talet har EU finansierat ambitiösa nya tekniska projekt
som systemet för satellitnavigering Galileo, det europeiska trafikstyrningssystem
för tåg och programmet SESAR för modernisering av flygnavigationssystemen.
Trafiksäkerhetsbestämmelserna (om t.ex. fordonsunderhåll, transport av farligt
gods och vägarnas säkerhet) har skärpts betydligt. Stadgan om flygpassagerarnas
rättigheter och ny EU-lagstiftning om tågresenärers rättigheter innebär dessutom
att passagerarrättigheterna fått ett bättre skydd. En förteckning över osäkra
flygbolag som är förbjudna i EU offentliggjordes för första gången 2005.
42

45. (b) Konkurrens
Tack vare EU:s konkurrenspolitik är konkurrensen på Europas inre marknad inte
bara fri utan också rättvis. Politiken genomförs av Europeiska kommissionen, som
tillsammans med EU-domstolen bär ansvaret för att se till att reglerna följs.
Syftet med denna politik är att förhindra att den fria konkurrensen på den inre
marknaden snedvrids till följd av företagskarteller, stöd från offentliga myndigheter
och otillbörligt monopol.
De berörda företagen eller organisationerna måste anmäla eventuella överenskommelser som omfattas av fördragets bestämmelser till Europeiska kommissionen. Om ett företag bryter mot konkurrensbestämmelserna eller inte gör
den anmälan som krävs kan kommissionen utfärda böter direkt. Det skedde t.ex.
i fallet med Microsoft, som 2008 fick böta 900 miljoner euro.
Om ett EU-land beviljar olagligt stöd eller om stödet inte anmäls kan kommissionen
kräva att det ska betalas tillbaka. Fusioner eller övertaganden som kan leda till att
ett företag får en dominerande ställning på en viss marknad måste också anmälas
till kommissionen.
(c) Skydda konsumenterna och folkhälsan
EU-lagstiftningen på det här området syftar till att ge alla konsumenter samma
ekonomiska skydd och hälsoskydd, oavsett var de bor, vart de reser eller var
de handlar i EU. Behovet av EU-omfattande skydd hamnade i fokus i slutet av
1990-talet, när livsmedelssäkerhetsfrågor väckte oro. Det handlade t.ex. om
galna ko-sjukan (BSE). För att ge lagstiftningen om livsmedelssäkerhet en god
vetenskaplig grund inrättades Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet
(Efsa) 2002.
Europatäckande konsumentskydd behövs även på många andra områden, och
därför finns det ett antal EU-direktiv om säkerhet för kosmetiska produkter,
leksaker, fyrverkerier osv. Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA) inrättades
för att hantera ansökningar om godkännande för försäljning av läkemedel. Ingen
medicin får säljas i EU utan ett sådant godkännande.
EU gör också insatser för att skydda konsumenterna från falsk och missvisande
marknadsföring, defekta produkter och missbruk på områden som konsumentkredit
och försäljning per postorder eller via internet.
43

46. Euron
Euron är EU:s gemensamma valuta som används av 17
av de 27 EU-länderna. Euron infördes för icke-kontanta
transaktioner från 1999 och för samtliga betalningar
2002 när eurosedlar och euromynt infördes.
Alla de nya EU-länderna förväntas införa euron så snart
de uppfyller de nödvändiga kriterierna. På lång sikt bör
i stort sett alla EU-länder ansluta sig till euroområdet.
Euron innebär stora fördelar för Europas konsumenter.
Resenärer slipper kostnaden och besväret med att
växla. Priser kan jämföras direkt i olika länder. Priserna
är stabila tack vare Europeiska centralbanken, som
har till uppgift att upprätthålla prisstabiliteten.
Euron har dessutom blivit en viktig reservvaluta,
tillsammans med den amerikanska dollarn. Under
finanskrisen 2008 var det tack vare den gemensamma
valutan som länderna i euroområdet skyddades
från spekulationsattacker och devalvering i
konkurrenssyfte.
Den strukturella svagheten i vissa medlemsländers
ekonomier gör att euron ändå kan utsättas för
spekulationsattacker. För att motverka den
risken beslutade EU-institutionerna och de 27
medlemsländerna den 9 maj 2010 att en finansiell
stabiliseringsmekanism till ett värde av 750 miljarder
euro skulle inrättas. Den viktigaste frågan för
framtiden är hur närmare samordning och större
ekonomisk solidaritet mellan medlemsländerna ska
åstadkommas. Medlemsländerna måste i sin tur säkra
god förvaltning av sina offentliga finanser och minska
budgetunderskotten.
44

47. I. VÄGEN FRAM TILL EURON
(a) Europeiska monetära systemet
År 1971 bestämde sig USA för att avskaffa den fasta koppling mellan dollarn
och det officiella guldpriset som hade gett monetär stabilitet världen över efter
andra världskriget. Det utgjorde slutpunkten för systemet med fasta växelkurser.
Cheferna för EEG-ländernas centralbanker bestämde sig för att begränsa
valutafluktuationerna mellan sina valutor till högst 2,25 %. På så sätt bildades
Europeiska monetära systemet (EMS), som trädde i kraft i mars 1979.
(b) Från EMS till EMU
Vid Europeiska rådets möte i Madrid i juni 1989 antog EU-ledarna en trestegsplan för
Ekonomiska och monetära unionen (EMU). Denna plan ingick i Maastrichtfördraget
om Europeiska unionen, som Europeiska rådet antog i december 1991.
II. Ekonomiska och monetära unionen
(a) De tre etapperna
Den första etappen, som inleddes den 1 juli 1990, omfattade följande:
Fullständigt fri rörlighet för kapital inom EU (valutakontrollerna avskaffades).
trukturfonderna ökades för att intensifiera insatserna för att undanröja
S
skillnader mellan de europeiska regionerna.
Ekonomisk konvergens genom den multilaterala kontrollen av medlemsländernas ekonomiska politik.
Den andra etappen inleddes den 1 januari 1994. Här ingick följande:
Frankfurt inrättades Europeiska monetära institutet (EMI), som bestod av de
I
olika EU-ländernas centralbankschefer.
beroende från statlig kontroll infördes (eller behölls) för de nationella
O
centralbankerna.
Regler infördes för att tygla nationella budgetunderskott.
45

48. Den tredje etappen utgjordes av eurons födelse. Mellan den 1 januari 1999 och den
1 januari 2002 infördes euron som den gemensamma valutan för de deltagande
EU-länderna (Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg,
Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike). EMI ersattes av
Europeiska centralbanken (ECB) som fick ansvaret för penningpolitiken. Denna
politik utarbetades och genomfördes nu i den nya valutan.
Tre länder (Danmark, Sverige och Storbritannien) beslutade sig av politiska och
tekniska orsaker för att inte införa euron. Slovenien anslöt sig till euroområdet
2007, Cypern och Malta 2008, Slovakien 2009 och Estland 2011.
Det betyder att 17 EU-länder ingår i euroområdet. Vart och ett av de nya
medlemsländerna kommer att ansluta sig så snart villkoren är uppfyllda.
(b) Konvergenskriterierna
Varje EU-land måste uppfylla de fem konvergenskriterierna för att kunna ansluta
sig till euroområdet, nämligen:
Prisstabilitet: Inflationen får inte överstiga den genomsnittliga inflationen i
de tre EU-länder som har lägst inflation med mer än 1,5 %.
Räntor: Den långa räntan får inte avvika med mer än 2 % från den
genomsnittliga räntan i de tre medlemsländerna med lägst ränta.
Underskott: Det nationella budgetunderskottet måste vara under 3 % av
BNP.
Statsskuld: Skulden får inte vara större än 60 % av BNP.
Stabil växelkurs: Växelkursen ska ha hållits inom det tillåtna fluktuationsbandet under de senaste två åren.
(c) Stabilitets- och tillväxtpakten
I juni 1997 antog Europeiska rådet i Amsterdam en stabilitets- och tillväxtpakt.
Denna pakt utgjorde ett fast åtagande för budgetstabilitet och gjorde det möjligt
att bestraffa länder inom euroområdet om deras budgetunderskott överskred 3 %
av BNP. Pakten ansågs senare ha alltför hårda regler och reformerades i mars 2005.
(d) Eurogruppen
Eurogruppen består av finansministrarna från länderna i euroområdet. De möts
för att samordna den ekonomiska politiken och övervaka ländernas budget- och
finanspolitik. Eurogruppen företräder också eurons intressen i internationella
forum.
46

49. © Jon Arnold/JAI/Corbis
Tallinn, huvudstaden i Estland, där kronan byttes ut mot euron i januari 2011.
Genom Lissabonfördraget fick Eurogruppen formell status. I januari 2010 valdes
Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker på nytt till Eurogruppens
ordförande för en period på två och ett halvt år.
(e) Makroekonomisk konvergens sedan 2007: följderna av finanskrisen
Finanskrisen 2008 innebar att de flesta EU-länders statsskuld ökade kraftigt. Men
euron skyddade de mest sårbara ekonomierna från risken för devalvering när de tog
sig igenom krisen och utsattes för spekulationsattacker.
Under 2009–2010 riktades attackerna framför allt mot vissa hårt skuldsatta länder
med ökande budgetunderskott. EU-länderna beslutade därför 2010, efter ett förslag
från Europeiska kommissionen, att införa en tillfällig mekanism för att hjälpa dessa
euroländer att bevara sin finansiella stabilitet. Budgeten för mekanismen uppgår
till 750 miljarder euro. Samtidigt började EU:s medlemsländer och institutioner
att tillämpa bestämmelser i Lissabonfördraget som syftar till att stärka EU:s
ekonomiska styrning. De innebär bl.a. att nationella budgetplaner ska diskuteras
i förväg, att medlemsländernas ekonomier ska övervakas och bestämmelserna om
konkurrenskraft skärpas samt att sanktioner ska tillämpas mot länder som inte
följer de uppgjorda strategierna. Under 2011 fördjupades samarbetet ytterligare
när det införlivades i europakten och en permanent europeisk stabilitetsmekanism
infördes genom en fördragsändring. Denna permanenta mekanism ska börja
tillämpas 2013 efter ratificering av samtliga medlemsstater.
De finansiella och ekonomiska förändringarna världen över innebär alltså att EU
måste vidta tuffare åtgärder för att se till att medlemsländerna förvaltar sina
budgetar på ett ansvarsfullt sätt och ger varandra finansiellt stöd. Det är det enda
sättet att se till att euron behåller sin trovärdighet som gemensam valuta och
att medlemsländerna tillsammans kan ta sig an globaliseringens ekonomiska
utmaningar. Både kommissionen och Europaparlamentet betonar vikten av att
samordna EU-ländernas ekonomiska politik och socialpolitik. På lång sikt är Europas
gemensamma valuta nämligen inte livskraftig utan någon form av gemensam
ekonomisk styrning.
47

50. Bygga vidare på kunskap och innovation
Europa 2020-strategin har följande syften:
Att hantera globaliseringen och den ekonomiska krisen
genom att på nytt öka den europeiska ekonomins
konkurrenskraft (telekommunikation, tjänster, energi,
ny miljövänlig teknik för hållbar utveckling).
Sträva efter följande mål:
• Smart tillväxt: främja kunskap, innovation, utbildning
och ett digitalt samhälle.
• Hållbar tillväxt: främja en resurseffektivare,
miljövänligare och konkurrenskraftigare ekonomi.
• Tillväxt för alla: främja en ekonomi med
hög sysselsättning och social och territoriell
sammanhållning.
48

51. I början av 1990-talet inträffade två genomgripande förändringar som satte sina
spår i ekonomin och i människors vardag världen över, inte minst i Europa: dels
skedde det en globalisering efterhand som ekonomierna i hela världen blev alltmer
beroende av varandra, dels skedde det en teknisk revolution där internet och den
nya informations- och kommunikationstekniken spelade en viktig roll. På senare tid
har världen skakats av stora kriser, t.ex. finanskrisen 2007–2009, som ledde till en
allvarlig ekonomisk nedgång och ökad arbetslöshet i Europa.
I. LISSABONPROCESSEN
(a) Målen
Redan vid Europeiska rådets möte i Lissabon i mars 2000 beslutade EU:s politiska
ledare att den europeiska ekonomin måste förnyas i grunden för att kunna
konkurrera med USA och nya världsaktörer som Brasilien, Kina och Indien. Den
europeiska sociala modellen bygger på effektivitet och solidaritet på områden
som sjukvård och pensioner. För att modellen skulle kunna bevaras måste den
moderniseras. Europas konkurrenskraft måste bygga på kunskap och kompetens,
inte på låga löner. När en del industrier flyttade produktionen till andra delar av
världen måste Europa skapa jobb i sektorer med högt värde, t.ex. e-ekonomin
(med bredbandsnät med hög kapacitet) och ny energibesparande teknik. Europa
behövde alltså en miljövänligare och mer högteknologisk ekonomi.
49

52. © Massimo Brega/The Lighthouse/
Science Photo Library
EU uppmuntrar ny teknik och innovation för att hålla
jämna steg med den globala konkurrensen.
(b) Strategin
Europeiska rådet enades om en detaljerad strategi för att uppnå detta. ”Lissabonstrategin” omfattade åtgärder på ett antal områden, t.ex. forskning, teoretisk och yrkesinriktad utbildning, internettillgång och internethandel. I strategin
ingick också en reform av de sociala trygghetssystemen. Trygghetssystemen är en
av Europas starka tillgångar, eftersom de hjälper samhället att ta sig an nödvändiga
struktur- och samhällsförändringar utan att det behöver orsaka alltför mycket
lidande. Men trygghetssystemen måste förnyas så att de blir hållbara och även kan
komma framtida generationer till del.
Europeiska rådet samlas en gång om året (på våren) för att se hur genomförandet
av Lissabonstrategin har utvecklats.
II. S TARKARE FOKUS PÅ TILLVÄX T
OCH ARBETSTILLFÄLLEN
Europeiska rådet erkände på våren 2010 att Lissabonprocessen inte nått målen efter
tio år. Arbetslösheten var fortfarande hög i många EU-länder, varför EU måste inrikta
sig på att skapa tillväxt och arbetstillfällen. Europa måste göra större investeringar
i forskning, innovation och utbildning för att öka ekonomiernas produktivitet och
förbättra den sociala sammanhållningen. På initiativ av Europeiska kommissionens
ordförande José Manuel Barroso antog Europeiska rådet därför en ny strategi för de
kommande tio åren: Europa 2020-strategin.
50

53. © EKA/reporters
Ett av målen för Europa 2020-strategin är att skapa närmare
band mellan den högre utbildningen och näringslivet.
Som ett led i den strategin kommer de 27 EU-länderna att göra följande:
e Europeiska kommissionen en viktigare roll i processen, särskilt genom att
G
sprida ”bästa praxis” i Europa (vilket innebär att man går längre än inom den
”öppna samordningsmetoden”, som bara har mellanstatlig inriktning).
å snabbare fram med reformen av finansmarknaderna och de sociala
G
trygghetssystemen och öppna telekommunikations- och energisektorn för
konkurrens.
örbättra utbildningssystemen, öka insatserna för att hjälpa unga att hitta
F
arbete, stärka banden mellan universitet och företag och fortsätta med
programmen Erasmus, Leonardo och Erasmus Mundus.
gera snabbare (t.ex. genom att harmonisera bestämmelser om skatter och
A
social trygghet) för att skapa en europeisk ”inre marknad” för forskning, så att
forskare, kunskap och teknik kan röra sig fritt i Europa.
ka utgifterna för forskning och innovation till 3 % av BNP (samma mål som
Ö
USA satt upp).
51

54. Vad innebär det att vara EU-medborgare?
Medborgare i EU-länderna kan bo, resa och arbeta
överallt i EU.
EU främjar och finansierar program, framför allt
inom utbildning och kultur, för att bidra till att EUmedborgarna förs närmare varandra.
Tillhörighetskänslan med EU utvecklas efterhand som
EU når konkreta resultat och tydligare förklarar vad
man gör för folket.
Människor känner igen symboler för den gemensamma
europeiska identiteten, t.ex. den gemensamma
valutan, EU-flaggan och Europahymnen.
Ett europeiskt offentligt rum börjar växa fram, med
politiska partier på Europanivå. Vart femte år väljer
medborgarna nya ledamöter till Europaparlamentet,
som sedan röstar om den nya Europeiska
kommissionen.
52

55. EU-medborgarskapet regleras i EU-fördraget: ”Varje person som är medborgare i en
medlemsstat ska vara unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet ska komplettera
och inte ersätta det nationella medborgarskapet” (artikel 20.1 i fördraget om
Europeiska unionens funktionssätt). Men vad innebär EU-medborgarskapet i
praktiken?
I. AT T BO, RESA OCH ARBETA I EUROPA
Om du är EU-medborgare har du rätt att resa, arbeta och bosätta dig överallt inom EU.
Om du har slutfört en universitetsutbildning som omfattar minst tre år kommer
din examen att erkännas i alla EU-länder, eftersom de har förtroende för varandras
utbildningssystem.
Du kan arbeta inom sjukvården, skolväsendet och övrig offentlig sektor (utom polisen,
armén osv.) i vilket EU-land som helst. Och vad vore väl naturligare än att anställa en
brittisk lärare för att undervisa i engelska i Rom eller att låta en ung universitetsutbildad
belgare delta i uttagningsprov till den franska förvaltningen?
© Christophe Vander Eecken/Reporters
Innan du reser inom EU kan du beställa det europeiska sjukförsäkringskortet från de
nationella myndigheterna. Med kortet kan du få dina sjukvårdskostnader täckta om du
blir sjuk när du är i ett annat EU-land.
Européerna har rätt att bo och arbeta i vilket EU-land som helst.
53

56. II. O LIKA SÄT T AT T UTÖVA SINA RÄT TIGHETER
SOM EU-MEDBORGARE
Som EU-medborgare är du inte bara arbetstagare eller konsument, utan du har
också särskilda politiska rättigheter. Sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft har
du, oberoende av din nationalitet, rätt att rösta och kandidera i lokala val i landet
där du bor och i valen till Europaparlamentet.
Från och med december 2009 (när Lissabonfördraget trädde i kraft), har du också
rätt att uppmana kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om du
kan få minst en miljon människor från ett betydande antal medlemsländer att
underteckna din begäran.
III. GRUNDLÄGGANDE RÄT TIGHETER
EU:s engagemang för medborgarnas rättigheter klargjordes i Nice i december 2000
genom Europeiska rådets högtidliga tillkännagivande av EU:s stadga om de
grundläggande rättigheterna. Stadgan hade utarbetats av ett konvent bestående
av ledamöter från de nationella parlamenten och Europaparlamentet, nationella
regeringsföreträdare samt en kommissionsledamot. I stadgan, som omfattar 54 artiklar uppdelade på sex kapitel (Värdighet, Friheter, Jämlikhet, Solidaritet, Medborgarnas rättigheter och Rättskipning), fastställs EU:s grundläggande värderingar och
EU-medborgarnas medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.
De inledande artiklarna handlar om människans värdighet, rätten till liv, människans
rätt till integritet, yttrandefrihet och vapenvägran. Kapitlet om solidaritet är nyskapande i fråga om de sociala och ekonomiska rättigheterna. Det gäller t.ex.:
Strejkrätten.
Arbetstagares rätt till information och samråd.
Rätten att förena familjeliv och yrkesliv.
Rätten till hälsoskydd, social trygghet och sociala förmåner inom unionen.
Stadgan främjar också jämställdhet mellan kvinnor och män och fastställer för första
gången rättigheter som skydd av personuppgifter, förbud mot rashygieniska metoder,
förbud mot reproduktiv kloning av människor, rätt till miljöskydd, barns och äldres
rättigheter samt rätt till god förvaltning.
Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, fick stadgan
samma rättskraft som fördragen. Det betyder att den kan användas som grund för att
få ett ärende avgjort av EU-domstolen. (Det finns dock ett protokoll om tillämpningen
av stadgan i Polen och Storbritannien, vilket som så småningom också kommer att
gälla Tjeckien.)
54

57. © Ocean/Corbis
Artikel 6 i Lissabonfördraget ger dessutom den rättsliga grunden för att EU ska
kunna ansluta sig till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det
skulle betyda att den konventionen skulle bli rättsligt bindande i EU-frågor i stället
för att bara fungera som referenstext i EU-fördragen. Därmed skulle skyddet för de
mänskliga rättigheterna i EU förbättras.
Rätten till balans mellan familjeliv och arbetsliv garanteras
i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
IV. E N EUROPEISK KULTUR- OCH
UTBILDNINGSGEMENSKAP
En känsla av tillhörighet och av att ha en gemensam framtid är inget som kan
tvingas fram. Sådant kan bara uppstå om det finns en kulturell gemenskap.
Därför behöver Europa fokusera inte bara på ekonomi, utan också på utbildning,
medborgarskap och kultur.
EU avgör inte hur skolor och utbildning ska organiseras eller hur läroplanerna ska se ut
– det bestäms på nationell eller lokal nivå. Men EU har program för att främja utbyten
på utbildningsområdet så att ungdomar kan åka utomlands för att studera, lära sig nya
språk eller delta i gemensam verksamhet med skolor eller högskolor i andra länder.
Det handlar om programmen Comenius (skolutbildning), Erasmus (högre utbildning),
Leonardo da Vinci (yrkesutbildning), Grundtvig (vuxenutbildning) och Jean Monnet
(universitetsundervisning och forskning om europeisk integration).
EU-länderna samarbetar genom Bolognaprocessen för att skapa ett europeiskt
område för högre utbildning. Det betyder t.ex. att universitetskurser i alla länder som
deltar kommer att ge jämförbara och ömsesidigt erkända examensbenämningar
(kandidat-, magister- och doktorsexamen).
Inom kulturområdet främjar EU-programmen ”Kultur” och ”Media” samarbete
mellan tillverkare av tv-program och film, promotorer, programföretag och
kulturorgan från olika länder. På så sätt uppmuntras produktion av fler europeiska
tv-program och filmer, så att det blir bättre balans mellan europeiska och
amerikanska produktioner.
55

58. En av Europas viktigaste egenskaper är den språkliga mångfalden; att bevara den är
ett viktigt EU-mål. Mångspråkigheten är faktiskt grundläggande för EU:s arbetssätt.
EU-lagstiftningen måste finnas på alla 23 officiella språk och varje ledamot av
Europaparlamentet har rätt att använda sitt eget språk i parlamentets debatter.
V. E U-OMBUDSMANNEN OCH DIN RÄT T
AT T GÖRA FRAMSTÄLLNINGAR TILL
EUROPAPARLAMENTET
För att öka medborgarinflytandet inom EU inrättades en ombudsman genom
fördraget om Europeiska unionen. Ombudsmannen utses av Europaparlamentet
och har samma mandatperiod som parlamentet. Ombudsmannen har till uppgift
att utreda klagomål om EU:s institutioner och organ. Alla EU-medborgare och alla
fysiska eller juridiska personer med hemvist i ett EU-land har rätt att vända sig till
ombudsmannen. Ombudsmannen försöker först nå en uppgörelse i godo med den
berörda EU-institutionen.
Något annat som är viktigt för förbindelserna mellan allmänheten och EUinstitutionerna är att alla som är bosatta i ett EU-land också har rätt att göra
framställningar till Europaparlamentet.
VI. EN KÄNSLA AV TILLHÖRIGHET
Medborgarnas Europa är ett ganska nytt begrepp. Det finns redan några symboler
för den gemensamma europeiska identiteten, t.ex. det europeiska passet som har
varit i bruk sedan 1985. EU-körkorten utfärdas i alla EU-länder sedan 1996. EU har
ett eget motto, ”Förenade i mångfalden”, och den 9 maj firas ”Europadagen”.
Europahymnen (körfinalen ”Till glädjen” i Beethovens 9 symfoni) och EU-flaggan
(en ring med tolv guldstjärnor på blå botten) nämndes uttryckligen i utkastet till
en konstitution för Europa från 2004, men ströks i Lissabonfördraget som kom
i stället. Trots det är de fortfarande symboler för EU, och medlemsländer, lokala
myndigheter och enskilda medborgare kan använda dem om de vill.
56

59. Men människor kan inte känna att de ”hör till” EU om de inte vet vad EU gör och
förstår varför. EU-institutionerna och medlemsländerna måste göra mycket mer för
att förklara EU-frågor på ett tydligt och begripligt sätt.
Människor måste också få se att EU har konkret betydelse i deras vardag. Att
eurosedlar och euromynt har använts sedan 2002 har haft stor betydelse i det
avseendet. Mer än två tredjedelar av EU-medborgarna sköter nu sin privatekonomi
och sparar i euro. I och med att varor och tjänster är prissatta i euro kan
konsumenterna också göra direkta prisjämförelser mellan olika länder.
Gränskontrollerna har avskaffats mellan de flesta EU-länderna i enlighet med
Schengenavtalet, vilket bara det ger människor en känsla av att höra till ett enda,
gemensamt geografiskt område.
Något som framför allt kan ge en känsla av tillhörighet är att känna sig delaktig
i EU:s beslutsfattande. Varje vuxen EU-medborgare har rätt att rösta i val till
Europaparlamentet, vilket är en viktig grund för EU:s demokratiska legitimitet.
Legitimiteten ökar i takt med att Europaparlamentet får större befogenheter,
medlemsländernas parlament får mer att säga till om i EU-frågor och EUmedborgarna engagerar sig mer aktivt i frivilligorganisationer, politiska rörelser
och bildande av europeiska politiska partier. Om du vill vara med och utforma EU:s
dagordning och påverka EU-politiken finns det många sätt att göra det. Du kan t.ex.
delta i debatten på diskussionsforum för EU-frågor på internet, och du kan säga
din mening på kommissionärernas eller parlamentsledamöternas bloggar. Du kan
också kontakta kommissionen eller parlamentet direkt, via internet eller genom
något av deras kontor i ditt land (se bakre omslagets insida för närmare uppgifter).
EU bildades för att tjäna Europas folk, och människor från alla samhällsskikt måste
delta aktivt i utformningen av EU:s framtid. Det här är något som EU:s grundare
var väl medvetna om. ”Vi slår inte samman stater, vi förenar människor”, sade Jean
Monnet redan år 1952. Att öka allmänhetens kunskaper om EU och få medborgarna
att engagera sig för EU:s verksamhet är än i dag en av de största utmaningarna för
EU-institutionerna.
57

60. Ett Europa med frihet,
säkerhet och rättvisa
Öppnandet av de inre gränserna mellan EU:s
medlemsländer är en ytterst påtaglig fördel för EUmedborgarna, eftersom de nu kan resa fritt utan att
behöva passera några gränskontroller.
En förutsättning för rätten att röra sig fritt inom EU är
att kontrollerna ökar vid EU:s yttre gränser. På så sätt
blir det möjligt att effektivt bekämpa den organiserade
brottsligheten, terrorismen, den olagliga invandringen
och människo- och narkotikahandeln.
EU-länderna samarbetar i polis- och rättsfrågor för att
göra Europa säkrare och tryggare.
58

61. EU-medborgarna kan leva fritt överallt i Europeiska unionen, utan att behöva
frukta förföljelse eller våld. Något av det som oroar medborgarna mest är ändå
internationell brottslighet och terrorism.
Det står klart att fri rörlighet måste betyda att alla människor överallt i EU ska ha
samma skydd och samma tillgång till rättvisa. Genom flera ändringar av fördragen
håller EU steg för steg på att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Utrymmet för EU-åtgärder på de här områdena har vidgats genom åren, i och
med att Europeiska rådet antagit tre ramprogram i följd: Tammerforsprogrammet
(1999–2004), Haagprogrammet (2005–2009) och Stockholmsprogrammet (2010–
2014). I Tammerfors- och Haagprogrammet låg fokus på ökad säkerhet, medan
Stockholmsprogrammet är mer inriktat på att skydda medborgarnas rättigheter.
Lissabonfördraget, som trädde i kraft i december 2009, har lett till effektivare
beslutsfattande på dessa områden. Innan dess hade medlemsländerna förbehållit
sig allt ansvar för att skapa och förvalta området med frihet, säkerhet och rättvisa.
Arbetet utfördes framför allt av rådet (genom diskussioner och överenskommelser
mellan ministrarna), medan kommissionen och parlamentet bara hade små roller.
Det har ändrats genom Lissabonfördraget – nu fattar rådet de flesta besluten med
kvalificerad majoritet och parlamentet deltar på lika villkor i beslutsfattandet.
59

62. I. F RI RÖRLIGHET INOM EU OCH SKYDD
AV DE Y T TRE GRÄNSERNA
Den fria rörligheten för personer inom EU medför ett säkerhetsproblem för
medlemsländerna, eftersom de inte längre kontrollerar EU:s inre gränser. Det blir
därför ännu viktigare med särskilda säkerhetsåtgärder vid EU:s yttre gränser. Och
eftersom den fria rörligheten även gäller för brottslingar måste medlemsländernas
polisstyrkor och rättsliga myndigheter samarbeta för att bekämpa den internationella brottsligheten.
Ett av de viktigaste initiativen för att underlätta resandet i EU var det avtal som
undertecknades 1985 mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och
Västtyskland i Schengen, en liten gränsstad i Luxemburg. Dessa länder enades
om att avskaffa alla personkontroller, oavsett nationalitet, vid de gemensamma
gränserna, att harmonisera kontrollen vid EU:s yttre gränser och att föra en
gemensam visumpolitik. Därigenom bildade de ett område utan några inre gränser,
det s.k. Schengenområdet.
Schengensystemet är numera införlivat i EU-fördragen. Samtidigt har Schengenområdet gradvis utvidgats. År 2010 tillämpas Schengenbestämmelserna till
fullo i alla EU-länder utom Bulgarien, Cypern, Irland, Rumänien och Storbritannien.
Dessutom ingår tre länder utanför EU i Schengenområdet: Island, Norge och
Schweiz.
Något som prioriterades vid EU:s utvidgningar 2004 och 2007 var att skärpa
kontrollerna vid EU:s yttre gränser. EU-byrån Frontex i Warszawa ansvarar för EUsamarbetet kring säkerhet vid de yttre gränserna. Medlemsländerna kan låna ut
båtar, helikoptrar och flygplan för gemensam patrullering, t.ex. i känsliga delar av
Medelhavet. EU överväger också att inrätta en europeisk gränskontroll.
60

63. © Tim Pannell/Corbis
När EU:s befolkning blir allt äldre kan lagliga invandrare med
rätt kompetens hjälpa till att fylla luckorna på arbetsmarknaden.
II. ASYL- OCH INVANDRINGSPOLITIK
Europa är stolt över sin tradition att välkomna invandrare och ta emot flyktingar
som söker asyl för att komma undan faror och förföljelse. Men i dag står EU:s
regeringar inför den svåra uppgiften att hantera en växande ström av laglig och
olaglig invandring till ett område som inte har några inre gränser.
EU:s regeringar har kommit överens om att harmonisera sina bestämmelser så att
ansökningar om asyl 2012 ska kunna handläggas enligt ett antal grundläggande
principer som erkänns i hela unionen. Vissa tekniska bestämmelser har antagits,
t.ex. minimistandarder för mottagande av asylsökande och beviljande av
flyktingstatus.
På senare år har många olagliga invandrare kommit till Europa, ett problem som
det är en av EU:s viktigaste uppgifter är att ta itu med. EU-ländernas regeringar
samarbetar för att bekämpa människosmuggling och enas om gemensamma
bestämmelser om återsändning av olagliga invandrare. Samtidigt samordnas den
lagliga invandringen bättre genom EU-regler om familjeåterförening, ställningen
för varaktigt bosatta och rätten för medborgare från länder utanför EU att komma
till Europa för att studera eller forska.
61

64. © George Steinmetz/Corbis
Samarbetet mellan de europeiska tullmyndigheterna
bidrar till att minska olaglig handel och brottslighet.
III. K AMPEN MOT INTERNATIONELL
BROT TSLIGHET
Det krävs samordnade insatser för att bekämpa brottsliga organisationer som
sysslar med människohandel och utnyttjar utsatta personer, särskilt kvinnor och
barn.
Den organiserade brottsligheten blir alltmer sofistikerad och är ofta uppbyggd kring
europeiska eller internationella nätverk. Terrororganisationer kan uppenbarligen
slå till när och var som helst i hela världen med oerhörd brutalitet.
Därför infördes Schengens informationssystem (SIS). Det är en avancerad databas
som polisen och rättsliga myndigheter kan använda sig av för att utbyta uppgifter
om personer när det har utfärdats en europeisk arresteringsorder eller en begäran
om utlämning. Här kan de också få uppgifter om stulen egendom, t.ex. fordon eller
konstföremål. Nästa generations databas, SIS II, kommer att ha större kapacitet och
göra det möjligt att lagra nya typer av uppgifter.
Ett av de bästa sätten att få tag på brottslingar är att följa hur deras pengar
förflyttas. Därför har EU antagit lagstiftning för att förhindra penningtvätt och
stoppa finansieringen av brottslighet och terrorism.
Inrättandet av EU-organet Europol i Haag är det största steget som har tagits under
senare år i samarbetet mellan de brottsbekämpande myndigheterna. Här arbetar
polis- och tulltjänstemän med att bekämpa den internationella brottsligheten, t.ex.
narkotikahandel, handel med stulna bilar, nätverk som ägnar sig åt människohandel
och illegal invandring, sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, barnpornografi,
förfalskning, handel med nukleära och radioaktiva ämnen, terrorism, penningtvätt
och förfalskning av euron.
62

65. IV. P Å VÄG MOT ET T EUROPEISKT RÄT TSOMRÅDE
För närvarande finns det många parallella rättssystem inom EU som vart och ett
gäller inom de nationella gränserna. Men internationell brottslighet och terrorism
stannar inte vid nationella gränser. Det är därför EU behöver en gemensam ram
för kampen mot terrorism, narkotikahandel och förfalskning, så att medborgarna
garanteras en hög skyddsnivå och det internationella samarbetet på området
förstärks. För att samarbetet mellan domstolar i olika länder inte ska försvåras av
olikheter i brottsrubriceringar behöver EU också en gemensam kriminalpolitik.
Det främsta initiativet när det gäller det praktiska samarbetet på detta område är
Eurojust, en central samordningsenhet som upprättades i Haag 2003. Syftet med
Eurojust är att åstadkomma ett närmare samarbete mellan rättsliga myndigheter
i brottsutredningar med förgreningar i flera EU-länder. Med Eurojust som grund
kan en europeisk åklagarmyndighet komma att inrättas, om rådet (eller minst nio
medlemsländer) beslutar det. Åklagarens uppgift skulle vara att utreda och lagföra
överträdelser som skadar EU:s ekonomiska intressen.
Ett annat verktyg för det praktiska samarbetet över gränserna är den europeiska
arresteringsordern, som gäller sedan januari 2004. Den ska ersätta långdragna
utlämningsförfaranden.
På det civilrättsliga området har EU antagit lagstiftning som ska göra det lättare att
verkställa domstolsbeslut i gränsöverskridande mål, t.ex. när det gäller skilsmässa,
separation, vårdnad om barn samt underhållsanspråk. Syftet är att se till att domar
från ett land kan verkställas i ett annat. EU har infört gemensamma förfaranden
som ska förenkla och påskynda förlikning vid gränsöverskridande mål gällande
mindre och obestridda civilrättsliga skadeståndsanspråk, som indrivning av skulder
och konkurser.
63