Del 2 - Därför vill jag öppna biståndet
•Als PPT, PDF herunterladen•
0 gefällt mir•410 views
Biståndsminister Gunilla Carlssons presentation (del 2) vid heldagsseminariet om framtidens bistånd den 9 december 2009
Empfohlen
Weitere ähnliche Inhalte
Empfohlen
Empfohlen (20)
Del 2 - Därför vill jag öppna biståndet
- 1. Därför vill jag öppna biståndet
- 2. Korruption Otydliga resultat Brist på innovation
- 3. Vilja Veta Välja Våga Visa ✓
Hinweis der Redaktion
- I morse gav jag min vision om framtidens bistånd. Nu vill jag förklara vad som ligger bakom namnet på dagens seminarium och på det initiativ som kommer att prägla mitt fortsatta reformarbete inom bistånds- och utvecklingspolitiken. Jag vill berätta om Öppna biståndet. Det handlar i korthet om att aktivt tillgängliggöra biståndsinformation i form av såväl dokumentation, som statistik och rådata. Nu vill jag berätta varför jag tycker det är så viktigt. Öppna biståndet ska ses i ett bredare sammanhang: Frågor om öppenhet och tillgänglighet, om insyn i en digitaliserad tid, diskuteras i hela statsförvaltningen. Regeringen har därför under denna mandatperiod lagt stor vikt vid den framtida utvecklingen av en fungerande e- förvaltning. 2) Samma diskussion pågår i många länder, inte minst i USA och Storbritannien. Framåtblickande politiker ser i allt högre grad nyttan i att inbjuda medborgare i politikskapandet och att med ökad transparens stärka förutsättningarna för ansvarsutkrävande och granskning av hanteringen av skattemedel. En källa till inspiration är president Barack Obamas arbete för ökad öppenhet ( open government ). 3) I det internationella biståndssammanhanget är denna diskussion i full gång, kopplat till frågan om ansvarsutkrävande som är så central i Parisdeklarationen. I samband med Accramötet 2008 lanserades International Aid Transparancy Initiative. Ett antal länder, däribland Sverige, skrev då under IATI Accra Statement som förbinder länderna att bl. a. ”regelbundet publicera detaljerad information om volym, fördelning och när så finns, resultat av de enskilda insatserna i utvecklingssamarbetet. Detta inkluderar fullständig och aktuell information om årliga finansiella utfästelser och faktiska utbetalningar” .
- Min vision om framtidens bistånd är en vision om ett modernt, effektivt och öppet bistånd. Biståndet står inför många utmaningar, men inför våren vill jag fokusera på tre stora hinder står idag i vägen för ett sådant bistånd – förekomsten av korruption, otydligheten kring biståndets resultat, samt bristen på anpassning av insatser till verklighetens behov. För att överkomma dessa hinder vill jag öppna biståndet för ökat nytänkande, transparens och delaktighet i såväl granskningen av dagens bistånd som i utformningen och inriktningen av framtidens bistånd. Det inte bara låter fint. Det är allvarligt menat. Öppenhet är en nyckel när det gäller att komma vidare på alla dessa tre områden.
- Bistånd handlar om samspel mellan givare och aktörer i samarbetsländerna, men jag vill idag fokusera på att ge en bild av biståndets verklighet på givarsidan, från insidan, en bild som växt fram under mina tre år som biståndsminister. Det är ett bistånd som vill väldigt mycket . Ett bistånd med ett tydligt och bra mål - att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människors levnadsvillkor. Ett bistånd som på alla upptänkliga sätt söker former för att nå det målet. Som tar sig uttryck i tusentals insatser per år. Som utgörs av transaktioner för miljarder kronor runt jordklotet varje år. Jag har sedan jag tillträdde talat om ordning och reda och gjort stora ansträngningar för att skapa ordning och reda. Men det räcker inte. Idag har vi i bästa fall information om resultat et av enskilda projekt och program, men idag vet vi faktiskt inte om biståndsmiljarderna gör skillnad. (Vi vet inte heller om biståndsmiljarderna ger någon negativ effekt.) Vi vill att det ska ge positiva effekter. Men vi vet inte. Jag har sedan jag tillträdde varit tydlig med vad jag vill, men jag borde ha varit tydligare med vad jag vill veta. Om vi inte vet hur verkligheten och behoven ser ut, kan vi inte utforma ett effektivt bistånd som ger önskade resultat. Om vi inte vet hur våra egna biståndsflöden och insatser ser ut över tid, kan vi inte utvärdera resultaten. Om vi inte vet , då blir det också fel i resten av kedjan, det blir svårt att välja de rätta insatserna och då blir risken att biståndet sprittras upp och blir ofokuserat. Också för att våga tänka om och tänka nytt, måste vi kunna hänvisa till vad vi vet. Och mest självklart av allt – om vi inte kan visa resultaten, blir det svårt att göra rätt nästa gång en insats ska planeras.
- Det finns biståndskritiker och det finns biståndsförespråkare. I Sverige ses jag nog som en biståndskritiker och utomlands ses jag nog som en biståndsförespråkare. Men jag är varken eller. Min uppdragsgivare är den fattiga människan någonstans i en afrikansk by som jag inte kan namnet på och den svenska skattebetalare (t ex den här sjuksköterskan) som arbetar 24 minuter i veckan för att skrapa ihop till en generös biståndsbudget. Mitt mål är att fattiga människor ska sluta vara fattiga, att ofria människor ska bli fria och att den svenska skattebetalaren ska veta att biståndet var värt de där 24 minuterna. Problemet är att varken den fattiga människan i den afrikanska byn eller den svenska skattebetalaren som just tar en kaffepaus efter sitt 24-minutersskift för biståndet, varken jag som är biståndsminister eller någon annan jag känner kan idag på ett enkelt sätt få ett samlat grepp om när, var, till vem och varför pengar har betalats ut för vilket ändamål och med vilka resultat.
- Om jag eller någon annan vill veta hur Sverige fördelar pengar på övergripande nivå – per budgetpost, per land och per sektor, så är det ganska enkelt. Vi skulle kunna göra denna information ännu mer lättillgänglig, men den finns. Det som bekymrar mig är att det idag: inte finns något gemensamt system för att redovisa resultaten av olika biståndsinsatser att information om vilka insatser biståndet finansierar är alldeles för svåråtkomlig och utspridd I klartext betyder det att varken sjuksköterskan eller flickan i den afrikanska byn, ja, inte ens jag som är biståndsminister, enkelt kan få svar på vem som fått vilka pengar när, för vilket ändamål och med vilket resultat. Den afrikanska flickan – biståndets verkliga huvudperson - har små möjligheter att ta reda på vilka brunnar som är finansierade med svenska biståndsmedel i hennes by och när de förväntas stå klara. Och jag har exempelvis små möjligheter att få svar på hur mycket av det svenska biståndet som går till mikrokreditprojekt i runtom världen. Om jag ställer den frågan kommer en handläggare någonstans i vårt system att få ägna minst ett antal timmars ringande och mailande innan vi kan få ett svar. Jag har försökt. Och det är 2009 i IT-nationen Sverige, offentlighetsprincipens och den välorganiserade förvaltningens högborg.
- Utan den här typen av kunskap är det onekligen svårt för människor i samarbetsländerna och i Sverige att utkräva ansvar från någon . Och utan kunskap är det svårt för mig att ta ställning till om vi ger lagom mycket pengar till mikrokrediter eller om det finns anledning för regeringen att vilja prioritera detta högre. Förklaringen är att våra system idag inte är riggade för att besvara denna typ av frågor, som egentligen är ganska enkla. Kanske beror det på att sådana frågor genom biståndets historia sällan ställts. Men just inom biståndet menar jag att det är särskilt viktigt att dessa frågor ställs och kan besvaras. Till skillnad från andra skattefinansierade verksamheter, som skolan och sjukvården här i Sverige, kännetecknas biståndet av att skattekronorna verkar långt borta. Hemma i Sverige märker vi om skolans lärare inte funkar, om böckerna inte finns, om resultat inte uppnås, om vårdcentralen inte har några läkare. Men om en skola inte byggts som det var tänkt i ett samarbetsland, så är det inget vi ser på nyheterna ikväll. Med ökad transparens kan detta informationsglapp överbryggas. Det främsta skälet för att öppna biståndet är inte att tillfredsställa en biståndsminister. Det främsta skälet är att de som biståndet är ämnade för - fattiga människor i utvecklingsländer, och de som arbetat ihop biståndspengarna - svenska skattebetalare - ska få en möjlighet att följa dessa pengar. Jag vill helt enkelt korta avståndet mellan dessa två huvudpersoner genom att öppna biståndet och aktivt och lättillgängligt offentliggöra all den information i form av dokumentation och data som berättar vad biståndet används till och varför, liksom vilka resultat det gett och inte. Det är ytterst en fråga om ansvarsutkrävande , en av demokratins mest centrala funktioner.
- Den som följt biståndets utveckling på senare år vet att brister med jämna mellanrum uppmärksammats i form av oegentligheter, dåligt dokumenterade resultat och rena skandaler. Bristerna i Sidas hantering av biståndet har uppmärksammats såväl av Riksrevisionen som i media. Samtidigt är biståndet som det ser ut idag väldigt svårgranskat. Sida hanterar ca 4500 insatser i år. Och få tänker på att också UD - med avsevärt mindre personalresurser – samtidigt hanterar nästan lika många biståndsmiljarder som Sida gör – i form av såväl multilateralt utvecklingssamarbete som bilaterala insatser. De problem jag vill komma åt finns i flera led, såväl på Sida som på UD: olika brister har framkommit i statistikhanteringen, vilket nyligen uppmärksammats av Sadev. Det gör att jag inte vet om jag kan lita på de siffror som finns. olika system tillämpas parallellt. P å UD används till exempel ett system för budgetering och ett annat för utbetalningar. Resultatredovisningar finns inte alls samlade i något elektroniskt system . Beslutsunderlag är inte heller direkt kopplade till utbetalningssystemen. ingenstans kan man följa processen från budget och beslut, via genomförande till resultat vare sig på Sida eller UD är det lätt att hitta samtliga dokument rörande de insatser som gjorts, alla finns inte i digitaliserad form . Sidas ekonomisystem har tusentals insatser inlagda, men väldigt lite information om dessa finns aktivt tillgängliggjord idag. (I augusti 2008 fanns det uppgifter om 11 103 projekt i Sidas ekonomisystem.) Min förbättringsagenda bygger inte på stenkastning i glashus. Jag är ansvarig för hela biståndet och är därför angelägen om att berätta om vilka brister som idag finns i hela biståndet . Stora förbättringar behövs också i hanteringen av och information om de medel som UD hanterar. Biståndet som helhet måste under luppen.
- Ansvarsutkrävandet försvåras inte bara av otillgänglig information, utan av långa beslutskedjor och många steg. Mellan den goda avsikten och den fattiga människan finns en massa mellanhänder. Den osynliga biståndskedja som biståndet passerar måste synliggöras. Hela kedjan. Jag kommer att ta ansvar för min del, men alla andra aktörer inom biståndet måste samtidigt göra sin del. (Skattebetalare i givarlandet delegerar beslut till Valda politiker i en givarregering som delegerar genomförandet till Givarens biståndsmyndighet som har flera lager och interna delegeringar eller Multilaterala biståndsorgan som har flera lager och interna delegeringar och som anlitar Konsulter och experter för att genomföra en viss uppgift som de levererar till Mottagarregeringar som har flera lager och interna delegeringar Organisationer i mottagarländer som har flera lager och interna delegeringar Sektorsministerier och myndigheter i mottagarländer som har flera lager och interna delegeringar… Sen har vi alla Andra givare, Genomförarorganisationer (NGOs, konsulter, privata aktörer), Organiserade intressegrupper och civilsamhällesorganisationer i givarlandet och mottagarlandet och någonstans i slutet av kedjan har vi Målgruppen för biståndet och Den fattiga människan) Jag ser en risk för förvrängningar av avsikter och mål, liksom en risk för korruption i alla led av denna kedja. Samtidigt ser jag en stor potential i synliggörandet av allt det engagemang som gömmer sig i alla delar av biståndskedjan. Idag finns ingen möjlighet att få en gemensam lägesbild av svenska biståndsinsatser. Jag ser min del – besluten om inriktningen, prioriteringarna och styrningen, Sidahandläggaren ser sin del och den enskilda organisationen ser sin del. Samarbetsländernas regeringar ser sina delar och de fattiga människorna sina. Alltför sällan möts våra bilder. Ett modernt och effektivt bistånd förmår skapa en gemensam lägesbild som är tillgänglig för den som vill.
- Man kan fråga sig hur det kommer sig att jag står här idag efter tre års regerande och ger en bild av dessa brister. För mig är det enkelt. När jag tillträdde visste jag från min tid som oppositionspolitiker i riksdagens utrikesutskott hur svårt det var att få en samlad bild av det svenska biståndet . Man kunde läsa budgetpropositionen, man kunde ta del av Sidas policies och rapporter, man kunde läsa pressmeddelanden om utbetalningar till diverse ändamål. Men jag kände alltid att det fattades något och att det var väldigt svårt att få svar på sina frågor . När jag kom till makten gick jag in för att skapa ordning och reda på de områden som identifierats som bristfälliga i internationella utvärderingar , att skapa förutsättningar för att leva upp till internationella åtaganden om biståndseffektivitet och volymer. Som politiker utgår jag från verkligheten och vill ta ansvar. Jag har försökt göra så gott jag kan, det har aldrig känts hopplöst i mötet med människor (i Sverige och ute i världen) men väl i organisationsstrukturer och ordmassor . Resultatrapporten, tre budgetgenomgångar och Zambia-skandalen sammantaget gör att jag nu inser att jag måste ta hjälp utifrån. J ag vill ta hjälp för att biståndet ska kunna fungera som det var tänkt! Många är de medarbetare på Sida och UD som varje dag utför ett heroiskt arbete med att leverera och skapa struktur. Jag menar inte att andra inte vill väl eller att allt är fel. Det är inte ens hopplöst, möjligtvis svårt att förändra. Själv har jag har ett särskilt ansvar. Jag vill varna för att vi ska slå oss till ro bara för att vi avsätter mycket pengar, som om det skulle räcka med generositet. Just därför har vi lagt mycket energi på att försöka förenkla den internationella biståndsarkitekturen. Kanske har vi förblindats av vår egen generositet.
- Ett utvecklat land som Sverige med ett rikt välstånd och en gedigen förvaltningstradition – som är bäst i i världen på bistånd – har ett ansvar att göra rätt. Vi talar om att stärka förvaltningar i utvecklingsländer och om att skapa förutsättningar för fattiga människor att dra nytta av globaliseringens och den teknologiska utvecklingens möjligheter. Men på det här området befinner vi oss inte i 2000-talet själva än. Jag ifrågasätter om vi med hedern i behåll kan dra igång projekt för att reformera afrikanska förvaltningar när vi inte själva lever upp till moderna transparenskrav. Min bedömning är att biståndet blivit alltför professionaliserat, byråkratiserat och svårgenomträngligt. Det har under lång tid tillåtits bli isolerat från insyn, innovation och interaktivitet. Därför vill jag öppna biståndet. Tyvärr är dessa brister så omfattande att det inte räcker med att knäppa med fingrarna eller skriva ihop ett regeringsbeslut. Det kommer att ta tid och kräva mycket av många. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag är inte nöjd förrän vi har ett bistånd som gör det möjligt för vem som helst att enkelt ta reda på vem som gör vad, var de gör det, vad de har lärt sig och varifrån de får sin finansiering. Med ett öppet bistånd minskar risken för korruption samtidigt som incitamenten stärks att faktiskt göra sådant som ger resultat. Helt enkelt för att det visas upp för världen. Det är något finare att visa än ett procenttecken med en siffra framför.