Text från 2005.

1. 1
Att vara vänster i imperialismens tidevarv
ALI ESBATI
Publicerad i antologin ”Från förvirring till förändring”, Emil Berg och Åsa Brunius (red).
Nixon förlag, 2005
Vänstern står inför viktiga vägval. Inte för att någon enskild debattör påstår det, eller för att
något enskilt beslut ska fattas vid ett särskilt tillfälle. Vänsterns vägval – och de debatter som
blossar upp om det – har sin grund i utvecklingstendenser i den värld vi lever i. Den måste
beskrivas och begripas, för att de strategiska linjevalen ska bli meningsfulla. Det här är alltså
ett försök att ge en skiss av de processer som här och nu både ritar om och fyller i
konturerna för miljarder människors tillvaro, processer som kopplar ihop massmord i Falluja
med nedskärningar i Falkenberg. Utifrån det vill jag sen säga något om de diskussioner och
slitningar utvecklingen gett upphov till samt vilka krav som ställs på en vänster värd namnet
– en som vill förändra världen.
I. UTSIDAN: IMPERIALISM OCH KRIG
Idag talas det mycket om ”globaliseringen”. Det är ett på många sätt uselt analytiskt begrepp.
Kapitalismen har alltid varit global och kapitalister har alltid haft inneboende globala
ambitioner. Det som däremot hänt är att de krafter som stod emot kapitalet och tvingade
fram förändringar, varit på reträtt sedan slutet av 70-talet. Därför kan man, som Aron Etzler,
säga att globaliseringen ”som vi pratar om den, är ideologi, dvs. båg, som sedan början av 1990-
talet använts främst för att svepa in ett aggressivt högerprojekt i en nimbus av naturlighet.
Globaliseringen är ett ord som döljer maktrelationer”1. Notera kursiveringen. Mycket har
hänt. Mer skall hända.
1999 gav Timbro ut boken Världens klassresa, skriven av Tomas Larsson som ett led i det
ständigt pågående arbetet med att sälja in en världsbild. Det är en fantastisk beskrivning av
hur man kunde utveckla detta båg. Larsson påtalar att han skrivit boken efter att ha fått e-post
från Timbros VD PJ Anders Linder (numera chefredaktör på SvD). Av sin situation
drar han rimliga slutsatser:
”Jag kan rapportera att den nya ekonomins löften inte är falska. Det går verkligen att bo på
en tropisk ö och samtidigt jobba i Stockholm, San Fransisco och Hongkong. Det fungerar i
alla fall för mig”2.
Det framgår inte om till exempel indonesiska bönder kan göra samma sak. Larssons
definition av globaliseringen är lika värdelös som vanligt förekommande i den allmänna
debatten:
1 Etzler (2002), s. 30
2 Larsson (1999), s. 9

2. ”Med globalisering avses den process som innebär att världen krymper. Avstånden blir
kortare, allting kommer närmare”3.
Men vem kommer närmare vad? I vems intresse? Varför sker det? Om detta sägs mycket lite.
Låt oss därför sysselsätta oss en stund med verkligheten.
”Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över hela
jordklotet […] Bourgeoisin har genom sin exploatering av världsmarknaden gett alla länders
produktion och konsumtion kosmopolitisk grund”4.
Så skrev Marx och Engels redan 1848 i Kommunistiska manifestet. Det centrala här är hur
kapitalets drift omdanar världen medan den drar förbi. Det sker konkret.
I slutet av 60-talet började vinstnivåerna i USA generellt sjunka. Det fortsatte i början av 70-
talet i Europa5, och problemen fördjupades med oljekrisen. Det gick helt enkelt inte lika bra
som förut. En ”guldålder” gick mot sitt slut och arbetarna hade flyttat fram sina positioner.
Kapitalet pressades från olika håll. Det lade grunden för vad man kan kalla för en period av
”politiska framgångar men ekonomiska misslyckanden för kapitalet”6. I kapitalismens
kärnländer vidtogs reaktiva åtgärder från kapitalägarnas sida. Två bärande delar i de
strategierna kan man karaktärisera så här7: 1) Förvandla sitt kapital till de mest flexibla
formerna, för att inte riskera att fastna i icke-profitabla investeringar. 2) Att organisera om
produktionen så att platsspecifika fördelar maximerades.
Exempel på det första har vi sett över hela världen. De asiatiska ”mirakelekonomier” som
hyllades i böcker och artiklar från Världsbanken och allehanda ekonomer och debattörer,
fick känna av det i en enorm finanskris 1997/1998. De internationella organen hade krävt av
dessa länder att tillåta fritt in- och utflöde av kapital, och samtidigt garantera fasta
växelkurser. Utländska investerare kunde ta in kapital, investera i projekt och plocka ut
pengar till sina pensioner i Florida. Men efter ett tag tar de lönsamma projekten slut.
Kapitalisterna kan dock inte sluta satsa pengar, för då går någon annan före. Det leder till
spekulation. Man började till exempel bygga stora skrytbyggnader, inte för att man behövde
dem, utan för att man spekulerade i att någon skulle köpa dem, för att sälja vidare… Till sist
sprack bubblan. Utländska investerare drog sig enkelt ur. Kvar stod miljoner arbetare som
betalade kreditförlusterna med sitt sparande och sitt arbete. I Indonesien sjönk 40 miljoner
människor ned i fattigdom, i Sydkorea över 5 miljoner8. Kapitalägarna skyndade sig vidare till
nya jaktmarker. Nästan exakt samma processer har upprepat sig i Ryssland, i Latinamerika
(särskilt Argentina), Turkiet9. Men den minnesgode ser också att detta skulle kunna vara en
beskrivning av krisprocessen i Sverige kring 1992, den som ledde till räntor på 500%, och att
2
3 ibid, s. 11
4 Marx & Engels (1995), s. 202
5 Se till exempel Went (2000)
6 Walker (1999), s. 263
7 Formuleringen följer Johansson (2002)
8 UNDP (1999)
9 Här finns en omfattande litteratur, men se till exempel: Glassman & Carmody (2001), Hahnel (1999), Yeldan
(2001), Wade & Veneroso (1998), Wade (1998), Wu (2000).

3. vi under hela 90-talet fick betala för de pengar finanshajarna och affärsbankerna spelade bort
på fastigheter i London och Bryssel.
Exempel på den andra punkten är ännu lättare att finna. Kapitalet har alltid velat flytta
produktion till platser där man är närmare råvarukällor eller där man kan hitta lägre löner.
Men detta sker med en särskild aggressivitet och under delvis förnyade organisationsformer.
Multinationella företag kan beräknat och planerat (till skillnad från vad som ofta sägs är ju de
kapitalistiska företagen allt annat än marknadsstyrda) spela ut nationella lagstiftningar mot
varandra och luckra upp sociala skyddsnät. Det intressanta är att utnyttja varje ojämnhet. När
lönsam verksamhet läggs ned i Gislaved och Norrköping, där kommunens och statens
investeringar inte är något värda för företagen om det finns större utsikter till vinst på annat
håll, är det denna process vi ser konkretiseras. Likaså när General Motors organiserar ett
”chicken race” mellan tyska och svenska arbetare för att vinna längre arbetstider. Men också
när Coca Cola gärna placerar sin produktion i Colombia, där paramilitära styrkor rätt
ostraffat kan mörda fackföreningsaktivister10. Detta garanterar, med modern konsultprosa,
ett gynnsamt företagsklimat.
I grunden handlar det alltså om att ett system i djup kris försöker pressa mer ur alla dem som
arbetar fram rikedomarna. Det ger oss den situation vi nu haft i drygt två årtionden; på sina
håll mycket höga vinstnivåer i företagen, men tillväxttal som är modesta i jämförelse med
dem på 50- och 60-talen. Långsiktigt betraktat sågar kapitalet av de grenar den själv sitter på.
De sociala strukturer som är nödvändiga för mänsklig utveckling och ökat välstånd –
utbildning, infrastruktur, ekologisk hållbarhet – slås sönder. Jag återkommer strax till det
som händer i kärnländerna, till exempel Sverige. I länderna i periferin är de olyckor som
åsamkas befolkningarna enorma. Den politik som Internationella valutafonden (IMF) och
Världsbanken tvingat på länder i Syd sedan början av 80-talet har varit katastrofal för dessa
länder. Den genomsnittliga årliga tillväxttakten i Latinamerika var 5,5% och 6,0% på 60-
respektive 70-talen. Motsvarande siffror för 80-talet och första halvan av 90-talet är 1,3%
och 2,5%. Sex länder i Afrika söder om Sahara hörde till de 20 snabbast växande u-landsekonomierna11.
Alla använde på något sätt importsubstitutionspolitik, alltså att skydda
sina egna industrier för att förbättra sina villkor på världsmarknaden. Den politiken
bannlystes och förklarades omöjlig. Idag befinner sig dessa ekonomier i fritt fall. Många har
upplevt flera år av negativ tillväxt. I mitten av 90-talet hade 70 u-länder lägre per
capitainkomster än på 60- och 70-talen12.
De så kallade strukturanpassningsprogram som påtvingats dessa länder har helt enkelt haft
till syfte att anpassa deras ekonomier till kapitalägarnas behov i Centrum: icke-utveckling av
industrier, billig arbetskraft och framför allt full tillgänglighet i den globala ekonomin. Det
handlar inte i första hand om behovet att få tillbaka utlånade pengar, utan om det oerhörda
värde som ligger i att ha makten över andra länders ekonomier, sätta deras folks behov i
andra rummet. Hösten 2000 bodde jag i S:t Petersburg. Jag minns att när den ryska
regeringen skulle presentera sin budget för Duman gjorde man det först efter det att en
3
10 Nej, det är inte bara en tankefigur. Se till exempel: www.laborrights.org/projects/corporate/coke/. Men jag
kunde ha valt väldigt många andra företag som exempel också. Coca Cola utmärker sig inte i ”moraliskt”
avseende. De gör så, för att de kan. I Colombia mördades över 4000 fackliga aktivister åren 1986-2002.
11 Emmerij (2000) och Rodrik (1999)
12 UNDP (1996)

4. IMF-delegation hade gått igenom förslaget och godkänt det. Och då är detta ändå ljusår från
det inflytande sådana delegationer har över de flesta afrikanska länder. Kapitalets allmänna
utvecklingstendenser låter oss förstå mer av detta. Men det är också helt avgörande att titta
på USA:s roll i världsekonomin.
USA är världens mest skuldsatta nation. Den federala statsskulden uppgår i skrivande stund
till 7519 miljarder dollar, varav 3099 miljarder dollar i utlandslån13. Även om den
amerikanska regeringen gärna talar om en balanserad budget (genom ännu större
nedskärningar) uppgick det amerikanska budgetunderskottet i oktober 2004 till 413 miljarder
dollar.14 Framför allt har USA enorma och kroniska handelsunderskott, som gäller gentemot
samtliga av landets handelspartners. I mars 2004 uppgick USA:s negativa handelsbalans till
46,0 miljarder dollar. I augusti var siffran 53,6 miljarder dollar och i september 51,6
miljarder15. Detta skulle vara en omöjlig och ohållbar situation för andra länder. Men USA är
inte vilket land som helst.
Det finns hos de ledande i USA ett oerhört starkt nationellt intresse för att etablera fria
kapitalrörelser runt jorden16. För det första: USA har en internationellt sett mycket låg
sparkvot. För att kunna upprätthålla en hög nivå av konsumtion och investeringar måste
man använda de pengar som andra sparar. De pengar som hårt arbetande sydostasiatiska
familjehushåll lägger undan måste vara omedelbart tillgängliga för bruk på annat håll –
pumpas in i industriköp i Mexiko eller bli en bubbelpool i Kalifornien. För det andra:
amerikanska företag vill gärna göra affärer i resten av världen genom att använda resten av
världens pengar. Det kan de göra genom att dollarn är världens reservvaluta, en valuta som
accepteras och används överallt17. Eftersom amerikanska dollar trycks endast av den
amerikanska federalbanken så ger detta USA ett unikt privilegium. Man kan handla för mer
än vad man har råd med, eftersom man erbjuder dollar i utbyte – dollar som mottagaren kan
fortsätta att använda, inte nödvändigtvis för att köpa saker i USA, utan var som helst i
världen. Dollarn efterfrågas just för att det är dollar. Amerikanska företag och fonder kan
låna upp pengar alltför billigt i USA (i andra länder hade räntorna skjutit i höjden med en
sådan katastrofal handelsbalans), agera runt om i världen och ta hem vinsterna. Allt detta
både förutsätter, fördjupar och förstärks av ”globaliseringen” såsom den hårdhänt körs ned i
halsen på världens folk.
Det är en trettioårig utveckling som nu slår över i en delvis ny fas.
Strukturanpassningsprogrammen, det ojämna utbytet och kapitalets gränsöverskridande
karaktär är kvar. Men nu ser vi det obegränsade våldet släppas ut över världen. Inte på något
abstrakt plan, utan konkret organiserat genom den enda kvarvarande supermakten. Detta är
inte ett resultat av att det råkade komma en jättedum kille till makten i USA. Det är en
nödvändig (inte att förväxla med oundviklig) utveckling som svarar mot kapitalets
ackumulationsbehov.
13 www.publicdebt.treas.gov
14 ”US budget deficit expands to $412.5 billion”, www.msnbc.msn.com/id/6249895/
15 ”USA:s handelsunderskott på rekordnivå i mars”, DN 040512 och ”USA:s handelsunderskott – 51,6
miljarder dollar”, DN 041110
16 Nedanstående bygger bland annat på Wade & Veneroso (1998)
17 En utförlig och välskriven genomgång av dollarns roll, med vidare referenser, finns i Malm (2004) s. 219-226.
4

5. De militära angreppen runt om i världen, krönta av den fullskaliga ockupationen av Irak
”löser” flera problem på samma gång. Mest uppenbart är nog oljan. Strypgreppet om
arbetskraften är inte tillräcklig om råvaru- och energitillgången inte är under kontroll. USA:s
utrikespolitiska agerande har ända sedan andra världskriget styrts av kontrollen över oljan –
för att säkra tillgången till denna ekonomiska livsnerv för produktionen. Genom
ockupationen av Irak utövas nu en direkt kontroll över enorma resurser, och hot om direkt
kontroll över andra. I Sverige rapporterades det anekdotiskt om hur amerikanerna tillät
plundring och förstörelse (av det de själva inte förstört) efter ockupationen av Baghdad, utom
på oljeministeriet18. För de flesta andra var det dock inte särskilt udda. Jakten på oljan driver
kapitalet i krig och direkt erövring19.
Men den skärpta militariseringen av USA:s förhållningssätt till länderna i periferin är också
nyttig för den amerikanska ekonomin på ett annat sätt. Jag har under åren sparat en massa
artiklar som handlar om hur börserna runt om i världen går upp när det kommer statistik
som säger att arbetslösheten är hög, och tvärtom när arbetslösheten sjunker. Det präglade
90-talet. Från 24 mars 2003 har jag dock ett klipp med rubriken ”Bästa veckan på 20 år”20.
Den börjar så här: ”Krigsutbrottet i Irak gav USA-börserna den bästa börsveckan på 20 år”.
En bygganalytiker citeras, som talar om en ”förnuftig spekulation i återuppbyggnad”.
Förstörelse och död är goda nyheter. Militariseringen innebär en säker – statligt garanterad –
efterfrågan för den svällande krigsindustrin och en del andra i svallvågorna. Kapitalet kör ett
varv till.21
Och kanske viktigast: Ett sådant system kräver politisk ”stabilitet” – i betydelsen fortsatta
flöden av centrala resurser i lämpliga riktningar, fortsatt penetration av områden som tidigare
inte kunnat marknadsutsättas. Det kräver en kränkning av nationell suveränitet överallt utom
i USA, där suveräniteten är total. Och politisk stabilitet under sådana förhållanden kräver
våld. Mycket, mycket våld. När Nato egenmäktigt bombade Jugoslaviens huvudstad Sarajevo
skrev den konservative krönikören på New York Times, Thomas Friedman, något som
rymmer inom sig ”globaliseringens” mest koncentrerade sanning:
”För att globaliseringen ska fungera får Amerika inte tveka att agera som den allmäktiga
supermakt det är. […] Marknadens osynliga hand kan inte fungera utan en osynlig knytnäve.
Mc Donald’s kan inte frodas utan McDonnell Douglas, tillverkaren av stridsflygplanet F15,
och den osynliga knytnäve som håller världen säker åt Sillicon Valley’s teknik heter Förenta
staternas armé, flygvapen, flotta och marinkår”22.
Världens uppmätta militära utgifter 2003 var 956 miljarder dollar, ca 7000 miljarder kronor.
De har ökat de senaste åren. USA står inte bara för den allra kraftigaste ökningen. USA står
också för hela 47% av hela världens samlade militära utgifter. USA satsar alltså ungefär lika
5
18 Se till exempel Åsne Seierstad ”Vi tar tillbaka det som tillhör oss, DN 030412; Jenny Leonardz ”Forskare
varnade för plundring”, SvD 030415.
19 Spaltmil har skrivits i frågan. von Korring (2003) berättar en väldokumenterad bakgrundshistoria. Nyberg
(2003) skisserar oljeintressena i den snäva personkrets som fattade beslut om kriget. Malm (2004), s. 308-342,
sätter in den aktuella oljefrågan i ett bredare marxistiskt perspektiv.
20 Hans Westerberg, SvD 030424.
21 Se också Malm (2004), s. 255-261, särskilt not #81.
22 New York Times, 990328

6. mycket på sina militära muskler som hela resten av världen tillsammans23.
Försvarsdepartementet i USA är landets största arbetsgivare, med 1,4 miljoner i aktiv tjänst
2002, före Irak-kriget. Det finns amerikansk militär närvaro i varje tidszon på vår planet.
Över en kvarts miljon trupper eller försvarsanställda amerikaner fanns då utanför landets
gränser24. Det handlar inte om konspirationer. Det handlar om intressen.
Och det handlar inte bara om det amerikanska kapitalets intressen. Kapitalister i alla
kärnländer förlitar sig på USA:s militära styrka. Efter Irakkriget har Frankrike, Tyskland,
Japan, alla med trilskande opinioner som tvingade deras regeringar att vara kallsinniga till
ockupation, skyndat att delta i ”normaliseringen” av läget och att ta del av de nya, det vill
säga nyförstörda och belägrade, marknaderna. Det amerikanska underskottet, som jag
nämnde ovan, är inte bara ett utslag av det rådande läget. Det är också en drivkraft, en motor
i världsekonomin. Där finner andra länders kapitalister avsättning för sina produkter.
Tanken att EU skulle bli en ”motvikt” mot USA ter sig alltmer som en allsidig absurditet.
Varför skulle EU bli motvikt mot en exponent av sitt egenintresse? I själva verket är det den
rakt motsatta utvecklingen vi ser, och som bestämmer den omvärld vi har att förhålla oss till.
Vi ser EU sätta ut snabbinsatsstyrkor som efter förmåga ska hjälpa USA i våldsutövandet i
periferin. Vi ser också hur vårt eget lands utrikespolitik är på glid. Göran Persson gav sitt
”oförblommerade” stöd till USA:s utomrättsliga bombningar i Afghanistan. Och efter ett
kort mellanspel framtvingat av enorma demonstrationer går han numer ut i försvar av Irak-ockupationen25.
Svenskt försvar anpassas i och med det senaste försvarsbeslutet än mer till
Nato och dess intressen. Värnplikten urholkas till förmån för framtida legoknektar. Sveriges
överbefälhavare skriver:
”De bredare europeiska perspektiven måste i den fortsatta utvecklingen av Försvarsmakten
ges ett långt tydligare genomslag än tidigare […] De europeiska ambitionerna stäcker sig
också långt utanför Europa. Vi bör framöver räkna med fortsatta behov av militära insatser i
Irak, Afghanistan och på en rad platser i Afrika”26.
Ett ord som påfallande ofta dyker upp i sammanhanget är ”värden”. Försvarsberedningens
ordförande talar om att glömma totalförsvarstanken och samlas kring ett nytt koncept:
”Centralt i detta nya koncept måste vara skyddet av vårt samhälles grundläggande värden
och funktioner”27. Likaså står det i den EU-konstitution som regeringen inte vill att vi ska
folkomrösta om, att ”Unionen skall fastställa och föra en gemensam politik och
gemensamma åtgärder […] för att skydda gemensamma värden, grundläggande intressen,
säkerhet, oberoende och integritet”28.
Vad är det för värden? Man bör skära igenom det verbala fluffet. I det ideologiska
tankegodset finns tron på ”den vite mannens börda”. Undertill finns ett annat värdebegrepp
6
23 SIPRI (2004)
24 ”US military might – the facts”, The Observer 020310
25 ”Så länge man har den situation som man nu har på marken får man nog acceptera att det finns utländsk
trupp i Irak”, i Ekot 041103. För övrigt ett logiskt intressant resonemang. Eftersom USA ockuperat Irak
(”situationen på marken”) måste ockupationen fortsätta.
26 Håkan Syrén, DN Debatt 040117
27 Håkan Juholt, ”Skall vi ha kvar totalförsvaret?”, anförande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen,
040120. Tillgängligt via www.cff.se
28 Artikel III-193, punkt 2.

7. som rustar sig. Det är mervärdet vi talar om här – kapitalets behov av att krama ut mervärde.
I periferin innebär det ibland att väldigt många människor måste dödas. Det reproducerar ett
rasistiskt tänkande som för tillfället upprätthåller bilden av araber som icke-människor. Det
driver USA:s trupper att bedriva en kolonial straffexpedition med vidhängande massmord i
Falluja – för att sprida kapitalismens evangelium Detta händer på utsidan. Den vänster som
inte förhåller sig till det har inget existensberättigande. Men först något om vad som händer
på insidan.
7

8. II. INSIDAN: SPRINGVIKARIAT OCH NYFASCISM
Huvudfokus i den här artikeln ligger på kapitalets globala rörelseschema och dess effekter
för den politiska terrängen. Men det måste påpekas att de processer som driver amerikanska
marinkårssoldater till dammiga bakgårdar i Mellanöstern i grunden är desamma, som det
som driver upp sjuktal och förslitningsskador i mellansvenska småstäder.
Tillbaka fyrtio år. Arbetarrörelsen fick med Gunnar Myrdals ord sin ”skördetid” i form av
kraftigt utbyggd välfärd. Socialförsäkringssystemen byggdes ut steg för steg. Arbetsrätten
stärktes tydligt och målmedvetet (även om arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet
aldrig kom under direkt hot). Demokratin fördjupades såväl genom författnings- och
lagändringar som genom utvidgade medborgerliga möjligheter att delta i samhällslivets olika
delar. Detta är en historia som – liksom andra sociala processer – måste ses från två håll. I
Vänsterpartiets partiprogram uttrycks det så här:
”Välfärdsstatens och offentliga sektorns expansion kunde ske av flera skäl: en gammal insikt
om att socialpolitik behövdes för att hålla samman samhället, arbetarnas krav på att få ta del
av sin egen ökade produktion, kapitalets behov av en effektivare reproduktion av
arbetskraften och en långsiktig arbetsfred. Det ekonomiska utrymmet fanns.
Arbetarrörelsens krav fick inte gehör utan strid, men kunde ändå tolereras. På 60- och 70-
talen fortsatte arbetarrörelsen att stärkas och samtidigt radikaliseras. Detta mötte starka
reaktioner på flera fronter från kapitalets sida ”29.
Kapitalets reaktiva strategier har jag redan berört ovan. De realiseras naturligtvis fundamentalt
annorlunda i Sverige och andra länder i centrum än i säg Afghanistan, men de processerna
springer ur samma källa. Behovet av att skapa nya marknader för avsättningen driver fram
tryck på privatiseringar och utförsäljningar. Regeringar av olika kulörer skyndar sig att
verkställa. Vad som samtidigt sker är dock – återigen – att de faktiska möjligheterna till reell,
långsiktig utveckling slås undan. Kapitalismen har aldrig varit i stånd att betala sina egna
kostnader och enskilda kapitalister har en inneboende oförmåga att finansiera investeringar
som långsiktigt kan vara bra också för flertalet kapitalägare, inklusive de själva30. De inre
ojämnheterna utnyttjas också till max. De rasistiska strukturer som finns i samhället utnyttjas
och återskapas när invandrare får agera reservarbetskraft. Så måste man också begripa den
senaste tidens debatt om ”fri invandring”, mer korrekt fri arbetskraftsimport31. Så kramar
man ta ut mer av hela arbetskraften.
Idag är det populärt att tala om att vi behöver en ”flexibel arbetsmarknad”. Det är nyspråk
för att man ska kunna utnyttja människor hårdare och hårdare. Slår man upp ordet flexibel i
en ordlista står det att det betyder ”anpasslig, böjlig”. Det centrala är förstås vem som böjer
och vem som böjs. Flexibilitet i den mening som predikas, handlar om att arbetskraften ska
29 Antaget vid 35:e kongressen 2004, s. 7.
30 Det är ingen slump att tågtrafiken och telenätet i USA varit mindre utvecklade än i flertalet europeiska
länder. Att Eriksson kunde ligga långt framme med sina telefonväxlar berodde i hög utsträckning på ett
fullskaligt samarbete med staten och statliga Televerket. Exemplen kan mångfaldigas. Idag ser vi istället hur
tågtrafiken under tryck av privatiseringar nedmonteras i flertalet europeiska länder, trots att det är systemiskt
lönsamt och miljövänligt. När elnätet i stora delar av Nordöstra USA brakade sönder i augusti 2003 och lite
senare i stora delar av London hade underinvesteringar i underhåll på grund av privatiseringar en viktig roll.
Också dessa exempel är överväldigande många, och växande.
31 Jag har utvecklat ämnet mer i Esbati (2002)
8

9. vara beredd att anpassa sig till marknadens nycker och arbetsgivarens behov – för att
maximera profiten. Otrygga anställningar ökar i antal. Den typen av förändringar på
arbetsmarkanden gör inte bara arbetskraften ”flexibel” vad beträffar antalet arbetade timmar,
utan ger också en ”flexibel” i just betydelsen böjlig arbetskraftskollektiv. Det blir svårare att
bedriva fackligt arbete när människor bara befinner sig på arbetsplatsen en kort stund i livet,
eller kanske aldrig, rent fysiskt, eftersom de hyrs ut till andra företag. Kapitalisterna bedriver
klasskamp. Det känns. Såväl fysiskt som psykiskt välbefinnande har kraftigt försämrats på
senare år, som en direkt följd av mer stress, mindre inflytande och osäkrare villkor. 1,7
miljoner svenskar har värk i skuldror, nacke eller axlar, varav 440000 svår värk. Andelen har
ökat bland kvinnor och män i alla åldrar, men mest bland kvinnor. 600000 lider av värk
överallt. I åldern 45-64 är det elva gånger vanligare bland kvinnliga arbetare än manliga högre
tjänstemän. På bara fem år har den genomsnittliga förväntade pensionsåldern sjunkit med ett
helt år32. Cheferna mår dock bra och de borgerliga partierna talar om höjd pensionsålder.
Men liksom den inomekonomiska skärpningen av exploateringen slår över i imperialistiska
krig ute i periferin finns det en sedan tidigare välkänd utomekonomisk motsvarighet också
inne i centrum: repression, i förlängningen mer än så.
I hårresande takt trappas den inre repressionen upp i Västvärlden. USA går i första ledet.
Den så kallade Patriot Act som den amerikanska administrationen fick igenom inskränker till
och med de konstitutionella demokratiska fri- och rättigheterna i USA på sätt som nog vore
omöjliga att på allvar tro några år tidigare. I princip ger lagen de amerikanska myndigheterna
obegränsad rätt att spionera på de egna medborgarna genom gummiparagrafer om
”domestic terrorism” – telefonsamtal, datakommunikation, vilka böcker man lånar på
biblioteket; allt får kollas upp vid misstanke om ”terrorism”33. Men fundamentala rättsliga
principer åsidosätts i land efter land med antagandet av summariska ”terrorlagar”. Också i
vårt. I den av regeringen framhastade och av riksdagen antagna lagen om ”straff för
terroristbrott”34 baseras definitionen av terrorism uttryckligen på EU:s rambeslut om
bekämpande av terrorism35 från den 13 juni 2002. Ett antal brott kan kallas terroristbrott om
”gärningen allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation”, ifall avsikten med
gärningen är att ”injaga allvarlig fruktan” hos en befolkning, ”otillbörligen tvinga” organ eller
organisationer till något, eller, och detta är det bästa, ”allvarligt destabilisera eller förstöra
grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller en
mellanstatlig organisation”. Rimligen bör effektivt politiskt arbete på vänsterkanten alltid
antas ha för syfte att ”allvarligt destabilisera grundläggande strukturer” i ett land – till
exempel könsmaktsordningen eller kapitalismen. Brott som staten bedömer har begåtts med
sådana syften kan kopplas till detta kan nu dömas som terroristbrott. Visst handlar det om
tolkningar. Men vi vet att det är makthavarnas tolkningar som gäller i slutändan. Detta är en
kusligt accelererande process. Vem trodde före sommaren 2001 att svensk polis ostraffat
kunde skjuta demonstranter? Eller att massiv och väldokumenterad polisbrutalitet och
olagliga frihetsberövanden inte bara skulle passera utan hyllas som en demokratisk handling?
9
32 Nelander & Goding (2004)
33 För en kortfattad summering, se John Kaminski, ”Are you a patriot?”,
http://zmag.org/ZMag/Articles/dec01kaminski.htm
34 Lag (2003:148) om straff för terroristbrott
35 Av den 13 juni 2002. (2002/475/RIF)

10. Sådant är nu läget. Borgerligheten vänder sig mot de ideal den en gång kunde pränta på
revolutionära banderoller.
Repressionen är en del av en systematisk utveckling som måste begripas. Vi kan kalla dess
förlängning för fascistisering. 1933 fanns en teckning i kommunistiska ungdomsförbundets
tidning Stormklockan. En stiliserad kapitalist i tyrolerhatt ligger i vattnet och greppar ett
hakkors för att hålla sig flytande. Affischtexten lyder: ”Fascismen – borgarklassens sista
livboj”. Det är en kusligt aktuell sanning som uttrycks där. Inte för att hakkorsen kommer ut
ur garderoberna så ofta – utan för att den funktion som fascismen har blottläggs. Fascismen
är en borgerlig social reaktion. Den är en negationsståndpunkt som börjar intas när
samhällsutvecklingen rör sig i riktningar som de härskande inte trivs med och inte kan
kontrollera. Dess yttre former och metoder kan variera högst väsentligt36. Fascismen som
funktion kan både utövas legalistiskt37 och, vanligare, utanför det etablerade systemet men till
dess långsiktiga fromma. Nedanstående passus från 1963 skulle kunna ha varit skrivet för
dagens vänster. Den bör studeras.
”De gamla typen av fascistpartier är komprometterade och är nu en mindre smidig
arbetsform. Idag skyr fascismens herrar och uppdragsgivare de små extremistgrupperna. De
föredrar att arbeta inom stora inflytelserika partier med demokratiska skenbeteckningar. Idag
spränger man inte arbetarrörelsens möten med hjälp av väpnade huliganer. Istället stiftar
man lagar mot ”samhälsfarlig verksamhet” och strejker. Och antisemitismen är inte längre ett
medel för fascismen – det finns så få judar kvar i Europa. Idag proklamerar man inte teser
om övermänniskor och undermänniskor. Istället talar man om ”vårt europeiska kulturarv”
som måste skyddas mot främmande element. En nutida fascist kan lätt kosta på sig en
förkastelsedom över Hitler och Mussolini – båda är döda, och kritik mot dem skapar
handlingsutrymme för fascisten genom att utåt ge honom respektabelt sken. Fascismen är
anpassningsbar och den har helt logiskt anpassat sig. Men som redskap för den sociala reaktionen är dess
syften de samma”38.
Vi kan göra ett litet avstamp. Situationen graviterar på många sätt tillbaka mot trettiotalet,
men på ett annat, högre plan. Det förpliktigar till god analys och resolut handling. Men först
några ord om att det inte var bättre förr.
36 Se Svensson (1969), s. 40-50 för en ypperlig genomgång. Svensson identifierar tre huvudelement: 1.
Principen om eliten och det berättigade i dess övervälde. 2. Den auktoritära sociala idébildningen. 3. Principen
om rätten till försvar av det borgerliga samhällets intressen, även till kostnad av de gängse uppfattningarna om
mänskliga fri- och rättigheter.
37 Se intervju med Michael Parenti, Flamman 041111
38 Svensson (1963), s.20. Min kursivering.
10

11. III. MOTSATTA TENDENSER
Vid den tid då jag började organisera mig politiskt, 1992, var det inte mycket som var roligt
om man var vänster. Under hela 80-talet, och särskilt de första åren efter Sovjetunionens fall
och det total(itär)a utropandet av ”historiens slut”, med den amerikanske historikern
Fukuyamas ord, så var högerns grepp om den politiska dagordningen smärtsamt fullständigt.
Det som gällde var den thatcherska TINA-ideologin – There Is No Alternative. Eller ”Den
enda vägens politik”, som det hette när det begav sig, under Bildt-åren 1991-1994. Att vara i
opposition innebar att försöka ge lite annorlunda svar, knappast ställa egna frågor. Eller bara
skaffa sig en märklig frisyr och odla en allmän känsla av utanförskap.
Läget är förändrat sedan mitten av 90-talet., i global skala. Det har märkts en väldig trötthet
med nyliberalism, privatiseringar och växande klyftor. Under den andra halvan av 90-talet
märktes sporadiska utbrott av mer offensiva, mer självsäkra organiserade försök att möta
den skenande högervågen. Med bildandet av Attac i Frankrike 1998, Seattle-demonstrationerna
1999 och hållandet av det första världssociala forumet i Porto Alegre
2001, fick händelserna symboliska skrudar och presenterade sig diffust på en global scen. I
många länder i Syd har hatet mot IMF:s och Världsbankens politik organiserats i såväl
byggandet av massiva folkrörelser och spridda men viktiga valsegrar. Framstegen i Brasilien,
Indien, Venezuela är på många sätt trevande, men oerhört betydelsefulla. Folkliga rörelser
möts i avståndstagande mot eliternas enögda intressen. Folken kliver fram som subjekt igen.
Det tar sig många olika uttryck och ställer upp stora utmaningar för progressiva krafter. I
hela Västvärlden är det särskilt många ungdomar som vill något annat än det nuvarande och
uttrycker det. Återigen på olika sätt. Återigen är det en politisk och organisatorisk utmaning.
Protesterna mot USA:s krig har kunnat nå enorma porportioner och förena miljoner
människor över jordklotet. Det är helt enkelt en väldig skillnad mellan hur det var när USA
bombade Irak första gången 1991 och nu senast.
Å andra sidan kunde inte protesterna stoppa själva kriget. Privatiseringarna fortsätter.
Demokratin urholkas och hotas. Det är där vi står nu. Det är utmärkande för det politiska
läge vi har att förhålla oss till. Det rör sig åt olika håll samtidigt. Vi kan göra två
konstateranden innan vi går vidare.
1. De objektiva förhållanden som är för handen tvinnar ihop imperialismen, nedskärningar i
offentlig verksamhet, tillbakapressade positioner på arbetsmarknaden och fascistiseringen av
det politiska klimatet. Det innebär samtidigt att antiimperialistisk kamp och kampen mot
”globaliseringens” effekter hänger ihop mycket nära. Det gäller att göra något av det politiskt
och organisatoriskt.
2. Det finns varken anledning till odelad optimism eller nedslagenhet och defensiv. Det är
ogörligt och trubbigt att prata om vänster- eller högervågor. Ska man beskriva vår nuvarande
situation kan man snarare säga, att vi lever i en tid av hårdnande politiska motsättningar.
11

12. IV. NÅGRA SAKER ATT TÄNKA PÅ FÖR ATT INTE SKADA SIG
SJÄLV
Ingen som hängt med i den allmänna politiska debatten, åtminstone i vår del av världen, har
kunnat undgå att konfronteras med ett antal sammanhängande diskussioner – en slags
”diskurs” kanske man kan säga: De politiska partiernas kris, globaliseringens implikationer
för själva politikkonceptet och kollektiva formeringar över huvudtaget, ifrågasättandet av
politiska ideologier och teorier (”de stora berättelserna”) som sådana, osv. osv. Inte sällan
sammanfaller utgångspunkterna för debattörer och tyckare från till synes vitt skilda läger.
Det som utgör en kritik mot facket eller vänsterpartier i mötesrum på Europeiska Sociala
Forumet kan också föras fram av liberala tankesmedjor eller ledarsidor runt om i Europa.
Det manar till eftertanke och analys.
Vänsterns nyfunna självförtroende var med nödvändighet baserad på en brokig reaktion på
sakernas tillstånd. Olika grupper och tendenser blåste liv i antikapitalismen. Det fanns och
finns ett behov av att återuppfinna en ny radikalitet. I samma situation har vänsterns partier
själva befunnit sig i en defensiv och ibland rätt eländig situation, och inte oväntat också
hamnat i skottlinjen för kritiken. Det skapar en risk för att vänstern kastar ut viktiga barn
med badvattnet. Intressant nog kan det som presenteras som radikal ”förnyelse” användas
för att befästa det raka motsatsen. Jag tar upp tre saker här.
1. Det finns en tendens att partier förstärker en självförståelse som parlamentariska
apparater. Det som i själva verket måste betraktas som ett fundamentalt, politiskt dödligt
problem för de flesta vänsterpartier i Väst kan i praktiken negligeras, medan ”nya sociala
rörelser” hyllas för sin nya, fräscha aktivism. Vid de enorma antikrigsprotesterna den 15
februari 2003 var vänsterpartiet i stort sett frånvarande i organisationsarbetet. Jag minns
ett flertal partimöten strax därefter där ledande lokala partiföreträdare kunde uttrycka en
slags glad överraskning över att så många hade ”dykt upp”. I verkligheten var det förstås
så att varje enskild manifestation – det ordnades över ett 40-tal i Sverige – hade planerats
av några, affischer hade satts upp, mediekontakter etablerats, ljudutrustning forslats.
Denna ”någon” var för det mesta lokala kommittéer, där för övrigt partiets eget
ungdomsförbund på de flesta ställen spelade en avgörande organisatorisk roll. Det är
bara ett exempel, som belyser ett kroniskt problem. Partiers icke-deltagande i den
utomparlamentariska kampen är till skada både för det konkreta utfallet och för partiets
självuppfattning och möjligheter.
2. Det är populärt att ordinera en allmän uppluckring av partiorganisationerna. Det anses
vara bra för att få med fler och bli ”förnyad” i en diffus bemärkelse. Det som brukar
komma upp som alternativ är olika former av strukturer som kallas för platta
(”nätverk”), en mer ”avslappnad” syn på lojalitet med beslut fattade i formella partiorgan
och ett visst avståndstagande gentemot sådan ”tråkig” och ”traditionell” verksamhet som
flygbladsutdelning, föreningsmöten med dagordning, eller studiecirklar. Ofta motiveras
detta med att man ”river pyramiderna” och därmed ökar demokratin och deltagandet.
Det är nästan alltid helt fel. Lösa nätverksstrukturer är för det mesta betydligt mindre
demokratiska och ger mer makt till ett litet fåtal. Organisationer som överger formella
12

13. hierarkier får informella hierarkier som är omöjliga att ifrågasätta, bland annat för att de
inte anses finnas. Det är för övrigt inte så överraskande att de flesta grandiosa
omorganiseringsprojekt i europeiska vänsterpartier längs dessa linjer har introducerats
uppifrån och ner och finner sina starkaste supporters i parlamentariska partiledningar
som vill framstå som nyskapare. Framför allt: det fungerar utmärkt att ordna en snabb
lobbykampanj med ett nätverk av folk som vet hur man gör saker och vad de tycker i ett
givet ämne. För en rörelse med målsättningar och krav som med nödvändighet är
långsiktiga blir dock bristen på långlivade och demokratiska strukturer och institutioner
katastrofal.
3. Klass. Socialistiska och kommunistiska partier har alla haft något slags klasskoncept,
åtminstone programmatiskt, vid behov retoriskt. Den mentala representationen av det här
klasskonceptet har ofta varit behäftad med problem. Den feministiska kritik som förts
fram mot bilden av arbetaren som man är av central betydelse. Det går också att peka på
andra problem med hur man identifierat och förhållit sig till arbetarklassen. Men dessa
problem kan man handskas med, utan att förneka ett nyckelfaktum: att så länge vi har ett
kapitalistiskt samhälle så kommer vi att ha kapitalistiska klassrelationer.
Det är nu en populär tankegång, att senare tiders utvecklingar i den globaliserade
kapitalismen har gjort det omöjligt att tala om klasser – upplöst arbetarklassen som
politiskt subjekt. Det där är en olycklig negation av ett från början missuppfattat
”ortodoxt” klassbegrepp. Arbetarklassen har aldrig varit homogen och är det heller inte
idag. Poängen med en politiskt relevant klassanalys är att peka på potentialen i gemensam
handling baserad på existerande gemensamma intressen, trots alla skillnader i övrigt. Det
har inte blivit mindre viktigt att ha ett sådant koncept. Tvärtom. Visst har saker ändrats,
som vi har diskuterat ovan. Atomisering och uppstyckning av arbetet, multinationella
företags agerande, och växande klyftor inom arbetarklassens olika lager, gör organisering
till en större utmaning. Å andra sidan kan vi se att det finns fler människor som i högre
utsträckning delar objektiva intressen och villkor. Arbetarklassen är större och viktigare
än förr. Inte bara är det så att just industriarbetarna antagligen är fler än någonsin globalt
sett. Viktigare är att så många lönearbetare, inte minst människor i så kallade
serviceyrken, ser sina arbeten industrialiseras. Titta på ”Call centers” där folk arbetar
under en extrem form av ny-taylorism39. Eller hur programmerare förvandlas från
konstnärer till linjearbetare, sekreterare till telefonoperatörer, till och med hur läkare blir
föremål för en mycket snävare kontroll och resultatberoende i sitt arbete. Den som
beskriver det minskade inflytandet över arbetstider, och den växande ohälsan som
resultat av just påtvingad stress och minskad kontroll över de egna arbetsprocesserna,
finner igenkännande respons i de flesta av arbetsmarknadens sektorer. Allt det här
handlar om en utveckling, inte avveckling, av klassrelationer under kapitalismen. Det är
av detta en modern vänster behöver göra politik.
39 ”Det är våra svarvar som sitter där nere. Vi måste ha samma inställning till vår personal som man hade till
svarvarna förr”, säger en arbetsledare till Aftonbladets Peter Kadhammar (020427). ”Det är inte så ofta någon
får ett riktigt bryt och ställer sig upp och gråter eller så”, tillägger han senare.
13

14. Och det står inte still. På de sociala forumen märks en ny sorts tonläge om förhållningssättet
till partiers deltagande. Fler konkreta diskussioner förs om fackföreningarnas roll. Många nya
organisationer upptäcker att de ”nya” arbetsformerna inte alltid är särskilt bra och inte så
värst nya. Klassbegreppet gör försiktigt återinträde i den allmänna debatten. Trycket från
verkligheten är dock tyngre och mer allsidigt än så. Vi genomlever en ganska drastisk
omdaning av det politiska landskapet. Och om ovanstående handlar om vägval för att bli
starkare, handlar det som följer om kraven på vänstern för att över huvudtaget vara relevant
som samhällsförändrande kraft.
14

15. V. ETT NYTT POLITISKT LANDSKAP
I diktaturer är det inte ovanligt att den härskande klicken startar flera partier. Dessa träter om
några frågor, vilket ser bra ut, men tar förstås aldrig upp strid kring själva makten. Metoden
är flexibel. På senare år har vi till exempel sett Kreml bilda såväl ryska vänster- som
högerpartier, vilka kan vara oense om en del saker – med välbekanta retoriska lutningar åt
ena eller andra hållet – men aldrig stödet till presidenten i för denne avgörande frågor. Vill
man förstå de djupgående politiska konflikterna i Ryssland måste man därför se bortom vad
partierna kallar sig, eller åtminstone komplettera höger/vänster-deklarationen med att
betrakta ställningstaganden i verkligt avgörande frågor – hur Tjetjenienfrågan ska hanteras,
hur statsmakten ska organiseras, hur man ser på de ledande eliternas korruption, osv. En mer
verklig skiljelinjen går mellan de politiska krafter som är organiskt uppbundna till Kreml och
de som inte är det.
I länder med mer utvecklade demokratiska traditioner bildas politiska organisationer på
andra sätt – som uttryck för kollektiva intressen och (om än inte mekaniskt) därur
springande idéer. Dessa är sedan inte statiska utan utvecklas både inifrån och genom att
förhålla sig till yttre förhållanden.
Jag har gett en bild av de bestämmande yttre förhållandena. De får kännbara konsekvenser
för det politiska kraftfältet. Vi bevittnar nu hur det politiska landskapet spricker upp längs
delvis nya linjer. I grunden handlar det om vad som är avgörande för att de härskande ska
fortsätta härska – vad som bestämmer den rådande ordningens reproduktion.
Dagens huvudmotsättningar handlar så om synen på imperialism och den antiimperialistiska
kampen å ena sidan; synen på välfärden och dess framtid å andra sidan. Här dras nya linjer
upp som riskerar att delvis tömma begreppen höger och vänster på innehåll. Den
dimensionen försvinner inte. Det handlar om vad de som kallar sig för höger respektive
vänster egentligen menar och står för. I och med EMU-folkomröstningen fick vi ett viktigt
exempel på hur det kan vara. Där var det mest relevanta begreppsparet folk-elit.
Uppdelningen skar genom alla möjliga samhällssektorer. Inom fackföreningsrörelsen tog
många av topparna ställning för EMU, medan den betydande majoriteten av LO:s
medlemmar höll sig skeptiska och till sist röstade nej. I flertalet politiska partier, (s) främst
men även inom borgerligheten, var ledningarna positiva medan det fanns en djup misstro
både bland väljare och medlemmar. Storföretagare förhåll sig på ett annat sätt än
småföretagare. Rätt många inom kultureliten sa ett bakåtlutat ja, medan situationen var klart
annorlunda för vanliga kulturarbetare. Det var tydligt att ett tunt skikt i samhällets topp
trivdes väl med varandra och delade utgångspunkter. Det handlar om människor som
lösgjort sig från breda folklagers vardagsbekymmer. Som på många sätt delar konkreta
livsvillkor eller -sammanhang med andra eliter. Som läser samma böcker och entusiasmeras
av samma saker. När det väl gäller blir därför utgångspunkterna desamma. Så fältet sprack
upp vertikalt. Och i processen fick vi en slags chic-vänster som kramade om överhetens
nyliberala flummare.
Uppkomsten av en sådan ”vänster”, som kan vara jättearg och radikal i frågor som för
tillfället inte är särskilt farliga för makten, men fogligt samstämmig i ovan nämnda
huvudfrågor – dock med vänsterargumentation – är ett intressant och viktigt fenomen i det
15

16. nya politiska landskapet. Beskrivningen är schematisk och fållorna är rörliga, men de krafter
som är i rörelse är icke desto mindre reella. Frågorna hänger ihop.
Samma sorts tankegångar som leder till saluförandet av fantasier om ”EU som motvikt till
USA” tenderar att leda till ett man fördömer folkens motstånd mot imperialismen. Hamnar
fel när det gäller. Per Wirtén ojar sig i Arena och Expressen över det irakiska motståndets
nationalism och våldsamhet. När USA koloniserat ett land, förnedrar dess folk och går ut på
mordexpeditioner mot motståndet, frågar han sig om detta motstånd ”är till vänster om de
demokrater som än så länge väljer att samarbeta med ockupanterna”40. När de
latinamerikanska folken reser sig och kräver en annan väg än den som med våld och hot
påtvingats dem, den väg som leder till förlust av självbestämmande och exploderande
klyftor, som skapar parasitära inhemska skikt som överlever tack vare att de säljer sina
tjänster till de ”globala” herrarna – då skriver Magnus Linton att det är ”hopplöst i
Venezuela”, ty Chavez har ”byggt sin politik på en patetisk nationalchauvinism” (läs: talat
om nationaliseringar och vägrat gå med på USA-diktaten kring Kuba och Colombia)41. Detta
alltså strax efter det att nämnde Chavez återtagits till makten av ett folkligt uppror som slog
tillbaka ett kuppförsök mot honom.42 Och på föreningen Vägval Vänsters hemsida kan vi
finna ett ständigt återkommande till att vi behöver ”nytänkande” om välfärdsystemen –
vilket vid närmare granskning alltid betyder att vanligt folk ska få det sämre. När
riksdagsledamoten Karin Svensson Smith lakoniskt skriver att ”en långsiktig finansiering av
välfärden kräver också förändrade tankemönster”43, så är det politikerprosa för att säga att vi
ska lyfta ur delar av de gemensamt skattefinansierade systemen. Utgångspunkten är den
politiska och ekonomiska elitens. Och ännu tydligare är kommunalrådet Staffan Norberg:
”En ansvarstagande vänster måste […] frigöra sig från den attityd som ofta gör att
människor tillåts göra sig till offer för det moderna samhällets avigsidor eller i vissa fall
utnyttja välfärdssystemen”.
16
Ty trygghetssystemen
”har steg för steg omvandlats till något som används för att hantera allmän otrivsel med
livet, relationsproblem, stress eller tidsbrist”44.
Folk gnäller i onödan när exploateringen av dem skärps, hälsar kommunalrådet från sitt
kontor.
Den vite mannens börda och den allvarsamme kommunalpolitikerns. Se där en allians i
tiden. Eller ur.
40 ”Vart bör köras?”, Expressen 031211
41 ”Hopplöst i Venezuela”, Expressen 020415
42 Samme Linton menade dagen före den folkomröstning som den rika eliten, den som misslyckats lansera
arbetsgivarföreningens ordförande som president i militärkuppen, drivit fram, att valet i Venezuela stod mellan
”Pest och kolera”, Expressen 040813
43 ”Arvet rör både politikens form och innehåll”, www.vagvalvanster.se/arkiv.asp?cat=debatt&id=209
44 ”Arbetslinjen säkrar välfärden”, www.vagvalvanster.se/arkiv.asp?cat=debatt&id=125

17. VI. VÄNSTERN HAR ETT ANSVAR ATT VARA VÄNSTER
Den vänster som intar etablissemangets ståndpunkter i de avgörande frågorna välkomnas
entusiastiskt i stugvärmen men blir irrelevant på kuppen. En vänster som tar ställning i
konflikt mot etablissemanget hittar å andra sidan utrymme för nya, kraftfulla folkliga
allianser. Det ställer både politiska och organisatoriska krav på en vänster som vill vara med i
matchen när motsättningarna hårdnar. Att försöka stå i mitten när politiska jordskalv river
upp en ravin i landskapet, är den mest katastrofala av alla strategier.
Det är dags att summera, att dra slutsatser av verklighetsbeskrivningen. Fem punkter för en
relevant och framgångsrik vänster (icke på något sätt uttömmande – utan kopplade till fokus
i just denna artikel):
1. Antiimperialism. Kampen mot imperialismen är ett imperativ för varje progressiv kraft
på vår planet idag. Breda allianser kring antiimperialismen är de viktigaste som kan byggas.
En konsekvent antiimperialistisk linje innebär att man tar ställning mot USA och dess
allierades angrepp och hot om angrepp mot olika länder; för folkrätt och nationell
suveränitet. Att man inte låter sig duperas av talet om ”humanitära interventioner” och
tanken att det är demokrati och frihet som ska spridas med koloniala ingrepp. En
antiimperialistisk linje inbegriper också ställningstagande för ockuperade folks rätt att göra
motstånd mot ockupationen. Demonstrationerna den 15 februari 2003 samlade tiotals
miljoner människor runt om i världen. Sedan dess har deltagarna blivit betydligt färre. En
anledning är att många blev desillusionerade. En annan viktig anledning är att många, särskilt
i Väst, tvekar inför att ge sitt stöd till det irakiska motståndet. Är de inte islamister?
Använder de sig inte av illegitima metoder också? Jo, så är det ibland, och det finns ingen
anledning att stödja allt som sker i motståndets namn för att man principiellt, stenhårt och
glasklart tar ställning för motståndet. Walden Bello uttrycker det tydligt när han påpekar att det
”aldrig funnits någon tjusig rörelse för nationell befrielse eller oberoende. Många progressiva
västerlänningar stöttes också bort av en del av de metoder som Mau Mau-rörelsen i Kenya,
FLN i Algeriet eller FNL i Vietnam använde. Progressiva västerlänningar glömmer att de
nationella befrielserörelserna inte i första hand ber dem om ideologiskt eller politiskt stöd.
Vad de verkligen vill ha av omvärlden är internationella påtryckningar mot de olagliga
ockupanterna, så att de drar sig tillbaka och ger de inhemska krafterna utrymme att utforma
en verkligt nationell regering med utgångspunkt i deras egna unika processer”45.
Denna längtan efter det ”rena” motståndet är en återvändsgränd som också utnyttjas hårt av
makthavarna. Den svenska regering som under trycket av en stark opinion tvingades till
verbalt avståndstagande från ockupationen kan försvarar nu den. I Sveriges riksdag kan vår
utrikesminister säga så här:
”Interimsregeringen har tvingats förlita sig på koalitionsstyrkorna för att säkerställa
tidtabellen för valen, bland annat genom att bekämpa de militanta sabotörer som ligger
17
45 Bello (2004), s. 35

18. bakom det väpnade motståndet i Falluja. Det är dessa grupper som anses (sic!) utgöra det
främsta hotet mot den irakiska civilbefolkningens säkerhet och välstånd”46.
18
En vänster som inte ställer sig på motsatt sida är inte mycket värd.
2. EU-motstånd. EU är den politiska inkarnationen av viktiga trender i europeisk
kapitalism. Maastrichtfördragets monetaristiska fundament går knappast att missa.
Grundtanken är att sätta snäva ramar för den ekonomiska politiken och begränsa de politiska
institutionerna räckvidd. Det innebär inte att de politiska institutionernas funktion blir
mindre viktig. Det är en populär myt att det skulle finnas en motsättning mellan
(över)statliga ingripanden och en nyliberal ekonomisk politik. Snarare är det tvärtom. Inåt i
unionen flexibiliseras och disciplineras arbetskraften. Den monetaristiska tvångströjan skapar
ett tryck för att avskaffa arbetsrätt och välfärd. Utåt skapar sig unionen välbevakade gränser,
bygger polisiära och militära muskler. Den inneboende tendensen att öka överstatligheten är
ingen formfråga. I till exempel Sverige har folkliga krafter tillkämpat sig demokratiska
institutioner och politisk makt som kan utgöra en otillräcklig men dock reell motvikt mot
kapitalet. Motsvarande finns inte på EU-nivå. Det är betydligt svårare att formera sig som
politiskt subjekt, att granska och utmana makten, när det inte finns en gemensam EU-debatt
eller verksamma, rotade folkrörelser på EU-nivå. Det är därför eliterna så gärna vill ta sig dit;
där frotterar de sig mer ostört med sina lika. Att många människor känner en instinktiv
misstro mot EU-systemet beror knappast på inskränkt nationell självgodhet, utan för att man
ser vilka det är som driver frågan och varför, för att man känner av förlusten av inflytande.
Det nordiska EU/EMU-motståndet måste förbli centralt för den vänster som vill fortsätta
vara en progressiv förändringskraft
3. Stärk det offentliga ägandet – kamp mot varje privatisering och utförsäljning. När
offentlig egendom säljs ut och privatiseras ökar klyftorna och de flesta får det sämre.
Samtidigt urholkas och inskränks demokratin. Det är inte så att kommunalt, statligt eller
kooperativt ägande upphäver kapitalismen eller på något sätt gör att allt blir frid och fröjd.
Men det gemensamma ägandet är en nyckel till demokratiskt inflytande över viktiga
samhälleliga processer. Det ger i alla fall en möjlighet till att använda resurser så att det
gynnar folkflertalet. Själva poängen med privatiseringar är att det ska omöjliggöras. Förlusten
av offentligt ägande kan inte kompenseras med fina värderingar. En vänster som inte går på
offensiven i de frågorna tvingas obönhörligt till nedrig defensiv. Idag är betydelsen av den
gemensamma ekonomin större än någonsin. Vänsterpartiet har i sitt eget partiprogram ett
kortfattat konstaterande som förpliktigar:
”Den offentliga sektorns andel av BNP måste öka i takt med att behoven av vård och annan
offentlig service, liksom tjänsteproduktionens andel av ekonomin överlag, växer. Den skall
finansieras genom ett solidariskt utformat skattesystem. På lång sikt behöver skattenivån
46 Riksdagens snabbprotokoll 2004/05:35, 041123. I samma debatt uttrycker Freivalds att hon inte ens ser
motståndsmännen som människor: ”När det gäller Falluja försökte man att tömma staden innan man inledde
ett anfall för att komma åt de grupper som utgör det främsta hotet mot fredsprocessen i Irak. Man lyckades
inte att tömma staden helt, utan det fanns människor kvar”.

19. fortsätta att öka. Taxor och avgifter skall istället hållas så låga som möjligt. Privatiseringar av
gemensamma tillgångar och offentliga verksamheter måste avvisas”47.
Vi står inför valet att ha en modern och förnuftig ekonomi med utrymme för allmän välfärd,
eller en ekonomi där sådant vi idag ser som självklara civilisatoriska framsteg – rent och
gratis vatten, god sjukvård, högre utbildning – reserveras för allt färre.
4. Återvinn radikaliteten – sky etablissemanget. Det finns en föreställning i vida kretsar
om att vänstern har att välja mellan tydlighet och många röster. Det är helt fel. I ett läge
med skärpta motsättningar och en ruttnande politisk mitt är det precis tvärtom. Den
europeiska politiska verkligheten visar hur vänsterpartier som bedriver tydlig, vägorganiserad
– klassbaserad och ”traditionell” om man så vill – vänsterpolitik, kan vinna terräng, medan
vänsterpartier som inte går att skilja från det politiska etablissemanget begår politiskt
självmord. Vi ser de goda exemplen i Holland, i de tyska delstatsvalen och i de norska
initiativen för försvaret av välfärdsstaten. När människor – inte minst unga – vänder sig bort
från till exempel det ”förnyade” franska kommunistpartiet, gör de inte det för att de är
osäkra på sin egen klassidentitet utan just på grund av att de klassmässigt inte kan identifiera
sig med nämnda parti. En framgångsrik vänster måste akta sig för att bara försöka hitta
vänstersvar på de frågor som etablissemanget formulerar. Inte försöka sig på samförstånd
inom ramarna för en dragkamp vars utgång inte kan bli särskilt intressant ändå, utan flytta
kampen till andra arenor. Vi ska ut på gatan, in i hemmen; För att väsnas, jävlas, diskutera
och organisera. Då måste man också hålla etablissemanget på armlängds avstånd.
Högerpopulistiska och nyfascistiska rörelser runt om i Europa fyller idag ett tomrum som
vänstern lämnar efter sig. De tar upp människors berättigade frustration med makthavarna,
men ger vidriga och för vanligt folk kontraproduktiva svar på dem. Också den bästa
antifascistiska kamp vänstern kan bedriva är att medvetet strunta i de ramar som ställs upp
för vad man får säga och göra – att återuppväcka politiken från vänster. Att misslyckas med
det får ödesdigra följder.
5. Organisera – agera! Ibland hör man vänsterpartiets riksdagsledamöter och
kommunalpolitiker säga att man gärna skulle velat driva någon fråga, men tyvärr inte kan det
eftersom det ”inte finns något tryck”. Det är så bakvänt det kan bli. Partiets uppgift är ju just
att skapa tryck i olika frågor. Då måste man beträda andra arenor än plenisalar och
utskottsrum. Om vänstern ska ut ur den parlamentariska tvångströjan så behövs det
organisation och självbild. Lars Herlitz liknade någonstans de rörelser som vill omdana
samhällets bärande institutioner vid ”främmande kroppar under huden”. Det är naturligtvis
ett politiskt ställningstagande. Ett sådant parti ser till att skapa en social sfär där tankar kan
utvecklas i motsats till den härskande ideologin. Det kräver studiecirklar, tidningar,
interndebatt. Och så behövs kunskap genom praxis. I organiserat arbete lär man sig saker
som man inte kan lära sig på annat sätt. På jobbet, i skolan eller i kommunfullmäktige är det
av naturliga skäl ingen som kommer att lära en hur man konkret blir bättre på att avskaffa
det kapitalistiska systemet. Ett vänsterparti måste organisera sig så att det kan få saker gjort.
Det kräver att partiet håller sig till några enkla men viktiga principer. Det måste eftersträva
att vara en sammanhållen organisation. Slagkraften i att när det behövs kunna agera samfällt,
19
47 s. 30.

20. är A och O för ett parti som måste räkna med att angripas om det gör rätt. Partiet måste vara
medlemsbaserat och medlemsstyrt. Det är ett ställningstagande att bli medlem i ett parti. Då
måste det ställningstagandet betyda något i praktiken. Partiet måste bygga på majoritetsstyre.
Man behöver en partikultur som betonar respekten för fattade beslut. Allt annat innebär ju
att resursstarka minoriteter – till exempel sådana personer som har direkta kanaler till media
– ges lov att köra över övriga partimedlemmar. Det skapar knappast någon lust att arbeta
aktivt med ett parti utan arvoden. En politisk linje utan organisation blir inte mycket mer än
floskler. Olle Sahlströms idé om en ”mer löst sammanhållen struktur […] en mer federativ
ordning där ’particentralen’ har karaktär av filosofiskt mötesplats mer än något annat”48, är
troligen det absolut sämsta ett vänsterparti kan sysselsätta sig med i dagsläget.
Till sist: För ett tag sedan deltog jag i en paneldiskussion om vänsterns historia och framtid.
Vi hade fått i uppgift att fundera över historiska misstag respektive saker att vara stolt över.
Det slog mig i den processen, att det största historiska misstaget kanske håller på att begås
precis just nu. 30-talets vindar blåser igen, fascismen knackar på dörren, människor
avhumaniseras och dödas under hallelujarop om demokrati, arbetarrörelsens framsteg rullas
tillbaka. Samtidigt har progressiva rörelser folkligt stöd för sina krav och stora delar av en
ung generation beredda att komma på fötter för de kraven. En vänster som i det läget
abdikerar från tydlighet och aktion gör något helt oförlåtligt. Det är dags att sätta igång och
göra motsatsen.
20
48 ”Låt den brinna”, Flamman, 041028

21. LITTERATUR
Bello, Walden (2004) ”Imperiet och motståndarna”,.Clarté, 2/2004.
Emmerij. Louis (2000) ”World economic changes at the threshold of the 21st century”, i J. N. Pieterse (red.)
Global Futures: Shaping Globalization. Zed Books, London.
Esbati, Ali (2002) ”Den falska humanismen: svenskt näringsliv kräver fri import av arbetskraft”, Clarté, 4/2002
Etzler, Aron (2002) ”Globaliseringen och vänsterns hjärnspöken”, i Vänsterns programfrågor nr. 3: Imperialism,
globalisering och internationell solidaritet, Vänsterpartiet.
Glassman, Jim & Pádraig Carmody (2001) ”Structural adjustment in East and Southeast Asia. lEssons from
Latin America”, Geoforum, 32: 77-90.
Hahnel, Robin (1999) ”Capitalist globalism in crisis – Part III: Understanding the IMF”, Z Papers. (Tillgängligt
via: www.zmag.org/zmag/articles/feb99hahnel.htm)
Johansson, Tony (2002) ”Kapitalism och globalisering”, i Vänsterns programfrågor nr. 3: Imperialism, globalisering och
internationell solidaritet, Vänsterpartiet.
von Knorring (2003) Operation Ökenolja. Nixon, Linköping.
Larsson, Tomas (1999) Världens klassresa. Timbro, Stockholm.
Malm, Andreas (2004) När kapitalet tar till vapen: om imperialism i vår tid. Agora, Stockholm.
Marx, Karl & Friedrich Engels (1995) ”Kommunistiska Manifestet”, utdrag i Liedman S-E. Människans frigörelse:
Karl Marx ungdomsskrifter. Daidalos, Göteborg.
Nelander, Sven & Ingela Goding (2004) Ohälsans trappa. LO.
Nyberg, Mikael (2003) ”Krigskotteriet som startade ett världskrig”, Ordfront Magasin, 3/2003.
Rodrik, Dani (1999) The New Global Economy and Developing Countries: Making Openness Work. Overseas
Development Council & John Hopkins University Press, Washington DC.
SIPRI (2004) Yearbook 2004: Armaments, Disarmament and International Security. Oxford University Press.
Svensson, Jörn (1963) Vägen till det fjärde riket. Cavefors, Malmö.
Svensson, Jörn (1969) Korporatismen och den borgerliga klassdiktaturen. Cavefors, Staffanstorp.
UNDP (1996) Human Development Report. Oxford University Press.
UNDP (1999) Human Development Report. Oxford University Press.
Walker, Richard A. (1999) “Putting capital in its place: globalization and the prospects for labor”, Geoforum, 30:
263-284.
Wade, Robert (1998) “The Asian debt-and-development crisis of 1997-?: causes and consequenses”, World
Development, 26: 1535-1553.
Wade, Robert & Frank Veneroso (1998) “The gathering world slump and the battle over capital controls”, New
Left Review, Sep/Oct 1998.
Went, Robert (2000) Globalization, Neoliberal Challenge, Radical Response. Verso, London.
Wu, Fulong (2000) “The Asian crisis and its implications for urban development in emerging markets under
globalization”, Urban Geography, 21: 568-585.
Yeldan, Erinc (2001) “On the IMF-directed disinflationary program in Turkey: a program for stabilization and
austerity or a recipe for impoverishment and financial chaos?”, Bilkent University. (Tillgängligt via
www.bilkent.edu.tr/~yeldane/)
21