1. Mellan språk och klass
Finlands svenska arbetarförbund och kolonisationsfrågorna 1944–1948
Harri Mäkelä, 30923
Avhandling Pro gradu
Nordisk historia
Handledare: Nils Erik Villstrand
Humanistiska fakulteten
Åbo Akademi 2011
2. Innehållsförteckning
1. Inledning ......................................................................................................................................3
1.1 Syfte, frågeställning och avgränsning........................................................................................5
1.2 Litteratur, källor och forskningsläge..........................................................................................9
1.3 Teori och metod .......................................................................................................................16
1.4 Partipolitisk bakgrund..............................................................................................................22
2. Finlands svenska arbetarförbund åren 1944–1948.........................................................................25
2.1 FSA:s grundläggande syn på kolonisationsfrågorna................................................................27
2.2 SDP splittrat mellan partimajoritet och partiopposition ..........................................................30
2.3 FSA:s svåra val: att stanna kvar i SDP eller utträda ................................................................32
2.4 Atos Wirtanen avskedas och oppositionen tystnar ..................................................................33
3. Kolonisationsfrågorna efter jordanskaffningslagen.......................................................................36
3.1 Jordanskaffningslagens innehåll och innebörd ........................................................................36
3.2 SDP mellan karelare, lönearbetare och svenska intressen .......................................................41
3.3 SFP:s kolonisationspolitik inget för FSA.................................................................................46
3.4 FSA och DFFF nära varandra i frågan om kolonisationen......................................................51
3.5 FSA:s kolonisationsarbete inom folktinget..............................................................................56
4. Merikoivisto-projektet ...................................................................................................................60
4.1 FSA:s syn på Merikoivisto.......................................................................................................62
4.2 Delade åsikter om SDP:s förhållande till Merikoivisto ..........................................................63
4.3 SFP:s storgodsvänliga politik värre än Merikoivisto-motionen?.............................................69
4.4 DFFF:s svenska sektion använder Merikoivisto mot FSA ......................................................75
4.5 Folktingssamarbetet försvåras..................................................................................................81
5. Avslutande diskussion....................................................................................................................86
Källförteckning ..................................................................................................................................92
3. 3
1. Inledning
Mycket har redan skrivits om kolonisationsfrågorna1
som aktualiserades på grund av utgången i
fortsättningskriget. Oftast har det ändå skrivits ur kolonisatörernas, främst karelarnas, perspektiv. I
denna avhandling skall jag undersöka en grupp vars ställning i kolonisationsproblematiken det
tidigare inte forskats om, nämligen Finlands svenska arbetarförbund (FSA). Speciellt skall jag
koncentrera forskningen på förbundets förhållande till de språkliga och sociala problemen som
fördelningen av jord förde med sig. För att sätta undersökningen i ett historiskt och politiskt
sammanhang skall jag också presentera jordanskaffningslagen (JAL) som trädde i kraft den
5.5.1945, den så kallade Merikoivisto-motionen som diskuterades från och med februari 1947, samt
själva arbetarförbundet och dess förhållande till sitt moderparti Finlands socialdemokratiska parti
(SDP). De två närmsta politiska konkurrenterna Svenska folkpartiet (SFP) och Demokratiska
Förbundet för Finlands folks (DFFF) svenska sektion får också en stor roll i undersökningen,
eftersom det var främst med dessa partier som FSA tävlade om väljare.
En av de största samhälleliga frågorna i Finland åren efter fortsättningskrigets slut var
jordproblemet som uppstod då hundratusentals evakuerade karelare, frontmän, krigsänkor och andra
grupper krävde jord. Orsakerna till att så många ansåg sig berättigade till jord var dels de stora
landavträdelser som freden efter fortsättningskriget innebar, dels löften som getts under kriget för
att motivera soldaterna och hemmafronten till att göra sitt yttersta. Kolonisationsproblemet efter
fortsättningskriget var speciellt i den bemärkelsen att problemet uppstod på grund av en plötslig
landavträdelse som sammanföll med att ett stort antal människor ansåg sig ha rätt till jord. Det var
ändå ingalunda något nytt i att olika slags jord- och kolonisationsfrågor skapade såväl politisk som
samhällelig diskussion samt lagstiftning i Finland.2
Efter vinterkriget blev kolonisationsfrågorna mera brännande än någonsin förr. Då
kriget tog slut i mars 1940 hade ca 320 000 människor evakuerats, och de i förlorade områden
kvarvarande ca 100 000 människorna flyttade frivilligt till den finska sidan av den nya gränsen. Av
dessa 420 000 evakuerade hade ungefär 230 000 fått sitt levebröd från jordbruket, och sammanlagt
hade de haft ungefär 270 000 hektar uppodlad mark. Förutom från Karelen evakuerades också ca
10 000 människor från Hangö, samt områden i Norra Finland.3
För att lösa problemet med hur man
skulle skaffa jord till alla som blivit jordlösa stiftades den så kallade snabbkolonisationslagen
(SKL), som bestämde hur och varifrån de evakuerade skulle få jord. Överlag togs lagen emot utan
1
För processen att skaffa jord åt tidigare obesuttna eller sådana som på grund av kriget förlorat sin jord används
genomgående termen kolonisation, eftersom termen användes av samtiden.
2
För tidigare finska kolonisationsåtgärder, se till exempel Asutushallinto 1917–1957, red. inte angiven (Helsinki 1957).
3
Erkki Laitinen, ’Vuoden 1945 maanhankintalaki’, Rintamalta raiviolle, sodanjälkeinen asutustoiminta 50 vuotta, toim.
Erkki Laitinen (Jyväskylä 1995).
4. 4
större protester eller diskussioner från allmänheten. Enligt Silvo Hietanen berodde detta på att
sammansvetsningen av samhället som skett under vinterkriget ledde till att statsmakten ville
uppfylla alla löften som givits under kriget. Lagen lämnade dock så mycket utrymme för tolkningar,
att kolonisationens detaljer förblev ett hett debattämne, precis som de varit redan före kriget.4
Efter fortsättningskriget var läget helt annorlunda. Förutom de evakuerade karelarna
hade Finland nu fått nya grupper att kolonisera, dessutom fanns det inte mycket kvar av den
sammanhållning som präglat tiden efter vinterkriget. För att lösa kolonisationsproblemet stiftades
den så kallade jordanskaffningslagen. Jordanskaffningslagen, som beskrivs närmare i kapitel 3,
stadgade bland annat att de språkliga förhållandena i en kommun inte fick ändras på grund av den
kolonisation av jord som lagen innebar. Med denna språkparagraf (§ 92) ville man undvika att
svenskspråkiga trakter skulle förfinskas, eftersom det annars skulle ha varit mycket sannolikt. Detta
på grund av att de flesta i behov av jord var finskspråkiga karelare eller frontmän. På svenska
områden runt kusten fanns det stora gårdar med mycket jord, men förutom de evakuerade från
Porkala, fanns det inte många svenskspråkiga som skulle ha varit i akut behov av jord.
Eftersom fokus i denna avhandling kommer att ligga på FSA:s ställning till
kolonisationsfrågorna, och inte kolonisationsfrågorna i sig, har jag valt att inte inleda avhandlingen
med ett bakgrundskapitel där jag ingående skulle förklara de stora dragen i kolonisationspolitiken
åren efter fortsättningskriget. Kolonisationsproblematiken är vid det här laget relativt uttömmande
förklarad av andra forskare. Istället har jag valt att dela in avhandlingen så att fokus ligger på FSA i
varje kapitel. I det första substanskapitlet (kapitel 2) presenterar jag Finlands svenska
arbetarförbund, förbundets åsikter om kolonisationspolitiken samt förbundets förhållande till SDP. I
det andra substanskapitlet (kapitel 3) presenterar jag FSA:s förhållande till SDP:s och förbundets
närmaste konkurrenters syn på tillämpningen av jordanskaffningslagen. Också förhållandet till de
svenskspråkiga politiska grupperingarnas samarbetsorgan, Svenska Finlands folkting, och dess
arbete med kolonisationsfrågorna presenteras. Det tredje och sista substanskapitlet (kapitel 4) är till
sin struktur likadant som det föregående kapitlet, men i detta kapitel är fokus på det så kallade
Merikoivisto-projektet, som hade som mål att skapa en finsk kommun i det svenskspråkiga Pernå.
Trots att FSA var emot Merikoivisto, använde SFP och DFFF:s svenska sektion Merikoivisto flitigt
i sin propaganda mot FSA, eftersom den inflytelserika socialdemokraten Eeno Pusa var en av
initiativtagarna till projektet som första gången presenterades i slutet av februari 1947. Kapitel tre
och fyra inleds med presentationer av jordanskaffningslagen och Merikoivisto-projektet, för att ge
4
Silvo Hietanen, Siirtoväen Pika-asutuslaki 1940, Asutuspoliittinen tausta ja sisältö sekä toimeenpano, Historiallisia
tutkimuksia 117 (Helsinki 1982), s. 145–150. Överlag är Hietanens text en bra sammanfattning av
snabbkolonisationslagen.
5. 5
läsaren en större förståelse för vad det var som debatterades. I det sista kapitlet, kapitel fem,
sammanfattar jag resultaten som uppnåtts i de tidigare kapitlen.
1.1 Syfte, frågeställning och avgränsning
Att skapandet av en jordanskaffningslag ansågs vara något mycket viktigt ser man redan på att
lagen stiftades som sista åtgärd av den krigstida regeringen som avgick år 1945; den sittande
regeringen ville få till stånd en lag gällande kolonisationen före att en ny riksdag, om vars
komposition man var högst osäker, fick makten.5
Frågor som kom upp i samband med JAL var
många. Skulle man samtidigt börja ge jord till alla som krävde det, eller skulle man ge karelarna
företräde? Skulle man satsa på att odla upp ny mark eller överlåta färdiga åkrar? Skulle man se på
kolonisationen främst som en samhällsfråga eller en ekonomisk fråga?
Hur dessa frågor löstes har som sagt redan behandlats relativt uttömmande av tidigare
skribenter. Däremot har den för finlandssvenskarna viktigaste frågan, frågan om språket, enligt min
åsikt inte behandlats tillräckligt mångsidigt. Detta har märkts till exempel då svenskspråkiga ofta
har beskyllts för att ha agerat ofosterländskt i kolonisationsfrågorna efter andra världskriget.6
Ifall
påståendet om finlandssvenskars ofosterländska agerande stämmer beror på hur man ser på saken;
svenskspråkiga överlåtelseskyldiga överlämnade mindre egen jord än finskspråkiga
överlåtelseskyldiga, men å andra sidan betalade de för röjning av ny jord till värdet av 150 procent
av vad de skulle ha varit tvingade att överlämna ifall de skulle ha överlämnat egen jord.7
De som har skrivit om de svenskspråkigas förhållande till kolonisationsfrågans
språkliga aspekter, har i princip alltid avsett SFP, eller på sin höjd folktinget, som också var SFP-
dominerat. Den finlandssvenska vänsterns syn på frågan har i stort sett ignorerats. I sitt verk
Karjalaiset Kanta-Suomeen ägnar Keijo K. Kulha ett kapitel8
till språkproblematiken, och vilken
ställning olika partier och grupperingar tog i frågan. Han behandlar dock de svenskspråkiga, alltså
dem som vid sidan om de jordbehövande hade mest på spel, i stort sett som en enhällig grupp.
Endast i en bisats anmärker han att kolonisationsfrågan orsakade en stor valförlust för svenska SDP
5
Lauri Haataja et. al. (Red.), Suomen työväenliikkeen historia (Helsinki/Joensuu 1977), s. 271.
6
Se till exempel Max Engman, ’De förflyttade karelarna – evakuering och integrering’, Nordisk flyktingpolitik i
världskrigens epok, red. Rune Johansson, Hans-Åke Persson (Lund 1989), s. 81–82.
7
Under perioden 1947–1963 röjdes det sammanlagt 4622 ha odlingsmark i kolonisationsändamål betalat av svenska
jordägare. Dessutom betalade de svenska jordägarna för ytterligare ungefär 4500 hektars röjning. Dessa pengar gick
dock till andra ändamål än nyröjning. Olle Sirén, ’En bondeledare och Den svenska jorden, kring Henrik Kullbergs
Mörne-väckelse och hans kontakter med Paasikivi i kolonisationspolitiken’, Historiska och litteraturhistoriska studier
78, red. Pia Forssell, John Strömberg (Helsingfors 2003), s. 307.
8
Keijo K. Kulha, Karjalaiset Kanta-Suomeen, karjalaisen siirtoväen asuttamisesta käyty julkinen keskustelu vuosina
1944–1948 (Jyväskylä 1969), s. 215–256.
6. 6
(vilket egentligen innebar FSA) i samband med Merikoivisto-projektet. Samtidigt säger han att
Merikoivisto gav SFP och DFFF ett väldigt bra propagandavapen mot FSA.9
Då man diskuterar språkfrågan som uppstod i samband med jordanskaffningslagen är
det lätt att uppfatta ”de svenskspråkiga” som enbart SFP eller folktinget. Man måste ändå komma
ihåg att de svenskspråkiga vänsterpartierna fick sammanlagt 23 procent av rösterna som gick till
svenskspråkiga partier i valet 1945.10
När man dessutom vet att de finlandssvenska vänsterpartierna
hade sammanlagt 6 riksdagsmän under tiden då diskussionen gick som hetast, blir det relevant att se
också hur de svenskspråkiga vänstergrupperna angrep frågan. Både FSA och DFFF:s svenska
sektion låg dessutom under finskspråkiga moderpartier med stort inflytande i den finska politiken.
Detta var dock även en begränsande faktor för de finlandssvenska vänstergrupperna, eftersom de
måste ta hänsyn sina moderpartiers politiska linjedragningar. De finlandssvenska vänstergrupperna
hade alltså i princip endast begränsade möjligheter att själv bestämma om sina politiska
linjedragningar.
Även om FSA endast hade 3 riksdagsmän efter valet 1945, anser jag att man kan se
minst tre orsaker till att FSA var en betydande kraft inom SDP, och därmed indirekt i hela landets
politik. För det första var förbundet en viktig del av den så kallade socialdemokratiska oppositionen,
som låg i öppen konflikt med majoriteten av SDP. Därmed hade FSA:s beslut en stor betydelse för
hela partiets framtid. För det andra var FSA och speciellt förbundets tidning Arbetarbladet en viktig
länk mellan socialdemokraterna i Finland och Sverige.11
För det tredje var en av
socialdemokraternas ledande medlemmar, K-A. Fagerholm, ordförande för FSA under nästan hela
den undersökta tidsperioden, och han personligen hade stort inflytande i SDP och hela landets
politik.
Avhandlingens syfte är att undersöka hur FSA bemötte frågorna och problemen som
uppstod i samband med kolonisationsproblemet efter fortsättningskriget. Trots att
socialdemokraterna sågs som ett arbetarparti, som främst kämpade för städernas proletariat, det vill
säga industriarbetarna, var också landsbygdens småbrukare viktiga för SDP. Detta kommer fram till
exempel i pamfletten Hand i hand, skriven av K-A. Fagerholm år 1936. I en påhittad diskussion
mellan agitatorn Gustav Karlsson och småbrukaren Anders Snickars säger Karlsson bland annat:
”När borgarna talar om bönder och jordbrukare, så tänker de alltid på storbrukarna [...] Vi
9
Kulha, Karjalaiset Kanta-Suomeen, s. 245–246.
10
Göran von Bonsdorff, Svenska folkpartiet 4, 1939–1956: Krigstid och återuppbyggnad (Helsingfors 1994), s. 146.
11
Niklas Andersson, Finlands svenska arbetarförbund och oppositionen inom det Socialdemokratiska partiet från
årsskiftet 1946 till den 15.01. 1948 (opublicerad undersökning Pro Gradu vid Helsingfors universitet 1991), s. 165.
Mikko Majander, Pohjoismaa vai kansandemokratia, Sosiaalidemokraatit, kommunistit ja Suomen kansainvälinen
asema 1944–1951, Bibliotheca historica 88 (Helsinki 2004), s. 231.
7. 7
Socialdemokrater har ingen kärlek till övers för storbrukarna, men småbönderna – vad är de annat
än fattiglappar liksom vi?”12
Man skulle alltså bra kunna tänka sig att FSA:s medlemmar skulle ha varit nöjda över
att jordanskaffningslagen möjliggjorde en omfördelning av jorden till förmån för småbruket,
eftersom det förutom de evakuerade främst var storbrukarna som fick lida av kolonisationen då de
var tvungna att överlämna jord. Å andra sidan var förbundet uttalat svenskspråkigt, och enligt
Fagerholm var de svenska arbetarnas och småbrukarnas behov att få sina språkliga rättigheter
tillvaratagna större än de rika svenskspråkiga borgarnas och storböndernas. Speciellt de
svenskspråkiga arbetarna och småbrukarna i enspråkigt svenska områden kunde ofta väldigt lite
finska, eftersom de gått i svenskspråkig folkskola där de inte hade fått lära sig finska.13
Inom det socialdemokratiska partiet var de svenskspråkiga i uppenbar
minoritetsställning, och till exempel antalet karelare inom SDP var större än antalet svenskspråkiga.
Som det kommer att visas senare i avhandlingen var det socialdemokratiska partiet långt ifrån alltid
på de svenskspråkigas sida rörande kolonisationsfrågorna. Det nygrundade Demokratiska Förbundet
för Finlands folk förhöll sig mera välvilligt mot de svenskspråkigas rättigheter än konkurrenten
SDP. Ännu tydligare för de svenskspråkiga kämpade Svenska folkpartiet. Partiet rymde många
olika åsikter, men betydelsen av det svenska språket var det som gjorde att de många olika åsikterna
inom andra frågor kunde samsas inom ett parti.
Dessutom rådde det stora konflikter inom SDP och också FSA. För FSA:s del innebar
konflikterna att tio av förbundets 48 medlemsföreningar, varav nio från Österbotten, bestämde sig
för att lämna förbundet efter förbundets kongress i mars 1947, ungefär en månad efter att
Merikoivisto presenterades.14
Konflikterna inom SDP och FSA hade ursprungligen inte att göra
med kolonisationsfrågorna, men speciellt efter att planerna på Merikoivisto presenterades användes
kolonisationsfrågorna som argument i konflikten. De svenskspråkiga socialdemokraterna var såpass
betydande inom SDP att deras hot om utträde ur partiet vägde tungt. Det som troligtvis hindrade
många från att träda ut ur partiet var att de svenskspråkiga socialdemokraterna ändå antalsmässigt
var få. Ifall FSA trädde ur SDP, var det enda inflytelserika vänsteralternativet DFFF. För de flesta
kan ett hopp från socialdemokraterna till det kommuniststyrda DFFF antas ha varit mycket svårt. Å
andra sidan kan det antas ha varit svårt för en svenskspråkig att stödja SDP, ett parti som av många
anklagades för att agera äktfinskt.
12
K-A. Fagerholm, Hand i hand: Gustav Karlsson och Anders Snickars samtalar om socialism, tullar, försvarsmiljoner,
arbetare, bönder och andra frågor för dagen (Helsingfors 1936), s. 7.
13
K-A. Fagerholm, Talmannens röst (Helsingfors 1977), s. 24–25.
14
Anna Bondestam, Alf-Erik Helsing, Som en stubbe i en stubbåker, Finlands svenska arbetarförbund 1899–1974
(Helsingfors 1978), s. 326–327.
8. 8
Förbundets dilemma blev därmed följande; hur kombinera de språkliga rättigheterna med den
socialdemokratiska ideologin? Huvudfrågeställningen i denna avhandling kommer att vara tredelad:
1) Hur kombinerade arbetarförbundet i kolonisationsfrågorna arbetet för Svenskfinland med arbetet
för de lägre klasserna? 2) Hur påverkade de interna konflikterna inom såväl SDP som FSA
arbetarförbundets politik rörande kolonisationsfrågorna? 3) Kan man se en skillnad i
arbetarförbundets ställningstaganden då man jämför tiden före och efter Merikoivisto-motionen?
Eftersom väldigt många faktorer spelar in på ett partis valframgång, och FSA:s
exakta valresultat från såväl kommunal- och riksdagsvalen 1947 och 1948 är nästintill omöjliga att
få reda på i efterhand, är syftet med avhandlingen inte att försöka ta reda på de interna konflikternas
eller Merikoivisto-motionens inverkan på FSA:s valresultat. Eftersom tidigare skribenter, som det
kommer att visas senare i avhandlingen, skyllt FSA:s dåliga valframgång åren 1947 och 1948 på
såväl Merikoivisto som parti- och förbundskonflikten, är det ändå intressant att se ifall det går att
säga vilken den huvudsakliga orsaken till de dåliga valresultaten egentligen var.
För att få ett svar på huvudfrågeställningarna skall jag också undersöka ett antal
sammankopplade frågor som är av betydelse: 1) Hur hanterade arbetarförbundet DFFF:s svenska
sektion, som ideologiskt låg närmare FSA än den andra svenskspråkiga konkurrenten SFP, men
som å andra sidan var den främsta konkurrenten då det gällde vänsterröstarna? 2) Hurdant var
förhållandet till SFP; ett parti som innehöll såväl småbönder från Österbotten som storgodsägare
från Nyland, men som hade värnet av det svenska språket som den enda sammanbindande faktorn?
3) Vilken roll spelade folktinget för FSA:s verksamhet rörande kolonisationsfrågorna? Även om
folktinget sammankallats specifikt för att lösa kolonisationsfrågorna till gagn för de svenskspråkiga,
kan samarbetet inte ha varit helt problemfritt då de samarbetande partierna ideologiskt inte hade
samma målsättningar.
Jordanskaffningslagen stiftades som sagt i maj 1945, men jag har valt att inleda
undersökningen redan vid vapenstilleståndet i september 1944. Trots att det kommande
kolonisationsproblemet diskuterades redan före stilleståndet, har jag valt att börja från hösten 1944,
då omfattningen av kolonisationsproblemet stod klart. Vissa grundläggande åsikter om hur
kolonisationen skulle skötas som presenterades år 1943 har ändå tagits med, helt enkelt för att jag
tycker att de inläggen ger en bra bild av hur FSA ansåg att det finska jordbruket skulle se ut i ett
idealläge. Orsaken till att inte inleda undersökningen från stiftandet av jordanskaffningslagen i maj
1945, är att jag bättre får reda på FSA:s grundläggande inställning till kolonisationen före lagen
stiftades. Efter att lagen kom var alla inblandade parter tvungna att utgå från jordanskaffningslagen
då de förde sin kolonisationspolitik.
9. 9
Det är även svårt att definiera en bestämd slutpunkt för forskningen, eftersom
kolonisationsfrågorna fortsatte att diskuteras i årtionden efter att problemet uppstått. För att få till
stånd en klar gräns har jag valt att avsluta avhandlingen vid riksdagsvalet sommaren 1948 då den
första Merikoivisto-motionen förföll. Enligt min uppfattning lyftes diskussionen om Merikoivisto
av SFP och DFFF:s svenska sektion upp till den viktigaste valfrågan bland de svenskspråkiga.
Eftersom riksdagen inte hann behandla Merikoivisto före valet 1948, gjordes en liknande motion till
den nya riksdagen. På basis av min genomläsning av Arbetarbladet minskade diskussionen om
Merikoivisto ändå rejält efter valet, dessutom förändrades inte argumenten.15
Jag har också valt att
tro på arbetarförbundets dåvarande ordförande, K-A. Fagerholm, som i förbundets 32a kongress i
Jakobstads 25–26.3.1949 ansåg att det fanns ”en påtaglig brist på språkfrågor”.16
1.2 Litteratur, källor och forskningsläge
I denna avhandling har jag huvudsakligen använt tre sorters forskningsmaterial. För det första har
jag använt tidigare forskning kring ämnen relevanta för undersökningen. För det andra har jag
använt handlingar som de undersökta partierna har lämnat efter sig, till exempel mötesprotokoll,
årsberättelser och valmaterial. Den tredje huvudsakliga källa har varit tidningen Arbetarbladet, som
fungerade som Finlands svenska arbetarförbunds språkrör under den undersökta perioden.
När det gäller den tidigare forskningen om jordanskaffningslagen och
kolonisationsfrågorna efter fortsättningskriget överlag, kan man säga att det forskats mycket i
ämnet. Dock har en stor del av forskningen koncentrerat sig på kolonisatörernas, främst karelarnas,
situation. De viktigaste källorna för denna avhandling då det gäller kolonisationsfrågorna har varit
Keijo K. Kulhas tidigare nämnda Karjalaiset Kanta-Suomeen (1969) samt den av Erkki Laitinen
redigerade antologin Rintamalta raiviolle, Sodanjälkeinen asutustoiminta 50 vuotta (1995). Kulha
ger en bra helhetsbild över olika partiers och grupperingars syn på kolonisationsfrågorna efter andra
världskriget. Främst har han använt sig av tidningsskriverier, men också till exempel
riksdagsprotokoll och annat arkivmaterial. Han behandlar också språkfrågan mera än någon annan,
men som sagt har han bara skrapat på ytan då det gäller den svenskspråkiga vänstern. Rintamalta
raiviolle behandlar bosättningsfrågan främst ur kolonisatörernas synpunkt. Laitinen skriver ändå ett
kapitel om jordanskaffningslagens uppkomst, innehåll och förverkligande, vilket har varit viktigt
15
Även Olle Sirén skriver att ”Debatten om den nya motionen löpte i fåror bekanta från tidigare Merikoivisto- och JAL-
uttalanden.” Olle Sirén, Pernå sockens historia IV, tiden ca 1920 – 1999 (Lovisa 1999), s. 172. Alf-Erik Helsing
skriver: ”Under loppet av 1949 hamnade Merikoivisto mer i bakgrunden”, Bondestam, Helsing, s. 352.
16
Protokoll över Finlands svenska arbetarförbunds 32:a kongress hållen i Jakobstad 25–26 mars 1949, s. 9. FSA
Förbundskongressernas protokoll 1906–1950. CA 1, Finlands svenska arbetarförbunds arkiv, Arbetetararkivet.
10. 10
för att skapa en grundläggande syn om utmaningarna som hade att göra med kolonisationen. I
samma kategori passar Heikki Kupiainens kapitel om den finska kolonisationspolitikens historia.
Språkfrågorna tar boken dock inte upp i någon nämnvärd utsträckning.
Pia Raassinas avhandling Pro gradu Sodanjälkeinen asutustoiminta -
maanluovuttajien, maansaajien, eturyhmien ja puolueiden suhtautuminen vuoden 1945
maanhankintalakiin17
(1999) tangerar mitt forskningsämne då avhandlingen tar upp partiernas
ställning till jordanskaffningslagen. Raassina har, som titeln också antyder, försökt få med väldigt
mycket i sin avhandling. Tyvärr har detta resulterat i att hon inte riktigt fördjupat sig i något av det
hon undersökt. Hennes korta kapitel om SDP:s och DFFF:s politik har ändå varit nyttiga för min
avhandling, speciellt eftersom hon i de kapitlen inte använt sig av Kulha, som tidigare skrivit om
samma sak. Istället har hon använt sig av arkivkällor, och på det sättet kommit med ny information.
För en samtida förklaring av den på många sätt komplicerade jordanskaffningslagen
har Kyösti Haatajas Vuoden 1945 maanhankintalainsäädäntö18
(1945) fungerat bra. Dock bör det
nämnas att Haataja var med i en kommitté som kom med ett tävlande förslag till
jordanskaffningslagen, och att han var Samlingspartiets expert på jordfrågor.19
Eftersom texten är
förklarande och skriven i en objektiv stil, kan jag ändå inte se någon risk i att använda texten, tvärt
om märker man att Haataja satt sig in i ämnet noggrant.
Merikoivisto-frågan, som i allra högsta grad var en språkfråga, behandlas relativt
utförligt i Pernå Sockens historia IV (1999), skriven av Olle Sirén. Han behandlar också kortfattat
de ”Finska och svenska socialdemokraternas problem”20
som uppstod i samband med Merikoivisto.
Frågan behandlas främst ur Pernå-perspektiv, men Sirén tar också upp propagandavapnet som
DFFF:s svenska sektion och SFP fick av Merikoivisto. Sirén granskar även kolonisationsfrågorna ur
ett finlandssvenskt perspektiv i artikeln En bondeledare och Den svenska jorden, kring Henrik
Kullbergs Mörne-väckelse och hans kontakter med Paasikivi i kolonisationspolitiken (2003). Som
titeln antyder koncentrerar sig Sirén i artikeln främst på SFP:s expert inom kolonisations- och
jordbruksfrågorna, riksdagsmannen och folktingsfullmäktige Henrik Kullbergs verksamhet i
kolonisationsfrågorna. Artikeln berör dock frågorna även ur ett mera allmänt finlandssvenskt
perspektiv.
17
Pia Raassina, Sodanjälkeinen asutustoiminta - maanluovuttajien, maansaajien, eturyhmien ja puolueiden
suhtautuminen vuoden 1945 maanhankintalakiin (opublicerad avhandling pro gradu vid Helsingfors universitet 1999).
18
Kyösti Haataja, Vuoden 1945 maanhankintalainsäädäntö (Helsinki 1945).
19
Jukka Nevakivi et al., Suomi 1944, sodasta rauhaan (Helsinki 1984), s. 77.
20
Sirén, Pernå sockens historia IV, s. 172.
11. 11
Andra verk om kolonisatinsfrågorna efter andra världskriget som bör nämnas är
Siirtoväen sopeutuminen21
(1952), redigerad av Heikki Waris, samt Asutushallinto 1917–1957
(1957) som var Kolonisationsstyrelsens 40-års jubileumsskrift. Siirtoväen sopeutuminen, som
utgavs endast några år efter fortsättningskrigets slut, behandlar liksom Rintamalta raiviolle främst
karelarnas anpassning till sina nya hemtrakter, men boken ger även viktiga upplysningar om till
exempel kolonisatörernas antal och vart de hamnade. Asutushallinto 1917–1957 ger en bild av
kolonisationsproblematikens historia, men för denna avhandling har Rintamalta raiviolle fungerat
bättre, eftersom den är nyare och går mera in på djupet i just tiden efter fortsättningskriget.
Om finlandssvenskarna har det överlag skrivits mycket, främst av finlandssvenskar
själva. Då det gäller den finlandssvenska politiken har dock SFP oftast varit forskningsobjektet.
Göran von Bonsdorffs Krigstid och återuppbyggnad, Svenska Folkpartiet 1936–1956 (1994) har
förutom Siréns verk fungerat som den viktigaste källan för SFP:s verksamhet under den undersökta
perioden.
Om Finlands svenska arbetarförbund har det skrivits två historiker som sträcker sig
över åren för min undersökning. Det verk som jag har använt är Anna Bondestams och Alf-Erik
Helsings Som en stubbe i en stubbåker, Finlands Svenska Arbetarförbund 1899–1974 (1978).
Boken beskriver förbundets verksamhet på ett trovärdigt sätt, dock måste man påpeka att
skribenterna själva var aktiva i förbundet. I förordet skriver författarna också att verket är
populärhistoriskt, och främst menat för förbundets egna medlemmar. En annan sammanställning av
FSA:s historia är Frithiof Sundqvists Finlands svenska arbetarförbund 1899–194922
(1949).
Eftersom historiken är skriven år 1949, är den för efterkrigstidens del skriven av en samtida
författare. Författaren var själv aktiv i förbundet, och enligt en annan samtida FSA-aktiv, Atos
Wirtanen, har Sundqvist lämnat bort politiska meningsskiljaktigheter inom förbundet i vissa frågor,
och istället behandlat frågorna som personfrågor.23
På grund av detta har jag enbart använt mig av
Som en stubbe i en stubbåker, som ändå ofta tydligt lånar från Sundqvists verk.
Ett tredje verk som berör FSA är Niklas Anderssons avhandling Pro gradu Finlands
svenska arbetarförbund och oppositionen inom det Socialdemokratiska partiet från årsskiftet 1946
till den 15.01.1948 (1991). Anderssons avhandling har fungerat som en viktig källa för att få reda
på förhållandet mellan FSA och SDP under den undersökta perioden.24
Till liknande nytta har
21
Heikki Waris et. al., Siirtoväen sopeutuminen, tutkimus Suomen Karjalaisen siirtoväen sosiaalisesta sopeutumisesta
(Helsinki 1952).
22
Frithiof Sundqvist, Finlands svenska arbetarförbund 1899–1949 (Helsingfors 1949).
23
Atos Wirtanen, Politiska minnen (Helsingfors 1973), s. 73–74.
24
Andersson har dock inte haft tillgång till FSA:s styrelsemötes protokoll. Dessa protokoll finns nu tillgängliga i
Arbetararkivet. Andersson, s. 5.
12. 12
SDP:s officiella historiks tredje del, Kohti kansanvaltaa 325
(1991), skriven av Hannu Soikkanen,
varit. Verket behandlar åren 1944–1952, och går in på djupet i frågan om partiets splittring efter
fortsättningskriget. En med denna avhandlings forskningsperiod nästan samtida SDP-historik är
Suomen Sosialidemokraattinen työväenliike 1899–194926
(1949). Verket behandlar dock inte alls
FSA, och delen som handlar om tiden efter fortsättningskriget är skriven av Unto Varjonen, som
inte kan anses ha varit någon vän av de svenskspråkiga socialdemokraterna i Finland (se kapitel
2.3).
Den tidigare nämnda Atos Wirtanens memoarer, Politiska minnen, från år 1973 har
också fungerat som källa, eftersom Wirtanen var en viktig person inom både FSA och senare
DFFF:s svenska sektion. Tyvärr genomsyras hans memoarer av bitterhet och självömkan. Som han
själv skriver ”[…] jag erkänner mig ha misslyckats både som journalist och filosofisk skriftställare
[…] två gånger avskedad redaktör – från samma tidning [Arbetarbladet]! [...] och inte ens
behandlad som finlandssvensk författare i ett par volymer om 1900-talets finlandssvenska litteratur
[…] att denna ignorans väsentligt ökat min arbetsro har jag med tiden allt klarare insett”.27
Förutom Wirtanen har den berömdaste FSA-medlemmen, K-A. Fagerholm, publicerat
memoarer som behandlar även den undersökta tidsperioden i Talmannens röst (1977). Fagerholm
var förutom ordförande i FSA bland annat riksdagsman åren 1930–1966, statsminister i tre olika
regeringar samt socialminister i sex olika regeringar. Efter riksdagsvalet i mars 1945 valdes
Fagerholm till riksdagens talman, en position han hade under hela den undersökta perioden. Efter
riksdagsvalet 1948 blev han statsminister, en post som han lämnade den 16.3.1950.28
Fagerholms höga befattningar inom rikspolitiken under perioden 1944–1948 torde
innebära två saker. Å ena sidan borde han ha ökat FSA:s inflytande i politiken, men å andra sidan är
det mycket möjligt att hans höga rikspolitiska positioner orsakade att han inte hade så mycket tid för
FSA, samt att han var tvungen att kompromissa mera än vad han kanske annars skulle ha gjort. I
sina memoarer beskriver Fagerholm sin verksamhet inom FSA mera ingående de åren då han ännu
inte hade blivit politiker på allra högsta nivå.
Den svenska sektionen inom DFFF saknar ännu en historik. Också de böcker som
handlar om DFFF i stort är ofta politiskt färgade, som exempel kan nämnas Kalevi Haikaras
Isänmaan vasen laita29
(1975). Redan i det första stycket skriver Haikara att boken är riktad till
speciellt anhängare av DFFF, och i synnerhet till personer som är anhängare av såväl Finlands
25
Hannu Soikkanen, Kohti kansanvaltaa 3 (Helsinki 1991).
26
Juhani Paasivirta (toim.), Suomen Sosialidemokraattinen työväenliike 1899 – 1949 (Helsinki 1949).
27
Wirtanen, s. 10–11.
28
Karl-August Fagerholm kansanedustajana 21.10.1930–04.04.1966”. Riksdagens hemsida.
http://www.eduskunta.fi/thwfakta/hetekau/hex/hxent.htm , Sökord Fagerholm. 14.2.2011.
29
Kalevi Haikara, Isänmaan vasen laita, SKDL 30 vuotta piikkinä kansakunnan lihassa (Helsinki 1975).
13. 13
Kommunistiska Parti och dess roll inom DFFF.30
Mikko Majanders doktorsavhandling Pohjoismaa
vai kansandemokratia (2004), behandlar främst vänsterns internationella förhållanden. Boken är
ändå användbar för denna undersökning, eftersom de svenskspråkigas kolonisationsfrågor var starkt
kopplade till förhållandet till Sverige. Suomen työväenliikkeen historia (1977), redigerad av Lauri
Haataja, saknar källhänvisningar, och är skriven i populärhistorisk stil. Det stycket som är viktigast
för denna avhandling, det som handlar om kolonisationsverksamheten, ger i varje fall en bild av hur
vänstern tänkte i frågan. Tyvärr tas de svenskspråkiga inte skilt i beaktande. Hermann Beyer-
Thomas doktorsavhandling Vasemmisto ja vaaran vuodet31
(1989), handlar om Finlands
Kommunistiska Partis (och därmed också DFFF:s) förhållande till det socialdemokratiska partiet
under åren 1944–1948, men Beyer-Thoma redogör också för den svåra situationen som SDP var i
efter krigen.
Eftersom den tidigare forskningen om de finlandssvenska politiska organisationerna
bara i en begränsad omfattning tar upp kolonisationsfrågorna, har arkivkällor utgjort en viktig del
av forskningsmaterialet. Finlands svenska arbetarförbunds arkivmaterial som bevaras i Arbetets
arkiv innehåller bland annat protokoll från styrelsemöten och förbundskongresser samt
årsberättelser från den undersökta tiden. Även det socialdemokratiska partiets arkiv bevaras i
Arbetets arkiv. DFFF:s och dess svenska sektions arkiv bevaras i Folkets arkiv, och innehåller
bland annat styrelseprotokoll samt års- och verksamhetsberättelser.
Av de undersökta arkiven är folktingets arkiv det som har flest handlingar rörande
kolonisationsfrågorna. Arkivet förvaras på Riksarkivet. Förutom fullmäktige- och sessionsprotokoll
innehåller arkivet också en skild samling med kolonisationshandlingar. Även Merikoivisto-
motionens faders, Eeno Pusas, privatarkiv bevaras i riksarkivet. Svenska folkpartiets arkiv har jag
inte bekantat mig med, eftersom SFP:s agerande inom kolonisationsfrågorna redan beskrivits
relativt uttömmande av bland andra Kulha, von Bonsdorff och Sirén. Det samma gäller riksdagens
arkiv, till exempel Kulha har relativt uttömmande beskrivit debatten som fördes i riksdagen
angående kolonisationsfrågorna. Dessutom deltog ingen från FSA i kolonisationsdebatten i
riksdagen förrän Gunnar Henriksson blev invald år 1948.32
Åren efter fortsättningskriget hade partibundna tidningar ännu en stor roll inom
spridningen av politiska budskap. Att tidningarna var politiskt färgade märker man inte endast på
ledarsidan, utan även på tidningarnas övriga innehåll. Partibundna tidningar är därmed bra
forskningsobjekt då man undersöker politiska partiers ställningstaganden i olika frågor. Enligt Olof
30
Haikara, s. 9.
31
Hermann Beyer-Thoma, Vasemmisto ja vaaran vuodet (Helsinki 1989).
32
Pressdebatt, Arbetarbladet, 1.10.1948.
14. 14
Petersson var det först från och med 1950-talet som journalistiska aspekter började lyftas fram vid
sidan om politiska ställningstaganden inom partipressen.33
Enligt Esko Salminen var den
socialdemokratiska tidningspressens huvudsakliga uppgift ännu under 1950 – 1980 talen att fungera
som ett vapen för partiet och att kämpa för att partiets mål skulle uppfyllas.34
Kulha, som
undersökte specifikt olika grupperingars syn på kolonisationsfrågorna, ansåg att vänsterns tidningar
var tydligare språkrör för sina partier än de borgerliga tidningarna.35
Man kan således sluta sig till att Arbetarbladet, i egenskap av arbetarförbundets enda
tidning, av tidningens läsare sågs som ett självklart språkrör för FSA. Med tanke på Finlands
svenska arbetarförbunds politiska linje är Arbetarbladet en intressant, men också något
problematisk källa. Som det enda språkröret för FSA och också den socialdemokratiska
oppositionen, är det klart att Arbetarbladet var FSA:s främsta sätt att få sina åsikter hörda.
Problematisk blir tidningen eftersom förbundets styrelse inte alltid tyckte att tidningens linje
motsvarade förbundets linje. Arbetarbladet påverkades som sagt av förbundets inre stridigheter,
vilket ledde till att huvudredaktör Atos Wirtanen blev avskedad från tidningen.36
På grund av de
uppenbara konflikterna inom tidningen blir det intressant att undersöka ifall tidningen sände
motstridiga budskap till sina läsare.
I denna avhandling har jag använt mig av flera olika typer av texter som publicerades i
Arbetarbladet. Främst har jag använt ledare, men i mindre mån också kåserier samt så kallad
pressdebatt och insändare. Ledare har som uttalad funktion att föra fram tidningens åsikter i ämnet
som ledaren gäller, vilket gör användandet av ledare som källa naturligt. Användandet av kåserier
som källa är inte lika självklart, eftersom kåserier allmänt anses vara lättsammare och ofta lite
humoristiska eller ironiska skriverier, där skribenten dessutom ofta döljer sig bakom en signatur.
Tiden efter fortsättningskriget verkar ändå kåserierna ha haft en mera åsiktsformande
betydelse än vad de har idag. Mika Waltari skrev år 1935 i sitt verk Aiotko kirjailijaksi bland annat
följande ”Pakina kirjoitetaan yleensä tiettyä lehteä ja sen lukijapiiriä varten. Maalaisille ja
yksinkertaisille ihmisille kirjoitetaan rehdisti, miehekkäästi ja asiallisesti […] Pakinassa käsitellään,
arvostellaan, selostetaan juuri niitä elämyksiä, tapauksia ja asioita, joita kyseessä olevan lehden
lukijoiden oletetaan kokevan, miettivän ja ratkaisevan.”37
Denna typ av stil har kåserierna i
33
Olof Petersson, Opinionsbildning (Stockholm 2010), s. 57–58.
34
Esko Salminen, ’Sitoutumattomuuden ja laajenevan informaation aika 1950–1980’ Suomen lehdistön historia 3,
Sanomalehdistö sodan murroksesta 1980-luvulle, toim. Päiviö Tommila (Kuopio 1988), s. 220.
35
Kulha, Karjalaiset Kanta-Suomeen,s. 20.
36
Orsakerna och följderna av avskedandet diskuteras närmare i kapitel 2.4.
37
Mika Waltari, Aiotko kirjailijaksi, tuttavallista keskustelua kaikesta siitä, mitä nuoren kirjailijan tulee tietää (Helsinki
1935), s. 138. Min översättning: Ett kåseri skrivs vanligen för en viss tidning och en viss läsarkrets. För landsbygdens
folk och enkla människor skall man skriva hederligt, manligt och sakligt […] I ett kåseri behandlar man, kritiserar man,
15. 15
Arbetarbladet, alltså kan man anta att Arbetarbladets kåserare ville förmedla politiska budskap via
sina kåserier.
Extra betydelse får kåserierna i Arbetarbladet eftersom de är skrivna av betydande
medlemmar inom förbundet. Detta innebär att Gunnar Henrikssons kåserier under titeln Tankar i
dag (med signaturen resonnör), Nils Nilssons i förbigående (med signaturen Sokrates), samt
Gudrun Mörnes kåserier med signaturen Picador fått en relativt stor tyngd i avhandlingen.38
Även
Niklas Andersson har i sin undersökning om FSA använt Arbetarbladets kåserier som källa, det
samma gäller Bondestam och Helsing.39
Ifall tidningens läsare visste exakt vilka som gömde sig
bakom signaturerna är osäkert. Det torde i varje fall ha varit klart att kåsörerna var inflytelserika
förbundsmedlemmar, eftersom till exempel Henriksson ofta diskuterade sådant som avslöjade att
han representerade FSA i folktinget och senare i riksdagen. Alla tre var styrelsemedlemmar i FSA,
och de alla kandiderade också till riksdagen, dock så att endast Henriksson blev invald. Nils Nilsson
lyckades som bäst bli första suppleant år 1951.40
Det bör påpekas att Nilsson till skillnad från
Henriksson och Mörne inte officiellt var anställd på tidningen, men trots det var han från och med
år 1947 en av tidningens aktivaste skribenter, och han skrev en stor del av tidningens ledare.41
Pressdebatt, insändare och så kallade bygdebrev är de andra texterna som jag har
använt ur Arbetarbladet. Insändarna har främst använts då de har framkallat ett svar av tidningens
redaktörer, eftersom svar på insändare kan anses återspegla tidningens åsikter. Det samma gäller
spalten pressdebatt, där andra tidningars artiklar presenterades och kommenterades av
Arbetarbladets redaktörer. De så kallade bygdebreven är skrivna av representanter för
lokalföreningar runt om i landet, alltså ger bygdebreven en inblick i hurdana åsikter förbundets
medlemmar hade i olika delar av Finland.
Andra världskriget var en mycket svår tid för den finska pressen. Främst berodde detta
på två faktorer, censuren samt pappers- och arbetskraftsbrist. Speciellt den politiska oppositionen
hade det svårt att få sin röst hörd. Efter kriget kvarstod problemen med censur och brist på råvaror
och arbetskraft, men yttervänstern tilläts i alla fall börja ge ut tidningar. Detta är betydelsefullt för
denna undersökning, eftersom DFFF:s svenska sektion började ge ut sin egna tidning,
Folktidningen (senare Ny tid och Folktidningen Ny tid), år 1944. Denna tidning kom snabbt att bli
en konkurrent till Arbetarbladet, men å andra sidan diskuterades en sammanslagning av de två
redogör man just för de upplevelser, händelser och saker, som man antar att ifrågavarande tidnings läsare antas uppleva,
fundera på och lösa.
38
Personerna bakom signaturerna avslöjas i Bondestam, Helsing, s. 357–358. I fortsättningen används enbart
personernas namn istället för signaturerna.
39
Andersson, till exempel, s. 33 (G.H), 70 (G.M), 73 (N.N). Bondestam, Helsing, till exempel, s. 317.
40
Bondestam, Helsing, s. 337.
41
Bondestam, Helsing, s. 404.
16. 16
tidningarna, något som ändå aldrig blev av. Finlands svenska arbetarförbund hade gett ut
Arbetarbladet (också med namnen Arbetarbladet–Svenska demokraten och Svenska demokraten)
redan från år 1919, och tidningen hade en upplaga på 4700 år 1948.42
Under åren 1944–1948 utkom
Arbetarbladet tre gånger i veckan, år 1949 började tidningen utkomma sex gånger i veckan. Enligt
Kulha hade varje tidning i medeltal fyra läsare, vilket betyder att varje nummer av Arbetarbladet
borde ha lästs av ungefär 19 000 personer.43
Förutom Arbetarbladet och Folktidningen/Ny Tid, har även andra tidningar använts
som källa, främst då de blivit citerade av Arbetarbladet. Trots att alla andra finlandssvenska
tidningar inte officiellt var bundna till SFP, sympatiserade tidningarna tydligt med SFP.44
Även i
Arbetarbladet kan man klart se att skribenterna såg alla andra finlandssvenska tidningar förutom
den egna tidningen och Folkvännen/Ny tid som representanter för SFP-vänliga synpunkter.
Då man använder tidningar som källa för tiden efter andra världskriget måste man
alltså komma ihåg att censuren begränsade vad tidningarna fick skriva. I frågan om
kolonisationspolitiken torde censuren inte ha påverkat tidningarnas skriverier i någon större grad;
främst försökte statsmakten kontrollera skriverier som hade med Sovjetunionen att göra.45
Även
Kulha har kommit fram till att censuren bortsett från enskilda undantag inte gällde diskussionen om
kolonisationsfrågor.46
Å andra sidan skall man komma ihåg att de undersökta tidningarnas mål var
att framföra ett budskap. Detta skulle vara problematiskt ifall man skulle använda tidningarna till
exempel för att undersöka den allmänna opinionen. Då denna undersöknings mål är att undersöka
Finlands svenska arbetarförbunds politik, är det i själva verket bra att tidningarna så klart hade som
mål att föra fram en politisk agenda. För Arbetarbladets del skapar de inre stridigheterna dock en
extra utmaning. Därför blir det viktigt att komma ihåg att tidningen bytte chefredaktör år 1947.
1.3 Teori och metod
När ett land återgår från krig till fred, brukar befolkningen förvänta sig en återgång till tillståndet
som rådde före kriget. I praktiken brukar ändå övergången från krig till fred betyda stora
svårigheter, de samhälleliga problemen kan de facto ofta vara större när kriget är slut än under
pågående krig. Petri Karonen anser att man kan se vissa lagbundenheter som återkommer efter varje
krig, och han kallar detta fenomen för fredskris. Förutom att konkret återbygga landet behöver det
42
Touko Perko, ‘Sanomalehdistö sodan ja säännöstelyn puristuksessa’ Suomen lehdistön historia 3, Sanomalehdistö
sodan murroksesta 1980-luvulle, toim. Päiviö Tommila (Kuopio 1988), s. 12–13, 79, 223, 235. För Arbetarbladets
problem med censuren se Bondestam, Helsing, s. 302–307.
43
Kulha, Karjalaiset Kanta-Suomeen, s. 20.
44
Salminen, s. 205–208.
45
Perko, s. 13.
46
Kulha, Karjalaiset Kanta-Suomeen, s. 19.
17. 17
också ske en mental återuppbyggnad, och till exempel politiska och ekonomiska frågor måste
lösas.47
Denna typ av problem ser man tydligt i frågan om kolonisationsverksamheten efter
fortsättningskriget. Som Max Engman påpekar, utgjorde de evakuerade hela 12 procent av Finlands
befolkning. Ifall man jämför kolonisationen av de finska evakuerade mot till exempel de tyska
flyktingarna som utgjorde 13 procent av Tysklands befolkning, kan man säga att kolonisationen i
Finland var en succé. Ändå skapade kolonisationen även i Finland stora problem och skarpa
motsättningar.48
Under krigen hade språk- och klassfrågorna varit undanträngda, men då landet
återgick till fredstillstånd, blev frågorna om klass och språk igen aktuella. Trots att jordfrågorna
varit viktiga redan före kriget, var det först i och med fredsslutet som frågorna blev sådana att de
måste lösas.
Då föremålet för undersökning i denna avhandling är ett politiskt parti, är det naturligt
att söka teoretiska förklaringsmodeller från statsvetenskapen. Även om det inte är ovanligt med land
som har språkliga minoriteter, är finlandssvenskarna ändå på många sätt en speciell grupp att
undersöka. Finlandssvenskarna skiljer sig från de flesta andra minoriteter49
eftersom de trots sin
numerära minoritetsställning på många sätt har, och historiskt sett har haft, det bättre än
majoritetsbefolkningen. Detta gäller till exempel hälsa, livslängd, socioekonomisk ställning och
utbildningsnivå.50
På grund av denna säregenskap kan man inte riktigt applicera forskning om andra
minoriteters politiska aktiviteter på de finlandssvenska väljarna och partierna. Därför har jag som
teoretiskt ramverk använt främst allmängiltiga teorier, samt teorier som applicerats på specifikt de
finlandssvenska partierna och väljarna.
Fram till lantdagsvalet år 1907 hade finlandssvenskarna en klar fördel inom politiken,
eftersom rösträtten varit begränsad till samhällets övre skikt. Detta gav finlandssvenskarna ett
oproportionellt stort inflytande inom politiken. Denna situation förändrades drastiskt i och med den
allmänna och lika rösträtten. För att finlandssvenskarna skulle tappa så lite politiskt inflytande som
möjligt behövdes ett livligt röstande på egna kandidater. För de finskspråkiga väljarna fanns inte
samma språkproblematik, eftersom deras språkliga majoritet var säkrad oberoende av valutgången.
47
Petri Karonen, ’Johdanto – Kun rauha tuo omat ongelmansa’, Kun sota on ohi, sodista selviytymisen ongelmia ja
niiden ratkaisumalleja 1900-luvulla, toim. Petri Karonen, Kerttu Tarjamo, Historiallinen arkisto 124 (Helsinki 2006), s.
9–12.
48
Engman, s. 82.
49
Det är tveksamt ifall man kan kalla finlandssvenskarna en minoritet, eftersom svenskan är nationalspråk i Finland.
Till exempel definierar Bö Lönnqvist de svenskspråkiga finländarnas ställning som en ”stat i staten”. I det här fallet
avser jag finlandssvenskarnas numerära minoritetsställning. Anna-Maria Åström, Bo Lönnqvist, Yrsa Lindqvist,
Gränsfolkets barn, Finlandssvensk marginalitet och självhävdelse i kulturanalytiskt perspektiv. Skrifter utgivna av
Svenska Litteratursällskapet i Finland 633 (Helsingfors 2001), s. 16–17.
50
Susan Sundback, Fredrika Nyqvist, ‘Tidigare forskning om socialt kapital’ Det finlandssvenska sociala kapitalet,
fakta och fiktion red. Susan Sundback, Fredrika Nyqvist (Helsingfors 2010), s. 20–22.
18. 18
Detta ledde till att finlandssvenskarna röstade klart aktivare än de finskspråkiga, speciellt klart var
detta under språkkonflikterna under 1920- och 1930-talen. Enligt Jan Sundberg fortsatte denna
märkbara röstningsiver ännu de närmaste åren efter andra världskriget. Främst berodde detta på
kolonisationsfrågorna som sågs som ett hot mot det svenska i Finland.51
Susan Sundback anser att det under de senaste åren har varit en trend att se etnicitet
som enbart en konstruktion, men att man ändå kan konstatera att finlandssvenskarna är en etnisk
grupp som känner ett samband med varandra genom nätverk sammanhållna av till exempel
släktskap, ett avgränsat geografiskt område, ett gemensamt språk och en gemensam kultur. Enligt
Sundback har det också bevisats att finlandssvenskarna känner en stark inre solidaritet. Enligt teorin
om rational choice gör individen alltid val som hon tror att skall gynna henne själv. Steve Fenton,
som Sundback återger, anser ändå att etniska relationer är emotionella, och de handlar mera om
samhörighet med sin grupp än om egennytta.52
Man kan alltså anta att den finlandssvenska väljaren inte enbart utgår ifrån vad som
skulle vara bäst för henne själv, utan hon gör sina val på basis av vad hon tror att skulle gynna
finlandssvenskarnas ställning som helhet. Eftersom finlandssvenskarnas procentuella andel snabbt
sjönk under den första hälften av 1900-talet, kan man anta att den finlandssvenska väljaren sökte sig
till den gruppen som klarast kämpade för det svenska språket, nämligen Svenska folkpartiet.53
Det
måste ha varit en stor utmaning för Finlands svenska arbetarförbund åren efter andra världskriget,
att vissa finskspråkiga medlemmar av SDP gällande kolonisationsfrågorna förde en politik som inte
gynnade de svenskspråkiga. Också det att DFFF vid sidan om SFP klarast värnade om de
svenskspråkigas rättigheter måste ha varit ett stort problem för FSA.54
Historiskt sett har alltid SFP varit finlandssvenskarnas naturliga val då det gäller
politiska partier. Då finlandssvenskarna ändå är en mycket heterogen grupp väljare, till exempel
gällande ålder, bostadsort, ekonomisk ställning och språkkunskaper, skulle man lätt kunna slå fast
att finlandssvenskarna väljer SFP enbart eftersom de marknadsför sig själva som ett svenskspråkigt
parti. I kapitlet om språk och parti i Den finlandssvenska väljaren kommer Åsa Bengtsson, Kimmo
Grönlund och Lauri Karvonen fram till att detta antagande i stort sätt stämmer.55
För denna
avhandling är det ändå intressant att notera att den självuppfattade samhällsklassen spelar en roll för
sannolikheten att rösta på SFP. Den som upplever sig tillhöra samhällets övre klasser är mera
51
Jan Sundberg, ’Finlandssvenskt väljarbeteende – en tillbakablick’ Den finlandssvenska väljaren, red. Åsa Bengtsson,
Kimmo Grönlund (Vasa 2005), s. 8–9.
52
Susan Sundback, ’Nationell minoritet och etnisk identitet’ Det finlandssvenska sociala kapitalet, fakta och fiktion red.
Susan Sundback, Fredrika Nyqvist (Helsingfors 2010), s. 45–47.
53
Se till exempel Gunnar Fougstedt, Finlandssvenskarnas livsfråga (Åbo 1953).
54
Att dessa påståenden stämmer kommer att bevisas i avhandlingens substanskapitel.
55
Åsa Bengtsson, Kimmo Grönlund, Lauri Karvonen, ‘Språk och parti’Den finlandssvenska väljaren, red. Åsa
Bengtsson, Kimmo Grönlund (Vasa 2005), s. 89–123.
19. 19
sannolik att rösta på SFP än personer som anser sig höra till arbetarklassen eller lägre
medelklassen.56
Man kan alltså säga att SFP sågs som ett parti för de övre klasserna och de jordägande
bönderna, vilket lämnade en öppning för arbetarpartierna att kämpa om de finlandssvenska lägre
klassernas röster. De finlandssvenska arbetarpartierna hade med andra ord två huvudkonkkurenter
under tiden efter andra världskriget; varandra och SFP. Det blir därmed intressant att undersöka hur
FSA och de svenska folkdemokraterna argumenterade mot varandra. Trots att SFP ideologiskt var
huvudfienden, kan man anta att vänsterpartierna också tävlade mot varandra minst lika intensivt,
eftersom det kan anses vara lättare att locka väljare från ett ideologiskt nära stående parti, än ett
parti som ideologiskt ställer sig på andra sidan av vänster-högerskalan.
Före 1960-talet ansåg de flesta sakkunniga att väljarna inte egentligen förstod sig så
mycket på politik, utan de röstade främst utgående från grupptillhörighet och partilojalitet.
Forskningen idag tyder ändå på att detta inte stämmer, väljarna förstår sig på politik, och därför blir
sakfrågorna avgörande för ett partis valframgång.57
Jan Sundberg skriver i Svenskhetens dilemma i
Finland att den allmänna rösträtten år 1906, och hotet som det utgjorde mot de svenskspråkigas
inflytande inom politiken, gav upphov till etnisk politisering inom den svenskspråkiga väljarkåren.
Han lånar Joseph Rotschild som säger att den etniska politiseringen inte innebär att man enbart
börjar rikta in sig på frågor rörande etniska sakfrågor, men att man lyfter upp frågorna som ett
politiskt konfliktämne i allt större grad. Enligt Sundberg brukar denna sorts frågor gälla till exempel
språk och kultur.58
Med denna bakgrund kan man tänka sig att kolonisationsfrågorna var ett sätt för SFP
att mobilisera sina väljare, eftersom SFP uttalat var ett språkparti, där alla klasser skulle få plats.
Man kan med andra ord anta att folkpartiet i sin propaganda borde ha målat upp så mycket hotbilder
som möjligt gällande kolonisationsfrågorna och risken för förfinskning. Speciellt tydligt borde
Merikoivisto-motionen ha fungerat som propagandavapen, eftersom dess syfte uttalat var att
förfinska en del av Finland som tidigare varit svenskspråkig.
Enligt Mikko Majander var det en allmän åsikt i den gamla arbetarrörelsen (vilket
torde syfta på tiden före 1918) att ingenting binder samman så bra som en gemensam fiende.
Speciellt säger Majander att detta märks i ”mobiliseranden situationer”, i hans exempel i frågan om
inbördeskriget. Då fredskrisen som uppstod efter vapenstilleståndet 1944 också måste ses som en
mobiliserande situation, kan man anta att FSA skulle ha angripit den ideologiska fienden, alltså
56
Bengtsson, Grönholm, Karvonen, s. 110–113.
57
Peterson, s. 53.
58
Jan Sundberg, Svenskhetens dilemma i Finland, Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 133 (Helsingfors
1985), s. 18–19.
20. 20
SFP.59
Mot DFFF borde angreppstaktiken inte ha fungerat lika bra, eftersom partiernas ideologiska
skillnader var förhållandevis små. Å andra sidan skulle man kunna tänka sig att DFFF skulle
använda sig av så kallad negative campaigning, det vill säga att lyfta fram sig själv genom att
kritisera FSA, i samband med Merikoivisto-motionen, då frågan var aktuell i samband med
riksdagsvalet 1948. Enligt Olof Petersson kan negativa budskap bli en viktig del av valkampanjer,
eftersom de visar hur partierna reagerar på angrepp.60
Man kan tänka sig att FSA skulle ha haft SFP
som fiende vars politik de kritiserade, samtidigt som förbundet skulle ha tvingats anta en defensiv
ståndpunkt mot DFFF:s svenska sektion.
Ovan har det konstaterats att finlandssvenskar främst tänker på språket då de väljer
parti, samt att SFP har bilden av ett parti för de övre klasserna. För den svensktalande över- och
medelklassen var det alltså inte ett svårt val att rösta på SFP. För den svenskspråkiga arbetar- och
undre medelklassen (dit jag räknar småbrukarna) var inte valet lika självklart; skulle de rösta på ett
parti som kämpade för deras språkgrupp, eller ett parti som kämpade för deras socioekonomiska
grupp av människor? En individ som ställs inför problem av denna sort är utsatt för korstryck. Detta
kan föra med sig obehag för att fatta val som har att göra med politik, eller att ens befatta sig med
politik överhuvudtaget. Personer som är utsatta för korstryck har därför lätt att byta parti, eller helt
låta bli att rösta.61
Jan Sundberg kallar korstrycket inom de svenskspråkiga arbetarpartierna för
lojalitetskonflikten mellan klass och etnisk grupptillhörighet. Denna konflikt märktes bäst i
samband med inbördeskriget; den livliga politiska aktiviteten vittnade om att det fanns en utbredd
klassmedvetenhet inom den svenska arbetarklassen. Det som bromsade radikaliseringen av de flesta
svenskspråkiga vänstersympatisörer var lojaliteten till den egna etniska gruppen, man var orolig
över att gå miste om sin etniska grupptillhörighet ifall man valde klasskampen och förlorade. Detta
eftersom de svenskspråkiga förknippades med den vita sidan. För de finskspråkiga arbetarna var det
lättare att bli radikal på den röda sidan, risken att bli av med sin etniska grupptillhörighet fanns
inte.62
En liknande lojalitetskonflikt mellan klass och etnisk grupptillhörighet, men i mindre
extrem form, tycker jag att kan ses i Merikoivistofrågan, som i hög grad var en klass- och
språkfråga som engagerade finlandssvenskarna. Till exempel Erik Allardt och Christian Stark lyfter
fram Merikoivistoprojektet, tillsammans med frågan om språklagstiftningen 1919 och
59
Majander, s. 190.
60
Petersson, s. 55.
61
Bengtsson, Grönholm, Karvonen, s. 92–93.
62
Sundberg, Svenskhetens dilemma i Finland, s. 90–92.
21. 21
universitetsfrågan 1934, som hot mot svenskan i Finland som engagerat finlandssvenskarna och fått
dem att visa en hög grad av solidaritet och politiskt engagemang.63
Förutom att den svenskspråkiga arbetar- och undre medelklassen troligen kände ett
korstryck i frågan om språk och klass på partinivå (med socialdemokraterna och folkdemokraterna
som representanter för klass och folkpartiet som representanter för språk), är det möjligt att även de
inre konflikterna inom SDP och FSA skapade korstryck. Eftersom Arbetarbladet var de
svenskspråkiga socialdemokraternas enda tidning, och tidningen led av förbundets inre konflikter,
är det mycket möjligt att Arbetarbladet inte lyckades hålla en klar linje. Skribenter med olika åsikter
om förbundet och dess ställning inom partiet kan antas ha fört fram olika åsikter, och detta i sin tur
kan ha lett till förvirring bland tidningens läsare.
Ett annat skäl till att korstryck uppstår kan enligt Åsa Bengtsson, Kimmo Grönholm
och Lauri Karvonen bero på ett samhälles språkliga sammansättning. Ju mera enspråkig en kommun
är, desto större kan individens språkliga lojalitet bli. Å andra sidan kan man enligt Bengtsson,
Grönholm och Karvonen tänka sig att man i en språkligt heterogen miljö har ”råd” att rösta på ett
annat parti än det som kämpar för språket. Skribenterna kommer inte med något klart svar på hur
det förhåller sig i Svenskfinland. De nämner i alla fall att de individuella språkresurserna har en
inverkan på valet av parti; de individer med sämst kunskaper i finska är minst sannolika att rösta på
något annat parti än SFP.64
Jag tycker att det är sannolikt att man anser sig ha råd att rösta på ett
parti som inte lyfter fram språket, när det egna språket inte är i fara. När en språkkonflikt dyker upp
(i detta fall Merikoivisto och delvis konflikten inom SDP), torde de som är mest beroende av
språket i fara vara de första som reagerar. Detta skulle förklara varför det var just föreningar i det
homogent svenska Österbotten som trädde ur FSA och svek förbundet i valet år 1948.
På basis av i detta kapitel presenterade teorier kan man bilda en hypotes: FSA var ett
förbund som hade som mål att kämpa för både klass och språk. Då kolonisationsfrågorna blev en
politisk sakfråga i och med krigsutgången, borde FSA framgångsrikt ha kunnat kombinera skyddet
av språket med kampen för arbetarklassen. Detta eftersom kolonisationsfrågan var en fråga där en
politik som talade för att svenskspråkiga arbetare skulle gynnas med jord var en politik som
samtidigt innebar att de svenskspråkiga områdena skulle hållas svenska. Före presentationen av
Merikoivisto-motionen är det med andra ord sannolikt att inget korstryck uppstod på grund av
kolonisationsfrågorna.
63
Erik Allardt, Christian Starck, Språkgränser och samhällsstruktur, finlandssvenskarna i ett jämförande perspektiv
(Stockholm 1981), s. 228.
64
Bengtsson, Grönholm, Karvonen, s. 91–92, 109.
22. 22
Eftersom Merikoivisto innebar ett hot mot det svenska, och föreslogs av en
socialdemokrat som även i partiets inre konflikt var motståndare till FSA, borde det för förbundet
efter Merikoivisto ha varit väldigt svårt att ha presenterat en trovärdig politik som skulle ha gynnat
såväl språket som den egna klassen. Eftersom en stor del av förbundets medlemsförbund trädde ur
FSA endast en månad efter att Merikoivisto presenterades, kan man tänka sig att de som lämnade
FSA tyckte att språket var viktigare än kampen för de socialdemokratiska idealen. Omvänt kan man
tänka sig att den socialdemokratiska klasskampen var det viktigaste för dem som blev kvar, vilket
också borde betyda att förbundet, efter Merikoivisto och splittringen inom förbundet, i sin politik
skulle ha lagt större fokus på klasskampen än på kampen för det svenska i Finland.
Då målet med denna avhandling är att förklara Finlands svenska arbetarförbunds
förhållande till en viss sakfråga, det vill säga kolonisationspolitiken, kan man konstatera att
undersökningen faller inom politisk historia. Detta skiljer undersökningen från den största delen av
den tidigare forskningen om kolonisationsfrågorna, som kan anses ha varit social- eller
lagstiftningshistoriska till sin natur. För att uppnå forskningsresultat har jag använt mig främst av ett
kvalitativt angreppssätt. Det innebär att jag genom att utöver den tidigare forskningen har läst in
mig på arkivhandlingar samt Arbetarbladet från de undersökta åren, och således har jag kunnat
skapa mig en helhetsbild om Finlands svenska arbetarförbunds agerande rörande
kolonisationsfrågorna.
Kvantitativ forskning har inte använts i denna avhandling, trots att ett kvantitativt
angreppssätt kanske skulle ha kunnat belysa i alla fall vad Arbetarbladet ansåg att det var viktigast
att skriva om. För att ändå ge en bild av vad som behandlades i Arbetarbladet, nöjer jag mig med att
konstatera att Arbetarbladet på basis av min genomläsning av tidningens alla nummer från åren
1943–1948 i mycket liten utsträckning granskade andra partier än SDP, SFP och DFFF. Av dessa
partier fick SDP och DFFF störst uppmärksamhet gällande andra frågor än kolonisationen, vilket
berodde på den rådande partikonflikten. Gällande kolonisationsfrågorna låg fokus mest på SFP,
eftersom FSA:s ställningstaganden i kolonisationsfrågorna mest skilde sig från SFP:s
ställningstaganden.
1.4 Partipolitisk bakgrund
Eftersom Finlands svenska arbetarförbund inte arbetade med kolonisationsfrågorna i ett vakuum,
utan att utomstående faktorer skulle ha påverkat förbundets kolonisationspolitik, finns det skäl att
kort redogöra för de politiska styrkeförhållandena som rådde bland de partier som ligger i fokus för
avhandlingen. Då partier och grupperingar som behandlats i avhandlingen inte längre går under
23. 23
samma namn som idag, finns det också skäl att kort förklara vilka grupperna och partierna som
undersökts i avhandlingen var.
Åren efter andra världskriget var en tid då arbetarrörelsen hade ett starkt uppsving i
Finland. Kommunistiska partiers verksamhet legaliserades år 1944, och samma år kunde såväl
yttervänsterns takorganisation Demokratiska Förbundet för Finlands folk, som dess mest
inflytelserika parti, Finlands kommunistiska parti, officiellt inleda sin verksamhet. På grund av
DFFF:s framgång tappade Finlands socialdemokratiska parti röster i riksdagsvalet 1945, men de
blev ändå det största partiet, något som dock ändrades år 1946 då två medlemmar av SDP hoppade
över till DFFF:s riksdagsgrupp. Sammanlagt valdes 99 representanter för SDP och DFFF år 1945 in
i riksdagen.65
SDP befann sig dock i en djup kris åren efter krigsslutet, partiet hade nämligen
splittrats i två nästan jämnstarka delar, den så kallade partimajoriteten som styrde partiet, samt den
så kallade (freds)oppositionen, dit även Finlands svenska arbetarförbund hörde.
Även finlandssvenskarna var relativt välrepresenterade inom vänsterpartierna. År
1945 valdes sammanlagt sex finlandssvenska vänsterrepresentanter in i riksdagen. Av dessa var två
representanter för Finlands svenska arbetarförbund66
, två representanter för DFFF67
(dock från
finskspråkiga vallistor) och en representant för Svenska vänstern68
(från och med 1947 Svenska
frisinnade partiet). K- A. Fagerholm röstades in från en finskspråkig lista, men han var ordförande i
FSA. Trots de finlandssvenska vänsterrepresentanternas sammanlagda framgång är det intressant att
notera att FSA hade fått in fem kandidater i riksdagen åren 1933, 1936 och 1939, alltså förlorade
förbundet stort i valet 1945.69
I valet 1948 lyckades FSA behålla sina tre riksdagsmän, dock så att
Atos Wirtanen, som hade hoppat över till DFFF ersatts av Gunnar Henriksson. K-A. Fagerholm
och Gunnar Andersson fick fortsatt förtroende.70
Antalet röster för socialdemokraterna i svenskbygderna sjönk, enligt Gunnar
Henriksson, ändå med närmare 5000 i valet 1948, samtidigt som SDP som parti gick starkt framåt.
Enligt Henriksson borde FSA på grund av de politiska konjunkturerna istället för att tappa väljare
ha ökat sitt väljarstöd med ca 5000–10.000. FSA hade enligt Henriksson tappat väljarunderstöd
främst i södra Österbotten. Denna valförlust förklarade Henriksson med Merikoivisto-motionen.
Enligt Henriksson red både SFP och DFFF:s svenska sektion på Merikoivisto i sina valkampanjer.71
65
Partiernas mandat i riksdagsvalen 1945–1999, Statistikcentralens hemsida
<http://www.stat.fi/tk/he/vaalit/vaalit99/edpaikat4599.html> 4.1.2011.
66
Gunnar Andersson och Atos Wirtanen.
67
K.H.Wiik och Gösta Rosenberg.
68
Max Sergelius.
69
Eduskunta – Edustajamatrikkeli, kansanedustajat 1907 – , Riksdagens hemsida
<http://www.eduskunta.fi/thwfakta/hetekau/hex/hxent.htm> 25.01.2011.
70
Bondestam, Helsing, s. 432.
71
Gunnar Henriksson, Ruotsalaisen Työväenliiton tehtävistä, Sosialistinen aikakauslehti 7/1948, s. 159–160.
24. 24
Hos konkurrenten DFFF gick det precis tvärt om i valet, partiet förlorade hela 11
mandat, men den svenska sektionen lyckades få in två representanter, jämfört med att ha varit helt
utan egna representanter i valet 1945. DFFF gav ett nytt alternativ till de svenskspråkiga väljarna
som hade vänstersympatier, dessutom kämpade partiet för de svenskspråkigas rättigheter i till
exempel kolonisationsfrågorna. Orsakerna till att det på ett nationellt plan fick så dåligt för DFFF i
valet 1948 var många. Till exempel hade Stalin efter fredsfördraget i Paris år 1947 förklarat att
Sovjetunionen inte hade som mål att blanda sig i den finska inrikespolitiken. Detta gjorde det lättare
för SDP att attackera DFFF:s politik, något som partimajoriteten inom SDP också flitigt gjorde med
den mot kommunisterna riktade Jo riittää-kampanjen. Det bör nämnas att denna mot
kommunisterna riktade kampanj var en orsak till att många inom partioppositionen tog avstånd från
partimajoriteten; oppositionen ansåg att den politiska högern var den värsta fienden, inte
kommunisterna. Trots Stalins löften om att inte blanda sig i Finlands inrikespolitik, tvingade Sovjet
Finland att avstå från den så kallade Marshall-hjälpen i juli 1947, vilket också ledde till bitterhet
mot kommunisterna. Även protester och vilda strejker, organiserade av kommunisterna, samt
kommunisternas grepp om den finska säkerhetspolisen skapade misstänksamhet mot
yttervänstern.72
Också Svenska folkpartiet som var FSA:s konkurrent sedan tidigare, var en politisk
kraft att räkna med. År 1945 hade SFP 14 representanter i riksdagen. Dock hade även SFP tappat
stort i jämförelse med valet 1939, då partiet ännu hade 18 riksdagsmän. Antagligen berodde
valförlusten på vänsterns starka frammarsch efter kriget. År 1948 behöll SFP sina 14 mandat, men
partiets röstetal ökade med över 11 000 jämfört med föregående val.73
Tyvärr har det inte gått att få
fram exakta väljarsiffror för vare sig FSA eller DFFF:s svenska sektion. Detta beror på att både
grupperingarna gick till val under sina moderpartier, och svenskspråkiga kandidater kunde hittas på
samma tvåmannalistor som finskspråkiga kandidater.
Man får därför nöja sig med att konstatera att det i valet 1948 gick jämförelsevis bra
för DFFF:s svenska sektion och SFP; FSA gick väljarmässigt starkt bakåt. Detta berodde som sagt
enligt Gunnar Henriksson på Merikoivisto-projektet, och denna förklaring har också accepterats av
bland andra Keijo K. Kulha och Olle Sirén.74
Det bör ändå påpekas att det nationellt sett gick dåligt
för FSA även i kommunalvalet i slutet av år 1947, alltså efter att Merikoivisto-motionen
presenterats. Ändå förklarade K-A. Fagerholm det dåliga resultatet i kommunalvalet med
72
Se till exempel Keijo K. Kulha, ’Uudelleenorientoituminen – Sodan jälkeinen aika’, Suomen poliittinen historia
1809–1975 2. osa 1905–1975, Viljo Rasila, Eino Jutikkala, Keijo K. Kulha (Helsinki 1976), s. 254–259, 270–276.
73
von Bonsdorff, Svenska folkpartiet 4, s. 145–146, 201.
74
Sirén, Pernå sockens historia IV, s. 173. Kulha, Karjalaiset Kanta-Suomeen, s. 246.
25. 25
splittringen inom SDP och FSA, som han ansåg ha varit orsakad av DFFF och speciellt
kommunisterna.75
Trots att en av de sex svenskspråkiga vänsterrepresentanterna representerade det ur
SFP utbrutna partiet Svenska vänstern, har jag inte skilt tagit upp Svenska vänstern i min forskning.
Gruppens riksdagsman Max Sergelius ansåg sig ligga så långt från SFP:s politik att han inte ville gå
med i svenska riksdagsgruppen (som i praktiken innebar SFP:s riksdagsgrupp) trots att han blev
tillfrågad, utan i stället samarbetade han närmast med vänstern.76
Men Svenska vänstern och SFP
samarbetade dock i form av valförbund, och år 1951 återuppgick partiet i SFP.77
Jag har därmed
ansett Svenska vänstern vara för nära SFP för att man skulle kunna undersöka partiets politiska linje
på samma sätt som FSA:s eller DFFF:s svenska sektions.
Finlands svenska arbetarförbund heter idag Finlands Svenska Socialdemokrater, och
för gruppen används i avhandlingen även termerna FSA, (arbetar)förbundet samt de svenskspråkiga
socialdemokraterna. Demokratiska Förbundet för Finlands Folk upplöstes år 1990 i det nygrundade
vänsterförbundet, och har i avhandlingen också benämningarna DFFF och folkdemokraterna. För
enkelhetens skull kallas DFFF för ett parti i avhandlingen, trots att DFFF egentligen bestod av flera
partier, varav Finlands kommunistiska parti var det överlägset största och mest inflytelserika. För
DFFF:s svenska sektion används även benämningen de svenska/svenskspråkiga folkdemokraterna.
Finlands Socialdemokratiska Parti avser samma parti som idag, och för partiet används även
benämningarna SDP och socialdemokraterna. Svenska Folkpartiet är också samma parti som idag,
och för partiet används även benämningarna SFP och folkpartiet. Svenska Finlands folkting
benämns även folktinget. Trots att FSA och DFFF:s svenska sektion inte egentligen var
självständiga politiska partier, har jag ibland använt benämningen ”svenska vänsterpartier” som
gemensam beteckning för dessa två grupper.
2. Finlands svenska arbetarförbund åren 1944–1948
Finlands svenska arbetarförbund grundades i april 1899 som en centralorganisation för de
svenskspråkiga arbetarförbunden i Finland. Detta skedde alltså i början av den första
förryskningsperioden, vilket innebar att förbundet i början inte i alla fall uttalat kunde ha några
politiska målsättningar. Syftet med förbundet var främst att ta tillvara de svenskspråkiga arbetarnas
ekonomiska intressen, det vill säga förbundet arbetade som en slags facklig centralorganisation. I
75
Andersson, s. 163.
76
von Bonsdorff, Svenska folkpartiet 4, s. 148.
77
Siv Sandberg, Karoline Berg, ’Ett parti med många ansikten’, Svenska folkpartiet genom 100 år, red. Siv Sandberg
(Helsingfors 2006), s. 72.
26. 26
början var vissa av medlemsföreningarna också anslutna till det nygrundade finskspråkiga
socialdemokratiska partiet. Så småningom väcktes diskussioner om att i stället bilda ett
svenskspråkigt arbetarparti dit alla medlemsföreningarna skulle höra. Frågan diskuterades flitigt på
förbundets kongress år 1906, men istället för att bilda ett eget parti blev arbetarförbundet en del av
det finskspråkiga SDP. Resultatet av kongressen blev alltså att förbundet och dess
medlemsföreningar knöts närmare SDP, istället för att bryta sig loss och bilda ett helt nytt parti. Vid
SDP:s kongress i Uleåborg samma år beslöts det att FSA skulle få en garanterad plats i SDP:s
partistyrelse, vilket innebar att förbundets inflytande blev större än andra kretsorganisationers. I
Uleåborg gjordes också ett principutlåtande gällande språkfrågan. Enligt Anna Bondestam fick
uttalandet, som citeras nedan, en stor praktisk betydelse, eftersom partiets ståndpunkt i språkfrågan i
och med utlåtandet fixerades:78
[...] det svenska språket är nödvändigt för den svenska befolkningens allsidiga
förkovran och dessutom av stor betydelse för den västerländska kulturens och de
socialdemokratiska idéernas spridning i Finland, varför mötet uttalar som sin åsikt, att
den svenska kulturen bör bibehållas och vidareutvecklas i Finland.79
Medlemsmässigt har Finlands svenska arbetarförbund aldrig varit något massparti. Man kan ändå se
en markant ökning av både medlemmar och medlemsföreningar året efter fortsättningskrigets slut.
År 1944 var medlemsantalet 614, spritt på 19 medlemsföreningar, år 1945 var siffran uppe i ca 40
medlemsföreningar med sammanlagt 2597 medlemmar. År 1945 var också det medlemsmässigt
framgångsrikaste året för FSA under perioden 1944–1948, de följande åren sjönk siffran stadigt,
och år 1949 var förbundet nere på 1534 medlemmar. Detta var dock en bottennotering som inte
underskreds förrän år 1959. Antalet medlemsföreningar var under hela tidsperioden 1944–1948
mellan 40 och 48, med år 1947 som toppår sett i antalet medlemsföreningar.80
I detta kapitel skall jag redogöra för hur Finlands svenska arbetarförbund tyckte att
kolonisations- och jordbrukspolitiken skulle skötas. Eftersom FSA var en del av SDP kommer
också FSA:s och SDP:s förhållande att belysas. Till sist presenteras splittringen inom förbundet,
som främst hade att göra med förbundets ställning inom partiet och speciellt partioppositionen. I
slutändan kom splittringen att betyda att Arbetarbladets chefsredaktör Atos Wirtanen blev avskedad
samt att en betydande del av förbundets medlemsföreningar trädde ur förbundet, och en del av de
utträdda föreningarna gick med i DFFF istället.
78
Bondestam, Helsing, s. 27, 46–47. Anna Bondestam, Eldsjälar, personporträtt ur finlandssvensk arbetarrörelse
(Esbo 2000), s. 87.
79
Bondestam, Helsing, s. 48.
80
Bondestam, Helsing, s. 442. Det är oklart exakt när denna toppnotering nåddes, det vill säga ifall det var före eller
efter förbundskongressen 1947, då flera föreningar lämnade förbundet.
27. 27
2.1 FSA:s grundläggande syn på kolonisationsfrågorna
Finlands svenska arbetarförbund gav inte ut någon slags officiell programförklaring gällande
kolonisations- eller språkfrågorna.81
I förbundsstyrelsens mötesprotokoll från den 18.2.1944
kommer det fram att FSA bildat en kommitté vars uppgift varit att bereda folktingsfrågor. Denna
kommitté bestämde ändå att inga egna motioner till folktinget behövde göras, i all synnerhet
eftersom professor Erik af Hällström (SFP) lämnat in en motion i jordfrågan som också
socialdemokraterna i stort sett kunde hålla med om.82
Tyvärr har af Hällströms motion inte sparats i
folktingets arkiv. Ett liknande problem för forskningen är förbundsstyrelsens möte den 12.1.1945. I
mötesprotokollet står det att kolonisationsfrågorna diskuterats inom Svenska Finlands folkting, samt
att folktinget uppvaktat statsminister Paasikivi och delgivit honom de svenska synpunkterna i
frågan. I förbundsstyrelsens möte bestämdes det ändå att jordfrågorna var av sådan vikt att de
svenska socialdemokraterna själva måste ta ställning i frågan. Därför gav förbundsstyrelsen Ragni
Karlsson och Gunnar Henriksson i uppgift att göra en skrivelse som de skulle överlämna till
ministern i statsrådets kansli, Mauno Pekkala.83
Ifall nämnda skrivelse någonsin nådde Pekkala
förblir tyvärr oklart.
På grund av ovannämnda orsaker blir man tvungen att härleda föreningens linje i jord-
och kolonisationsfrågorna genom inlägg publicerade i Arbetarbladet. Eftersom politiken gentemot
andra aktörer kommer att belysas i senare kapitel, skall här presenteras artiklar som ger en bild av
hur man inom FSA såg på kolonisationsfrågorna, oberoende av andra partiers åsikter. Agronom
Ragni Karlsson, mångårig medlem i förbundets styrelse, gavs förtroendet att skriva en så kallad
småbrukarspalt i tidningen. Därför kommer FSA:s syn på hur kolonisationen och jordbruket överlag
skulle skötas avläsas främst ur artiklar skrivna av henne.84
Redan före krigsslutet, den 28.1.1944, och därmed före att någon visste vad
jordanskaffningslagen skulle föra med sig, publicerade Arbetarbladet på ledarplats en artikel
skriven av Karlsson med rubriken Småbruket bör utvidgas och förkovras. Artikeln berörde
Karlssons två ändringsförslag till folktingets agrarutskotts betänkande i jordfrågan. I artikeln
förklarade Karlsson att hon var den enda medlemmen av utskottet som hörde till det folklager som
kolonisationen var avsedd att hjälpa, alltså den enda arbetaren, varför det var naturligt att hon hade
81
Se FSA Förbundsstyrelsens protokoll 27.2.1948 där Nils Nilsson anser att ”Finlands Svenska Arbetarförbund
nödvändigtvis behöver en egen linje i jordfrågan, liksom språkfrågan”. Förbundsstyrelsens protokoll 1930–1948, Cc 2,
Finlands svenska arbetarförbunds arkiv, Arbetararkivet. (I fortsättningen FSA Förbundsstyrelsens protokoll+ datum,
AA).
82
FSA Förbundsstyrelsens protokoll 18.2.1944, AA.
83
FSA Förbundsstyrelsens protokoll, 12.1.1945, AA.
84
I Arbetarbladet, 28.4.1944, hittas ett personporträtt av Ragni Karlsson i samband med hennes 50-årsdag.
28. 28
några avvikande synpunkter på utskottets uttalande trots att hon själv varit med i gruppen som
utformade uttalandet.85
Kärnfrågan enligt Karlsson var de kommande kolonisatörernas lägenheters storlek.
Hon motsatte sig det övriga utskottets åsikt att staten borde satsa på att bygga så kallade
bostadslägenheter vid städernas utkanter. Sådana skulle enligt Karlsson öka lansbygdens
ödeläggelse. Dessutom skulle de kunna bidra till förfinskning av svenska kommuner, eftersom
utskottet ansåg det troligt att den som fick lägenheten senare skulle få sälja lägenheten till vem som
helst. Inte heller ansåg Karlsson att det skulle gagna någon annan än arbetsgivarna ifall det byggdes
små lägenheter med en egen liten gård till landsbygdens industriarbetare intill
industrianläggningarna. Ifall sådana lägenheter byggdes, skulle arbetsgivarna kunna hålla lönerna
nere. Detta eftersom det var troligt att arbetarna i varje fall inte skulle våga flytta, eftersom de trots
allt skulle ha en liten trygghet av att ha en egen gård. Arbetaren skulle alltså på sätt och vis hållas
gisslan på sin lilla gård, och tvingas att samtidigt jobba både som arbetare och jordbrukare.86
Istället för bostadslägenheter eller lägenheter med små gårdar, ville Karlsson utvidga
och förbättra småbruken i svenskbygderna. På det sättet skulle den svenskspråkiga obesuttna
befolkningen verkligen bindas vid jorden. Ifall småbruken blev minst 10 hektar skulle de vara
livskraftiga, och viktig odlingsjord skulle inte förloras till bostadslägenheterna.87
Genom att ge den
svenska obesuttna befolkningen tillräckligt med jord för ett livskraftigt småbruk skulle också
svenskbygderna hållas svenskspråkiga. Karlsson ville alltså satsa på så kallad inre kolonisation av
den svenskspråkiga obesuttna befolkningen.
I frågan om varifrån man borde ta jorden, eftersom svenskbygderna redan i stor grad
var uppodlade, jämfört med trakterna in i landet där en stor nyodling var möjlig, föreslog Karlsson i
första hand vanvårdad jord. Ifall något jordområde år efter år hade blivit vanskött, var det ändå
bättre för alla ifall den vanskötta jorden togs i aktivt bruk. I andra hand ansåg Karlsson att
kolonisatörerna skulle få utmarker av stora gods. Utmarkerna brukade ändå vara svåra att sköta just
på grund av att ett långt avstånd till själva gården. Till sist lyfte Karlsson fram språket: ”Jag tror, att
om de svenska godsägarna verkligen känner ansvar för sitt land och sin stam, så bör man också på
frivillig väg kunna uppbringa ganska betydande arealer öppen jord för kolonisationsändamål.”88
Vid
stiftandet av snabbkolonisationslagen hade jordägarna enligt Karlsson kunnat skylla ifrån sig med
hjälp av språket, jordägarna ville inte överlåta jord som skulle hamna hos finskspråkiga karelare.
85
Arbetarbladet, 28.1.1944. Agrarutskottets betänkande i sin helhet hittas i Arbetarbladet, 26.1.1944.
86
Arbetarbladet, 28.1.1944.
87
Arbetarbladet, 28.1.1944.
88
Arbetarbladet, 28.1.1944.
29. 29
Efter fortsättningskriget skulle läget vara annorlunda, eftersom det skulle vara svenskspråkiga
arbetare som krävde jord.89
Arbetarbladets syn på vilka som borde tilldelas jord, och hurdan jord det borde vara,
kommer även fram i en ledare skriven av Atos Wirtanen den 19.1.1945. Han tyckte att det bästa
vore ifall de evakuerade jordberättigade, som naturligtvis måste bli kompenserade, fick ouppodlad
jord, som var större än den jord som de förlorat. Wirtanen ansåg att de mest energiska kolonisterna
också själva skulle föredra ouppodlad jord, eftersom den större jordarealen skulle föra med sig
fördelar med tanke på framtiden. Det viktigaste var enligt artikeln ändå att lantarbetarna inte skulle
behöva lida på grund av kolonisationen. Wirtanen ansåg att man naturligtvis skulle ta jord också
från storgodsägarna, men det fick inte ske så att lantarbetarna istället för karelarna skickades ut på
landsvägen, ”[...] problemet ingalunda löses genom att man gör en lantarbetare hemlös samtidigt
som man skapar ett nytt hem för en evakuerad”.90
Trots att Wirtanen inte nämnde något om språket,
kan man mellan raderna läsa att han ville hålla svenskbygderna svenska genom att ge
svenskspråkiga lantarbetare jord som de redan tidigare arbetat på. Att ge karelarna ouppodlad jord
skulle också skydda de svenska områdena, eftersom det i svenskbygderna inte fanns mycket
ouppodlad jord.
I en artikel i Arbetarbladet den 6.3.1946, alltså efter stiftandet av
jordanskaffningslagen, med titeln ”Flykten från landsbygden” oroar fortfarande det goda
borgerskapet, utvecklade Ragni Karlsson sin syn på hur kolonisationen borde skötas på bästa sätt.
Hon ansåg att man i viss mån kunde sympatisera med ”hela den borgerliga opinionen”91
som
förfasades över den aldrig sinande strömmen av jordberättigade, och all jord de var tvingade att
överlämna. Men eftersom borgarna samtidigt var oroade över att landsbygden avbefolkades, hade
de skapat en paradox. Ifall staten skulle börja satsa på att ge jord till småbruken, istället för att
främja storbruken, skulle arbetarna stanna kvar på landsbygden. På grund av Finlands läge långt
upp i norr, var det inte ens lönsamt att odla spannmål för försäljning. Vid småbruken skulle var och
en kunna odla spannmål för eget behov ifall viljan fanns. I varje fall skulle storbruken endast kunna
vara nyttiga ifall de sysslade med husdjursproduktion. Men lika gärna skulle husdjursprodukterna
kunna erhållas från småbruken, och då skulle landsbygdens avbefolkning hindras.92
För den svenskspråkiga befolkningen var läget lite annorlunda än för den
finskspråkiga enligt Karlsson, eftersom man märkt att jordhungern inte var lika stor på svenskt håll
som på finskt. Men det betydde bara att det var ännu viktigare att man kunde erbjuda livskraftiga
89
Arbetarbladet, 28.1.1944.
90
Arbetarbladet 19.1.1945.
91
Karlssons ordval.
92
Arbetarbladet, 6.3.1946.
30. 30
småbruk i de svenska bygderna. Dessutom var det av stor vikt att motarbeta landsbygdens tristess
med ett rikare kulturutbud, så att inte städernas nöjen blev för lockande. Ifall alternativen var att
stanna kvar på landsbygden ”[...] i tjänst hos godsägare eller storbönder, bo i landets uslaste
bostäder, svälta på landets sämsta arbetslöner, knoga landets längsta arbetsdag under ständig
uppsikt av fogdar och inspektorer [...]”93
eller att flytta in till staden, tyckte Karlsson att det inte var
konstigt ifall ungdomen valde att överge landsbygden.94
Eftersom K-A. Fagerholm var den FSA-politikern som hade mest inflytande i
Finlands politik, är det också meningsfullt att lyfta fram hans personliga åsikt i frågan. Tyvärr skrev
Fagerholm inte om jordanskaffningslagen eller dess tillämpning i sina memoarer, men hans syn på
språkfrågan kommer fram i hans kommentar av SFP-minister Ernst von Borns utträde ur regeringen
i maj år 1941. von Born avgick i protest eftersom han var missnöjd med hur
snabbkolonisationslagen tog tillvara på svenska intressen. Detta kommenterade Fagerholm med att
de som förlorat sin jord naturligtvis måste få ersättning, och svensk jord kunde inte helt ses som ett
undantag. Han tyckte ändå att snabbkolonisationslagen skulle genomföras så att de språkliga
förhållandena i kommunerna inte skulle ändras. Fagerholm fortsatte med att säga att de svenska
områdena hela tiden krympte, men att detta inte berodde på samhällets åtgärder. Istället var det
folkpartister som i sitt vinstbegär sålt jorden till finskspråkiga.95
2.2 SDP splittrat mellan partimajoritet och partiopposition
Att vinterkriget var ett ärofullt krig, som Finland hade tvingats utkämpa på grund av Sovjetunionens
fientligheter, var en självklar åsikt inom det socialdemokratiska partiet. Trots att SDP var med i
regeringen även under fortsättningskriget, och alltså var med om att bestämma Finlands politik
under kriget, var enigheten inom partiet inte alls lika stor i frågan om fortsättningskrigets ärofullhet,
eller ens krigets nödvändighet. Under kriget började partiets majoritet, som till en stor del bestod av
yngre socialdemokrater som inte vågade dra sig ur samarbetet med Tyskland, kallas höger- eller
vapenbrödrafalangen. På andra sidan fanns en stor opposition, den så kallade fredsoppositionen,
som ansåg att Finland skulle dra sig ur kriget så snabbt som möjligt. Till denna opposition hörde
som sagt också FSA.
Tudelningen av partiet tog inte slut i samband med att kriget tog slut, utan tvärt om
blev striderna inom partiet större. Partioppositionen ansåg att de socialdemokrater som varit med
om att driva Finlands krigspolitik borde avgå från partiet, eftersom samarbetet med Sovjetunionen
93
Arbetarbladet, 6.3.1946.
94
Arbetarbladet, 6.3.1946.
95
Fagerholm, Talmannens röst, s. 118.
31. 31
annars skulle vara omöjligt. Oppositionen ville också driva partiet längre mot vänster och inleda ett
samarbete med kommunisterna. De oppositionella ansåg att det var det enda sättet att hindra att
kommunisterna som understöddes av Sovjetunionen skulle få ett för stort inflytande i den finska
politiken. Partimajoriteten å sin sida ansåg att kommunisterna var socialdemokraternas värsta
fiender, och att de styrdes från Moskva. Majoriteten inom partiet ansåg också att borgerligheten
hade blivit handlingsförlamad efter kriget, och att det enda som kunde rädda ett fritt, demokratiskt
Finland var att socialdemokraterna med all kraft bekämpade kommunisterna.96
I SDP:s partikongress i november 1944 kunde ungefär en tredjedel av deltagarna
räknas som tillhörande partioppositionen. De oppositionella krävde dock att det politiska läget
skulle tas i beaktande då man fyllde posterna inom partiet. Det skulle ha betytt att de oppositionella
skulle ha fått ett oproportionellt stort inflytande i partiets ledning. Oppositionen ville också att
ledande krigstida högersocialdemokrater skulle ha hindrats från att bli invalda i partistyrelsen.
Majoriteten gick inte med på detta, utan platserna delades proportionellt, så att oppositionen fick tre
platser av nio i partistyrelsen. Som ny partisekreterare valdes den 28-årige Unto Varjonen.
Partioppositionens reaktion mot detta blev att dra bort hela sin representation från partistyrelsen.97
Resultatet av partikongressen blev att en stor del av oppositionen bröt sig loss från
SDP, och gick med i det Socialistiska enhetsförbundet (som var en del av DFFF) i stället.
Majoriteten av partioppositionen, FSA medräknat, ville ändå inte lämna partiet, utan de bildade
istället en grupp som började kallas för lojaloppositionen.98
I arbetarförbundets kongress den 20–
21.5.1945 beklagades splittringen inom partiet, och i kongressens resolution deklarerades det bland
annat att FSA hoppades att en ny partikongress skulle sammankallas för att lösa problemen inom
partiet. Dessutom önskade förbundet att samarbetet mellan de två stora vänstergrupperingarna, SDP
och DFFF, skulle intensifieras.99
FSA:s önskemål uppfylldes då SDP den 27–28.6.1946 ordnade en extra partikongress
för att lösa tvisterna mellan oppositionen och partimajoriteten. Där lyckades parterna dock inte
komma till en lösning som skulle ha godkänts av oppositionen, utan partimajoriteten behöll sin
klara majoritet inom partiet, och Unto Varjonen och andra unga vapenbrödrasocialister lyckades
hålla greppet om partiet. Varjonens partifrände, och efterföljare som partisekreterare, Väinö
Leskinen, beskrev Varjonen som ett geni. Å andra sidan var hans iögonfallande intelligens hans
96
Beyer-Thoma, s. 47–51.
97
Beyer-Thoma, s. 63.
98
Beyer-Thoma, s. 66–67.
99
Protokoll över Finlands svenska arbetarförbunds tjuguåttonde kongress hållen i Helsingfors, den 20–21 maj 1945, s.
17–18. Förbundskongressernas protokoll 1906–1950 CA 1, Finlands svenska arbetarförbunds arkiv, Arbetararkivet. (I
Fortsättningen FSA Förbundskongressernas protokoll + årtal, AA).
32. 32
svaghet, enligt Mikko Majander förde han ofta fram sin cyniska världsbild för rakt. Detta var något
som skapade problem inte minst inom utrikespolitiken.100
För FSA:s del gjordes saken inte bättre av att det under våren 1946 kom fram att
Varjonen skrev i den äktfinska och stockkonservativa tidsskriften Suomalainen Suomi under
pseudonymen Väinö Kalamies. Det kom även fram andra finsknationella tendenser inom partiet
under våren 1946.101
I Arbetarbladets Tankar i dag skrev Gunnar Henriksson bland annat: ”Väinö
Kalamies [har i Suomalainen Suomi] betecknat svenskarna som bortskämda barn, med vilka det
klemats nog här i landet. Enligt Kalamies uppfattning kommer svenskarna med nya fordringar
allteftersom finnarna samtycker till de tidigare”.102
2.3 FSA:s svåra val: att stanna kvar i SDP eller utträda
Efter partikongressen tystnade det kring partioppositionen, kanske främst på grund av att
Arbetarbladet var den enda tidningen som kontrollerades av oppositionen. Tvisten flyttades därmed
att utspelas inom FSA, där det var många som ansåg att förbundet borde träda ut ur partiet. För att
reda upp situationen inom förbundet sammankallades en extra förbundskongress till den 26–
27.10.1946.103
Eftersom FSA själv hade så få medlemmar och väljare, tyckte största delen av dem
som var för utträde, att FSA borde samarbeta med DFFF, för att på så sätt få mera inflytande. Även
DFFF:s svenska sektion hade insett möjligheten att locka över FSA till sina led, så de
svenskspråkiga folkdemokraterna skickade en deputation till kongressen. Deputationen uppläste en
sex punkters skrivelse, där de bland annat önskade att den finlandssvenska vänstern tillsammans
skulle kämpa för ”en helt ny jordreform, som står på våra naturförhållandens verklighetsgrund” 104
samt ”de finlandssvenska socialisternas konsolidering med gemensam front mot en samlad
finlandssvensk borgerlighet”.105
Exakt hur man skulle kämpa för dessa mål kom inte fram i skrivelsen, men resultatet
blev i varje fall att FSA godkände folkdemokraternas samarbetsförslag. I samband med detta
bestämde sig FSA också för att grunda ett samarbetsorgan med de svenska folkdemokraterna, ett
beslut som SDP inte kunde godkänna. Till samarbetsorganets ordförande valdes DFFF:s Gösta
Rosenberg; SDP-kritiska Atos Wirtanen och Ragni Karlsson blev viceordförande. Dock valdes
också Gunnar Henriksson och Nils Nilsson, som både bestämt var emot ett utträde ur SDP, till
100
Majander, s. 231–232.
101
Andersson, s. 33.
102
Arbetarbladet, 18.3.1946.
103
Soikkanen, s. 172.
104
FSA Förbundskongressernas protokoll 1946, s. 10, AA.
105
FSA Förbundskongressernas protokoll 1946, s. 10, AA.
33. 33
medlemmar i samarbetsorganet.106
Till slut bestämde sig förbundet ändå för att inte lämna det
socialdemokratiska partiet; istället skulle ett beslut fattas då förbundet visste hurdan situationen var
vid FSA:s nästa förbundskongress.107
Den förbundskongressen, som ordnades den 24–25.3.1947, skapade stor
uppmärksamhet. Detta eftersom alla inblandade insåg att kongressen kunde ha stora följder, inte
minst med tanke på det nordiska samarbetet, ifall FSA lämnade partiet. På plats var bland annat
partiordförande Emil Skog och partisekreteraren Väinö Leskinen, samt Sveriges socialdemokratiska
statsminister Tage Erlander. Resultatet av kongressen var att förbundet röstade fram en ny
ordförande, riksdagsman Gunnar Andersson, som ansågs vara en kompromiss mellan dem som ville
stanna kvar och dem som ville utträda. Den tidigare ordföranden sedan år 1935, K-A. Fagerholm,
ansågs vara en för klar representant för dem som ville vara lojala mot SDP.108
De som var för utträde krävde också en omröstning om kvarstannande i partiet. Denna
röstning vann dock de som ville stanna kvar, med 90 röster mot 31. Ändå lämnade tio
medlemsföreningar, varav nio från Österbotten, förbundet, för att gå med i DFFF.109
Att språk- och
kolonisationsfrågorna var en viktig orsak till att många föreningar ville lämna FSA kom fram bland
annat då Atos Wirtanen uttalade sig om Unto Varjonen och Eeno Pusa, som både hörde till
partimajoritetens ledning.110
Enligt Wirtanen var det ofattbart att Varjonen, som ertappats som
medarbetare i den äktfinska, halvfascistiska Suomalainen Suomi inte riskerade sitt medlemskap i
partiet, utan tvärtom dikterade för gamla socialdemokrater vad de skulle göra. Wirtanens åsikt om
partiets agerande gentemot Pusa, som kort före kongressen kommit med den för de svenskspråkiga
frånstötande Merikoivisto-motionen, var inte desto positivare: ”Pusa har inte fått någon offentlig
tillrättavisning, partiet har inte tagit avstånd från hans motion, han riskerar inte sitt medlemskap
genom uppenbart och grovt nationalistiska övergrepp och brott mot partiets grundläggande
principer”.111
2.4 Atos Wirtanen avskedas och oppositionen tystnar
Ett viktigt beslut för hela FSA:s framtid gjordes genast efter förbundskongressen; Arbetarbladets
bolagsstämma bestämde med aktiemajoritet 140–80 att avskeda Atos Wirtanen från posten som
chefsredaktör. Detta i sin tur ledde till att Wirtanen och hans meningsfrände, Ragni Karlsson, i
106
Soikkanen, s. 173.
107
FSA Förbundskongressernas protokoll 1946, s. 10–16, AA.
108
Bondestam, Helsing s. 323–325.
109
Andersson, s. 146.
110
Paasivirta, s. 380. Pusa var suppleant i partistyrelsen.
111
FSA Förbundskongressernas protokoll 1947, s. 27, AA.
